“Mr. McCartney, would you consider to spend a few minutes of your precious time signing some of my records while you are here?” En smula star struck får jag ju visserligen erkänna att jag var, men man behöver kanske inte vara så underdånig, han är ju trots allt bara en vanlig människa. Egentligen. Samtidigt borde jag faktiskt ha titulerat honom ”Sir”. Både för mycket och för litet underdånig på samma gång alltså. Lysande.

”Jodå, hämta du dina skivor så fixar vi det” tyckte han. Okej, fram med Beatles originalvinyler från 60-talet, Wingsplattorna och några av hans soloskivor. Men de tycks inte ligga där de ska. Letar förtvivlat men de finns ingenstans. ”Kommer strax” ropar jag lätt nervöst och bläddrar vidare. Utan någon större lycka. Hittar en Ep med Cacka Israelsson. Visste inte ens att jag hade den. Hittar en massa tomma skivfodral och annat skräp, men inget som har det minsta med Sir Paul att göra. Blir galen! Varför är det en sådan röra här?

Mitt upp i alltihop kommer en gammal kollega på besök. Han och Paul snackar lite medan jag river vidare bland vinylerna, allt mer frustrerad. Panikslagen nästan. Varför hittar jag dem inte?!? GAAAHHHH!!!

Klockan är 02.56 och jag vaknar med bultande hjärta. Håhåjaja. Är det inte det ena så är det det andra. Att sova ostört om nätterna verkar inte vara min grej riktigt.