Hon tog livet av vår son

För ett antal år sedan berättade en när och kär vän till familjen att det romanmanus hon skickat in till Bonniers hade blivit antaget. Medan hon var mammaledig hade hon skrivit på en historia som var allt annat än barnvänlig. När det så blev dags för publicering skickade hon upp en diger lunta på dryga 300 sidor för korrektur.

Glad i hågen tog jag mig an uppgiften sent samma kväll som vi fick det i vår hand, man är ju nyfiken och vill inte gärna vänta i onödan. Jag skulle nog orka ett par kapitel åtminstone.

Klockan tre på morgonen lade jag ifrån mig sista sidan och hämtade andan. Kallsvettig. Rörd. Lycklig. Och fundersam.

Texten jag nyss läst var ett kriminaldrama, en mordgåta som utspelade sig i en miljö som var min egen. Mordoffrets syster bodde i en lägenhet som uppenbarligen hade min och hustruns som förebild. Mordvapnet hittades i vår egen kökssoffa och många av personerna och händelserna kunde man ana hade inspirerats av den verkliga verkligheten. Jag kände igen så många episoder från vårt gemensamma liv och det var det som gjorde mig fundersam; var detta bra litteratur på riktigt, eller var det igenkännandets glädje som gjorde att jag blev så omåttligt uppslukad av denna berättelse? Jag bestämde mig för att det var både och.

Detta visade sig vara helt rätt. Det var inte bara vi som kände igen skeenden och persongalleri som uppskattade boken. Många hade samma upplevelse som oss, detta var en sådan bok som man bara inte kan lägga ifrån sig. Jag och hustrun fick dock en extra dimension i vår läsupplevelse i och med att boken hade så mycket med vårt eget liv att göra.

Det skulle dock visa sig att vår inblandning i denna bloddrypande historia var lite mer omfattande än vad vi först trodde. Det var nämligen vår egen son som var mordoffret.

Vid ett tillfälle när vår vän var på besök såg hon ett foto av vår äldste son som hon inte hade sett på ett tag. ”Han skulle bli ett vackert lik” tänkte hon och såg framför sig hur han låg död på golvet med sitt långa ljusa hår och med en gloria av blod runt huvudet.

Det var så hon fick uppslaget till "Solstorm", och när hon väl hade funderat på vem som dödat honom, varför, och hur fallet skulle få sin lösning, så satte hon sig och skrev ner det hela.

Allt detta avslöjade hon för oss först en tid efteråt. Du förstår att man som förälder blir en smula nervös för bekanta som tänker på ens barn på det sättet.

"Du är gravt störd Åsa" sa jag, "och en sak är helt säker; du kommer aldrig mer att få vara ensam med någon av våra ungar!"

...håller med om igenkännandet...jag kunde ana vilka som varit inspirationskällor...det där med sonen, visste jag inte...som det kan bli!

agNeta: Ukrainas bidrag i musikfestivalen i Oslo fick Bråddjup att bli nostalgisk och titta på gamla bilder från tiden när frun var "rockstjärna" och skrev låtar i den stilen. Lille Elis kommenterar: "Fredrik var den enda som var snygg på den tiden." Så blev han ett framgångsrikt lik också.



Men den här historien berättar Åsa överallt numera och finns nu också på pränt i en pocketutgåva av Solstorm. Där finns bilden på Fredrik med också.

Det var när min dotter hörde det här, Åsas tankar om Fredrik, som hon blev övertygad om att hon var galen. När Åsa var på dotterns skola, så var t.o.m. de tuffa killarna skakade...

Å hon skriver så bra Åsa. Nu får hennes böcker en ny och djupare dimension. Efter boken "Tills din vrede upphör", så kollade jag extra mycket efter fåglar. Bra film också. Väntar på fortsättningen.