Snö

Läste ut Orhan Pamuks Snö i går kväll. Lätt klaustrofobisk stämning i insnöad stad i Turkiet. Bra början men tappar lite fart i mitten. Mot slutet sugs man med igen. Vacker, lite sorglig med politiska och religiösa teman. En stark fyra. Vore det inte för den lilla svackan skulle den ha fått en femma.

På tal om snö så kommer jag att tänka på följande episod:

Jag och min kompis var i Stockholm ett par veckor under en sommar i vår gröna ungdom. Hans mormor bodde på söder och vi rände där på Ringvägen och Götgatan lite om kvällarna. Där kunde man stöta på allsköns folk framåt småtimmarna. En som vi mötte hade ingen aning om var han bodde. "Gå bara över bron där framme och ta direkt till höger så hittar du snart rätt" upplyste vi. Glad i både hatten och hågen styrde han stegen efter våra anvisningar, helt på det klara med att vi visste exakt var han bodde. Inte så snällt av oss kanske att leda en medmänniska på orätta vägar.

Nästa snubbe var sämre däran: "Har ni något snö, grabbar?" undrade han med skrovlig, lätt panikartad röst och stirrig blick. Lite läskigt tyckte vi nog att det var, trots all den tvärsäkra världsvana som vi 16-åriga gossar försökte uppamma. Hemma i Lappmarken stötte man inte så ofta på abstinensstinna narkomaner. Det var nytt och främmande. Men så pass visste vi att snö var ett annat ord för heroin.

Vi får som sagt komma ihåg att man i Lappmarken vid den här tiden inte var riktigt van vid narkotiska preparat. Inuiter och samer må ha ett antal ord som betecknar snö. Men för den generation som våra föräldrar tillhör fanns det bara en enda innebörd av ordet "snö" och det var just snö och inget annat.

Så när jag återberättade denna lilla episod när jag kom hem lite längre fram på sommaren så replikerade min ömma moder lite godtroget:

"Ja, han såg väl att ni kom från Norrland!"

Ja, det var naivt att tro att det skulle synas utanpå er världsvana grabbar!



Jag håller helt med om boken! Men jag är glad att jag fortsatte den var verkligen en läsupplevelse jag aldrig glömmer.

(skrattar högt). När jag var sexton år och var på Hultsfred kom en kille och frågade om jag hade en holk. Kanske sa han hoint? Jag hörde iaf holk - kanske heter det holk. Jag sa till min kompis: Men vad ska man med fågelholkar till på Hultsfred? Och ang att Körberg pudrar näsan, trodde till för några veckor sedan att Körberg var fåfäng.

lina

Nu är det min tur att skratta högt, Lina! Han sa helt säkert "holk". Han måtte ha varit helt omåttligt intresserad av fåglar... Hahaha!

Alma: Härnäst ger jag mig i kast med Madame Bovary. På svenska.

Kul, det är så mycket att diskutera, men det utsökta språket är nog svårt för dig att uppleva. Flaubert skriver fantastiskt!