Barfotadivan har vandrat vidare

Bråddjup befinner sig mitt i livet. Det tuffar på. Barna växer och står i, och julen står för dörren. Det är så där; det tuffar på men ibland påminns man om sin dödlighet och får stanna upp en stund. Till exempel i dag när jag hör att Cesária Évora har avlidit, 70 år gammal.

Cesária Évora föddes på Kap Verde 1941 och hennes pappa var en av de första på den gamla portugisiska kolonin som spelade fiol. Han dog när Cesária bara var sju år gammal men det musikaliska arvet förde han uppenbarligen över till sin dotter som ända sedan hon var liten sjöng i kör och sedan uppträdde på lokala barer och restauranger ända upp i vuxen, rent av mogen ålder.

I Paris spelade hon in sin första skiva 1988, när hon var fyrtiosju år gammal. Sedan kom det ytterligare tio album och "Barfotadivan" som hon kom att kallas blev en väldsstjärna och turnerade runt om världen med sin kapverdiska folkmusik och den portugisiska Fadon som också stod på hennes repertoar. 2004 belönades Évora med en Grammy.
Efter att, som hon själv uttryckte saken, ha "missbrukat chips" var inte Évoras hjärta i bästa skick, och i september i år meddelade Cesária Évora att hon tvingas avsluta turnerandet av hälsoskäl. I dag somnade hon in på ett sjukhus i sitt hemland, Kap Verde.
Vi minns en stor sångerska genom att lyssna till hennes kanske mest berömda sång, Sodade.




Henning Sjöström

Henning Sjöström har dött 89 år gammal. Han var bättre som advokat och författare än som sångare och han var sannerligen en färgstark personlighet, men hans öhhh... intressanta inhopp i musikbranschen var verkligen oförglömligt. Inte sjöng han vackrast i världen men han gjorde i alla fall verklighet av sin dröm och spelade in en skiva. Han hade ju råd om man säger.
Njut så gott det går...


Staff Benda Bilili - svängig musik som gör skillnad

Ricky Lickabu och Coco Ngambali bor i närheten av djurparken i Kinshasa, Kongo. De sitter bägge i rullstol efter att ha drabbats av polio i ungdomen, och de började spela musik tillsammans eftersom de inte kunde hitta några andra band där de kunde få vara med och spela.
De tränade på djurparken eftersom de där kunde få vara i fred och träna ostört. Efter ett tag slöt sig fler poliosjuka till gruppen och slutligen gjorde tonåringen Roger Landu dem sällskap och han tillverkade en egen Satonge, en ensträngad luta, av en tom fiskburk, en gitarrsträng och en träpinne. Tillsammans började de nu spela på Kinshasas gator och de upptäcktes där av den Belgiske skivproducenten Vincent Kenis som spelade in ett album med Staff Benda Bilili (ung. Se bortom ytan) som de nu kallade sin grupp.
Inte bara fick de ett skivkontrakt. De har gjort världssuccé med sina hembyggda instrument, bland annat tack vare en dokumentärfilm om dem som uppmärksammades vid förra årets Cannesfestival, och de ska nu genomföra en USA-turné.

Deras framgångar har inte bara gjort det möjligt för dem att bo i riktiga hus utan de kan även låta sina barn gå i skolan och man bygger nu Kinshasas första inspelningsstudio.

Staff Benda Bilili har också engagerat sig i olika projekt som uppmärksammar och vill få stopp på folkmord och brott mot mänskligheten i Sudan, Kongo och andra delar av Afrika. Dessa handikappade musiker som ingen ville spela med kan nu tack vare sin begåvning och sin glada musik ge livsgnista och hopp åt denna del av Afrika som varit så hårt drabbad genom åren.

Vi lyssnar här på "Je t'aime", Staff Benda Bililis bidrag till skivan "Raise Hope for Congo" som säljs till förmån för arbetet med de många kvinnor och flickor som utsatts för våld i regionen.




Rock-Ragge

Ytterligare en i raden av alla dessa svenska rockartister som hette något med Rock, har gått ur tiden. I dag förlorade Rock-Ragge kampen mot cancern.

Ragnar Nygren föddes i 1938 och slog igenom 1957 med sitt band Rock-Ragge & His Four Comets. För oss som påbörjade vår karriär lite senare än så, är Rock-Ragge mest känd för sitt turnerande med Rockfolket och Leif "Burken" Björklund på 70-talet.
Här en liten nostalgitripp från Allsång på Skansen från sommaren 2008 då både Rock-Olga och Rock-Ragge fortfarande var alive and kicking:




Rytmlåda

Jag nämnde Svante Drake i förbifarten i förra inlägget. Låt oss granska detta underverk lite mer i detalj:


Många av oss kommer ihåg den svensk-franska tecknade serien Da Möb som gick på TV 2002-2003.
Där var det Svante som gjorde karaktären K.G:s muntrummande. Jonas Leksell, barnprogramledare på SVT gjorde K.G:s vanliga röst.
Här ett klipp på engelska (K.G. kallas här JT) där Hr. Drake får briljera lite:


Kuriosa i sammanhanget: karaktären Bob, som bara bryr sig om sitt utseende, lånar sin svenska röst av en Magnus Uggla i falsett. Denna karaktär spelas i den anglosaxiska versionen av ingen mindre än Stephen Fry, mest känd för oss svenskar för sin medverkan i Jeeves and Wooster där han spelar den ständigt korrekte, välinformerade och geniale betjänten Jeeves.

Ja, då vet ni.


Lasse Eriksson

I går kväll klockan 19.30 började en föreställning av ”Fyra lyckliga män 2” på Reginateatern i Uppsala. I föreställningens final ett par timmar senare föll plötsligt komikern, författaren och musikern Lasse Eriksson ihop på scenen. Trots upplivningsförsök gick hans liv inte att rädda.
Lasse Eriksson var begåvad med en ytterst underfundig och jordnära humor där han lyckades belysa vardagens absurditeter på ett galant sätt. Lite av en norrbottnisk Tage Danielsson kanske och liksom Tage lämnade han oss alldeles för ung. Lasse Eriksson skulle ha fyllt 62 år den 1:a april.

Med anledning av detta kör jag här en repris på ett inlägg från november 2009:

Idéhistorieberättare

För en tid sedan hade vi på vårt kontor uppstart för höstens arbetsplatsträffar. Till vår hjälp hade vi den förträfflige Lasse Eriksson som genomförde sin föreläsning/föreställning "Alla är olika - utom jag".
I både humoristiska och mer allvarsamma ordalag visade han bland annat vilka personliga egenskaper vi värdesätter idag jämfört med hur det var för hundra år sedan. Idag är det till exempel helt rätt att vara individualist medan vi förr i världen skulle vara mer kollektiva.
Vi ikläder oss alla olika roller beroende på vilka sociala sammanhang vi figurerar i. I min roll som pappa förstärker jag vissa av mina egenskaper, medan jag tillsammans med kollegor i ett projektmöte laborerar med en annan uppsättning egenskaper. Projektgruppens bild av mig skiljer sig från mina barns bild. Jag är många fastän en.
Jag kanske själv vill uppfattas på ett visst sätt i en viss situation, och har då en mängd olika egenskaper inom mig som jag kan förstärka eller tona ner tills jag får fram önskad mix och framstår så som jag vill att de andra ska uppfatta mig just då. Men hur ska vi då behandla folk; som vi tror att de är, eller som vi tror att de vill vara? Ja, det är inte lätt att veta alla gånger.
De tekniska förutsättningarna för hur vi umgås har också radikalt förändrats. Det går snabbt och nyanser förloras på vägen. En risk man måste vara medveten om.

På det hela taget är det en väldigt bra föreställning/-läsning. En tankeväckande stund som jag önskar att ni alla kunde ta del av. Dock kräver hans berättande en del av åhöraren. Det gäller att lyssna bortom vitsarna för att hitta den röda tråden. Att inte tappa bort sig bland skrattparoxysmerna. Lyckas man med det är det en ren njutning att lyssna till denne glimrande pitepojke.
Jag avslutar med en typisk erikssonsk ordvändning på tal om teknikutvecklingen:
"I dag mail - i går morse." Det är liksom Lasse Eriksson i ett nötskal.

R.I.P. Lena Nyman

Tidigt i min och hustruns gemensamma vandring här i livet såg vi filmen Ronja Rövardotter med lillgossen, som för övrigt fyller trettio i år. Efter filmen beställde han en lillasyster. Han ville ha en Ronja och precis det fick han också, en vild liten syster.

I filmen spelar Lena Nyman Ronjas mamma Lovis, och i en scen sjunger hon vaggvisan Vargsången för Ronja.
Denna sång har vi allt sedan dess sjungit som godnattvisa för våra barn. Den har funnits med oss hela livet känns det som.

I natt avled Lena Nyman efter en tids sjukdom. Vi minns henne med just Vargsången. Du fattas oss Lovis!





Tre ben och många strängar

Är det någon här som minns Sven Gren, med sitt extra ben? Well, of course you do. Åtminstone om du är lite till åren kommen. Som en annan.
En gång för länge sedan fanns det en enda TV-kanal att välja på. Den var svartvit. Det fanns Tekniskt magasin, Hylands hörna, TV-nytt, Halvfem och Kullamannen att titta på. Och ibland kunde man få se Rolf Harris sjunga Sven Gren med sitt extra ben. Det var vansinnigt roligt!
Nu för tiden talar ju de flesta engelska, så då gör det inte så mycket att jag inte kunde hitta den svenska versionen på tuben. Vi kan istället njuta av Mr. Harris på hans modersmål, och på engelska heter Sven Gren, Jake the peg. Uppenbarligen har han vissa problem att komma ihåg texten på sina håll, men på något sätt lyckas han bena ut även det.


Vi förstår alla varför Jake the peg i en omröstning 2004 utsågs till Australiens fjärde bästa låt genom alla tider. Anyway, Rolf Harris som föddes 1930 och således har begått sin åttioårsdag tidigare i år, har inte bara rönt framgångar som entertainer. Han har fler strängar än så på sin lyra.

Hemma i Australien var han tävlingssimmare på hög nationell nivå. Hans stora talang är dock målningen, en sida som kanske inte är så bekant här hemma, där Harris fortfarande huvudsakligen förknippas med Sven Gren och andra lustiga sånger såsom Tie Me Kangaroo Down, Sport och en av herrar Plant och Page inte helt uppskattad version av Stairway to Heaven.

Harris flyttade som 22-årig konststudent till England och året därpå, 1953, fick han jobb på BBC och har sedan dess varit en av Storbrittaniens riktigt stora TV-profiler. Tänk er att Lennart Hyland fortfarande hade varit aktiv och vilken status han då hade haft för oss svenskar. Ungefär så är Rolf Harris för britterna. Skulle inte förvåna ett dugg om han blir adlad vilken dag som helst.

Han har haft egna TV-shower och varit programledare för en mängd olika program, bl.a BBC:s Animal Hospital mellan 1994-2004. Året därpå, 2005 målade han ett porträtt av drottning Elizabeth II till hennes 80-årsdag, en tilldragelse som resulterade i ett specialavsnitt av hans Rolf on Art.
Denne man har gjort så mycket att det omöjligt kan fångas i några snabba penseldrag. Så oerhört produktiv under så många år. I år har han firat 65-årsjubileum som konstnär.
Några av hans målningar ser ni här ovan till vänster. Förutom det färdiga drottningporträttet ser vi även bland annat ett exempel från den serie program där han lät sig inspireras av de stora mästarna. Ovan ser ni hans parafras på Gustav Klimts Kyssen.
Läs gärna mer och beundra hans målningar på hans hemsida. På YouTube finns också en uppsjö med filmklipp med denne mångbegåvade herre. Både sånger och utdrag från diverse TV-shower. Vill särskilt nämna Sun Arise som dessvärre inte gick att bädda in, men följ gärna länken till klippet på YouTube. Den låten gjorde för övrigt Alice Cooper av alla människor en egen version av.

Vi avrundar denna lilla exposé med att lyssna till en annan konstnärssjäl; Kate Bush som här anlitat Harris både som sångare och Didgeridoo-spelare. Detta var för övrigt inte första gången. Han spelade även Didgeridoo på titelspåret från hennes album The Dreaming från 1982.


Ja, då vet ni även detta.


Skräckmästare

Hans Arnold gick ur tiden i måndags. Hans skräckteckningar har (för)följt många av oss allt sedan barnsben. Vem minns till exempel inte omslaget till ABBA:s Greatest Hits från 1975?

Som liten kunde jag sjunka in i de detaljrika teckningarna hur länge som helst, lite samma sak som när man läser Sven Nordqvists böcker; varje gång upptäcker man något nytt i dem, en liten grej som man av någon anledning missat tidigare.

Genom åren illustrerade Arnold en mängd sagoböcker, bland annat Bland tomtar och troll och Allra käraste syster, men även tecknad film som den om "luftisarna" Matulda och Megasen.

Hans Arnold blev 85 år.

I feel for Chaka Khan

Kanye West har rivit ut garnityret i underkäken och ersatt det med diamanter. Vi får förmoda att hans leende är mer gnistrande än någonsin. Förutom de etiska invändningarna man kan ha mot detta tilltag, dyker även en annan fråga helt naturligt upp i sammanhanget; är verkligen Taka Boom och Chaka Khan syrror egentligen?

Svaret är naturligtvis; ja, de är systrar.

I mars 1953 föddes Yvette Marie Stevens och ett och ett halvt år senare kom hennes syster Yvonne Stevens. Yvette kom att ta sig artistnamnet Chaka Khan (hon behöll sin förste makes efternamn, trots att de bara var gifta ett år) och sjöng under sjuttiotalet med funkgänget Rufus.
Lillasyster Yvonne kallade sig Taka Boom och hade några mindre hits, egna och ihop med andra under 70- och 80-talen.
Systrarna började musicera tillsammans offentligt i slutet av 60-talet, men det var Yvette, aka Chaka Khan, som blev den stora stjärnan i familjen. Genom åren har hon haft stor framgångar, men kanske ändå inte lika stora som hon skulle förtjänat.

Om vi bortser från hitarna med Rufus så var I'm every woman från 1978 hennes första stora egna hit. 1983 gjorde Rufus sin sista platta, och där fanns denna pärla med, en låt som Chaka har haft med på sin repertoar sedan dess:



Året därpå, på Chaka Khans sjätte album small det till rejält och hon hamnade på världens topplistor med en låt ursprungligen skriven och inspelad av Prince:



På samma platta fanns även låten Through the fire med. Här ser vi den framföras av Chaka Khan i duett med en annan fantastisk sångerska, Kelly Price:



Här börjar väl den inom Hip Hop bevandrade ana vad Kanye Wests diamanttänder har med saken att göra. Det var ju låten Through the Wire som fyllde hans bankkonto rejält. En sång helt och hållet byggd på Chaka Khans hit från 1984, och som innehåller samplingar av hennes röst.
West hade visserligen framgångsrikt jobbat som producent åt andra artister, men det var denna inspelning som skulle ta honom till toppen av inkomstligan.
Det som fick honom att göra denna låt, var en bilolycka som slutade med att hans underkäke krossades. Det är denna underkäke han nu fyllt med diamanter...




En lysande sångerska, tyvärr drunknade hennes kraftfulla stämma ofta i svulstiga ljudmattor på åttiotalet, men hon fortsätter ännu att framträda och har sjungit med artister som Prince och Stevie Wonder och har hjälpt ett otal artister att nå skivframgångar genom att stödsjunga på deras skivor.
Vi avslutar dagens övning med att titta på ett exempel på just detta; Chaka hjälper här Steve Winwood att nå listorna 1986 med Higher Love. 



Ja, då vet ni det.


Både Ipswich och Stevie Vann

Begränsade delar av läsekretsen har hört av sig och uttryckt följande fundering:
"Han som skrev Ipswich Towns FA-cupfinalsång från 1978, Ipswich Ipswich Get That Goal, visst hade han en fru som sjöng med Sweet på någon låt?"
Så långt alla rätt, och eftersom ni frågade så törs jag passa på att fördjupa mig en smula i ämnet. Håll i hatten så kör vi:

Stevie Vann föddes i Mulfuira, en liten by i Zambia nära den Kongolesiska gränsen. Där började hon tidigt med sång och musik. Redan som ung tonåring for hon till Sydafrika och sjöng i princip i varenda reklamsnutt som spelades på nationell radio eller TV. När hon var 16 hade hon en egen TV-show och något år senare fick ur självaste Peter Sellers hand mottaga priset som Sydafrikas främsta sångerska. Det gick bra för den lilla tösen.

I skolan hemma i Mulfuira hade Stevie en kamrat som hette Robert John "Mutt" Lange. De två gamla skolkamraterna slog ihop sina påsar, gifte sig och jobbade ihop i Sydafrika med reklamjinglar och olika typer av musikproduktion. 

Efter något år tyckte de att det var dags att erövra världen och siktade till att börja med in sig på England. De flyttade dit och med åren kom de bägge att röna stora framgångar. Mutt är idag en av de främsta producenterna och har skrivit låtar åt och jobbat ihop med ett otal stora artister såsom AC/DC, Bryan Adams, Def Leppard, The Corrs samt inte minst sin andra hustru Shania Twain. Tillsammans gjorde de skivan Come on Over som är den mest sålda skivan av en kvinnlig artist någonsin.

Efter att ha brutit med Lange jobbade Stevie vidare som sångerska med diverse artister som Manfred Mann, The Doobie Brothers, Elton John, Billy Ocean, Joe Cocker, Chaka Khan, Dave Stewart och Tina Turner och gjorde bland annat detta inhopp med The Sweet på en av deras sista skivor, Level Headed från 1977:


Under ett antal år sjöng Stevie i det egna bandet Night och de fick en smärre hit 1979 med Hot Summer Nights:



Den egna sångkarriären fortsätter än idag och Stevies mäktiga stämma är fortfarande eftertraktad när Coca-Cola, Mars, Wrigleys och de andra jättarna gör reklamjinglar.
Hon jobbar även som röstcoach åt gräddan av artister; Sugababes, Robbie Williams och Sophie Ellis Bextor för att bara nämna några. Så här gör hon reklam för sin verksamhet:


Vänta nu: vad var det hon sa? Bodyform..? Vad är nu det för något?
Jo, det var ett utav alla reklamuppdrag hon gjort, och så här lät det:




Och hur var det med Ipswich Town nu då? Jo, i laget spelade en sydafrikafödd spelare, Colin Viljoen, och med den anknytningen skrev den forne landsmannen Mutt Lange låten Ipswich Ipswich Get That Goal inför FA-cupfinalen mot Arsenal 1978, en för genren ovanligt lyckad komposition. Möjligen en liten bidragande orsak till att Ipswich faktiskt vann över Arsenal med matchens enda mål där på Wembley och tog klubbens hittills enda FA-cuptitel.



Då vet ni det.



Han rör ju inte på sig

Rock-Fnykis har sjungit sitt sista "å-hoppsan-sa", och Fingal Olsson rör inte längre på sig. I Torsdags dog Martin Ljung i en ålder av 93 år.
I somras när Rock-Olga gick hädan skrev vi på Bråddjups rock-redaktion en liten betraktelse där även Rock-Fnykis fanns med på ett hörn. Lyssna gärna på hans frustande rock´n´roll, det blir man så glad av. Vad som framkallar de sista skrattsalvorna i ljudklippet kan vi bara ana; Martins gängliga gestalt i rockiga försök att se cool ut måste ha varit humor av högsta klass.

Här kan vi njuta av baksidan på Rock-Fnykissingeln: Nonsensvisa, Povel Ramels parodi på töntiga barnvisor. Här framförd i en TV-version med tvenne herrar vilka numera tar igen sig i Semlons gröna dalar tillsammans med Hr. Ramel; Sune Mangs och Martin Ljung.
Snyggingen Grynet Mollvig dyker upp mellan varven till alla herrars stora förtjusning. Håll till godo:



Vi kan även passa på att njuta av en annan Ramelklassiker där Martin Ljung basar över manskapet som grubblar över ett av livets stora mysterier; Var är tvålen?



Vi avslutar vår lilla minneskavalkad med en återblick på ett barnprogram från förr. Martin Ljung spelar Farbror Frippe som har ett skafferi där han förvarar burkar med allehanda innehåll.
Vi vill passa på att varna känsliga tittare för en del skrämmande scener då detta avsnitt handlade om spöken:




Har du hört den förut? Jodå. Ofta.

Du har kanske inte hört Percy Faiths Song from the Moulin Rouge från 1953? Nå i så fall går ju det att råda bot på:



Och om du nu trodde att detta var första gången du hörde Percy Faith och hans orkester, så ska vi strax ta dig ur den villfarelsen också.

Percy Faith föddes den 7 april 1908 i Toronto i Ontario, och utan honom är det tveksamt om Sveriges Radio hade varit vad det är idag. Hans betydelse för ljudbilden i det svenska folkhemmet kan knappast överskattas. Under 60- och det tidiga 1970-talet var Faith den svenska melodiradion personifierad.

Som barn lärde sig Faith att spela piano och fiol, men vid 18 års ålder brännskadade han sina händer och kunde inte fortsätta spela. Istället blev han dirigent, kompositör och orkesterledare. På 30-talet dirigerade han ofta live i kanadensisk radio och hans stora bidrag till populärmusiken var det myckna användandet av stråkar och tjusiga körer. Vackert enligt mig, smörmusik skulle somliga illvilliga individer kanske kalla det.

Faiths internationellt mest kända verk, förutom Song from the Moulin Touge, är Delicado från 1952, och Theme from A Summer Place för vilken Faith vann en Grammy för "Årets inspelning" 1961.



På B-sidan till Song from the Moulin Rouge fanns Swedish Rhapsody, Faiths arrangemang av Hugo Alfvéns Midsommarvaka. Till vackra bilder från det exotiska Sverige får vi här njuta av detta ljuva arrangemang: (Det skulle förresten vara kul att få veta exakt var inom den svenska territorialgränsen de hittat sommarstugan vid 0:43)



Den 9 februari 1976 dog Percy Faith och lämnade en stor musikskatt efter sig. I Sverige är han sedan 1961 mest känd för Mucho gusto, och den HAR du hört förut. Jag lovar. Du har hört den ofta. Så ofta att du kanske automatiskt sträcker dig efter avstängningsknappen för att slippa höra den igen. Själv höjer jag ljudet och börjar dregla som en Pavlovsk hund, suktande efter gobitar.



Då vet du det.



Olga and the other rock-namners

Den tionde dennes gick Birgit Magnusson ur tiden. Birgit föddes 1940 som Birgit Jacobsson. I sin gröna ungdom vann Birgit en tävling och fick då överta artistnamnet Rock-Olga från flickan som bar namnet innan. Den nya Rock-Olga kom sedan att använda sig av detta artistnamn ända fram till sin död.

För de flesta är Rock-Olga mest känd för sin stora hit What You've Done to Me. Här skall vi dock avnjuta Where My Baby Goes från hennes första EP. En skiva som i betydligt knastrigare skick återfinns även i min egen samling. Jag hade helst velat ge er Abdul the bul-bul Ameer från samma skiva, men den kunde jag dessvärre inte hitta på tuben. Sorry.



Det var ju förresten lite roligt att artisterna under denna period kallade sig Rock-någonting. Som om artisterna idag skulle heta HipHop-Yngve, Metal-Börje, AcidJazz-Örjan eller Ambient-Kerstin. Rock-Olga har vi varit inne på, men det fanns även artister som Rock-Ragge och Rock-Boris. I Finland hade man sin Rock-Jerry, och så gjorde ju Martin Ljung sin oförglömliga Rock-Fnykis förstås:



Rock-Boris förresten, Boris Lindqvist som han egentligen heter, bor nu för tiden i Agia Napa, Cypern och leder där sitt band Boris Jazz ’n’ Roll Band. En svensk Georgie Fame har han kallats och spelade under början av sin karriär i Rock-Ragges band The Four Comets innan han startade det egna bandet Jailers.
Det var dock med sitt nästa band, Telstars han skulle få sin största hit, Håll dig till höger Svensson. I samband med trafikomläggningen 1967 spelades den mest hela tiden på Sveriges Radio.




Då vet ni det.



Kiruna-hambo

Söderkisen Clas Ludvig Ragnar "Raggie" Sundquist (1892-1951) uppmärksammades för sitt dragspelande redan vid sex års ålder. Hans första lärare gillade skinkmackor och kallades för Kalle Skinka. Denne måste ha gjort ett gott jobb enär Ragnar Sundquist dels skrev en vals till sin lärares ära, Kalle Skinkas vals, och dels blev en av sin tids mest berömda dragspelare. Under sin karriär spelade han in ca 400 melodier med sitt dragspel. Vi ska strax lyssna till en av dem.

Raggie blev en stor idol för många unga män med musikerdrömmar. Av någon beskrivs han som ”otroligt stor, en av de allra bästa och mest kända dragspelarna i hela västvärlden." Han och brodern Oskar turnerade tillsammans, till en början oftast på cykel. I en tidningsintervju klagade turnékollegan Spel-Olle: ”Vi hade alltid motvind och uppförsbacke”. Det skulle dock bli bättre och turnerandet sköttes senare per motorcykel med sidovagn innan bilen tog över.

Raggie grundade sedemera en liten dragspelsfabrik på Söder som sysselsatte sju-åtta gubbar under drygt tjugo år. Storsäljaren var modellen Raggie Special. Han gjorde även ett kortlivat försök som skivbolagsdirektör och gav på sitt egna märke Sundquist ut en handfull skivor i januari 1921. Dessa rara inspelningar är idag hett eftertraktade av samlare.

Och vad har då Ragnar Sundquist med Bråddjup att göra? Inte mycket mer än att han skrev och spelade in en melodi som hette Kiruna-hambo. Råkar någon känna till historien kring denna melodi så tar jag tacksamt emot allt jag kan få. Det finns för övrigt även en Tornedalshambo i Sundquists låtkatalog. Det verkar som om den gode mannen av någon anledning hyste en viss förkärlek för våra nordliga trakter.

Varsågoda! Kiruna-hambo med Ragnar "Raggie" Sundquist och hans kvintett:



Ómar den mångsidige

Förr i världen sändes ett program på svensk television som hette Nattsudd. Björn Wallde och Svante Grundberg spelade låtar som redan på den tiden var lätt daterade. Herrar Grundberg och Wallde såg ut ungefär som om de varit på turné och hamnat lätt på sné. De pratade i mun på varandra, rökte och drack pilsner och gav ett allmänt förvirrat intryck. Det hela var dock gjort med glimten i ögat och kryddades med gamla filmklipp och musik som man knappast fick höra på MTV.

Här kan du få en hum om hur det såg ut (Du behöver bara titta till 1:25, sedan kan du trycka på paus)



Du som nu fängslades av den tunnhårige mannen som twistade mellan 0:21 och 0:28 är inte ensam. Det har strömmat in frågor från läsekretsen om denne man. Man vill veta vem han är och vad det egentligen blev av honom. Självklart har Bråddjups nöjesavdelning svaret.

Den rockande mannen är ingen mindre än islänningen Ómar Ragnarsson och sången
Limbó - rokk - twist från 1963 kan man om man har en isländsk IP-adress beställa via länken här ovan.

Ómar Ragnarsson föddes 1940 och är inte bara underhållare utan kom sedemera även att bli nyhetsreporter och -fotograf, politiker och miljöaktivist. Han bildade 2007 partiet Íslandshreyfingin – lifandi land (Isländska rörelsen - levande land) och partiet skulle ha fått tre parlamentsledamöter vid valet 2007 om inte lagarna hade ändrats innan valet. Man kom inte upp i de fem procenten som krävdes. Partiet gick sedemera upp i den Socialdemokratiska alliansen (SDA)

År 2006 utsågs Ómar Ragnarsson till Årets man på Island, före fint folk som bloggare och musiker vilket framgår av följande passage: Ómar Ragnarsson fréttamaður var í dag valinn maður ársins í árlegri kosningu þjóðarinnar á Rás 2. Fram kemur á vef Ríkisútvarpsins að Ómari hafi fengið um fjórðung greiddra atkvæða í kosningunni en á eftir honum komu bloggarinn Ásta Lovísa Vilhjálmsdóttir og Magni Ásgeirsson tónlistarmaður. Bra gjort Ómar!

En av strängarna på Ómar Ragnarssons lyra är att han alltså är en hejare på att fotografera. Han har bland annat tagit en del vidunderliga flygbilder på vulkanutbrottet vid Eyjafjallajökli. Somliga av dessa kan du beskåda här

Jag måste också rekommendera Ómars blogg. Där kan du läsa om vad Ómar har för sig och du hittar också en trevlig spelare, tónlistarspilari, där du kan lyssna på en del nyinspelningar där denne mångsidige islänning bevisar att han ännu vid sjuttio års ålder rockar fett. Det är väl häpnadsväckande att den twistande mannen från Nattsudd kom att få ett så spännande liv. Men det är inte svårt alls att förstå varför han blivit en så välkänd personlighet i det lilla öriket. Hans son, Þorfinnur Ómarsson, är för övrigt också en välkänd mediefigur på Island. Bland annat var han VD för Islands filmcenter under några år och för närvarande leder han det dagliga magasinet Ísland í dag på kanalen Stöð 2

Jag avslutar med ett vackert porträtt och en gammal rocklåt från förr: (dvs 1961) Sveitaball. Rock on Ómar!



Kung Chulalongkorn av Siam

I vår serie Märkvärdiga ting som man inte måste åka runt halva jorden för att uppleva presenterar Bråddjup idag det Thailändska templet i Ragunda uppfört till kung Chulalongkorns minne. En smått overklig upplevelse för den som inte vill eller kan åka till Thailand med sina små barn, men som ändå önskar ge de små liven ett semesterminne av rent utländska dimensioner.

Kung Chulalongkorn den femte av Siam hette som bekant egentligen Prabat Samdetch Fra Paramindro Maha Chulalongkorn Patindro Tepa Maha Mongkut Pra Chula Chom Chlao Chasya Hua, och hyllas än idag som det moderna Thailands stora landsfader. Under Chulalongkorn avskaffades månggiftet, slaveriet och dödsstraffet, en modern administration introducerades och utbildningsväsendet förnyades.

Av Oscar II blev Chulalongkorn inbjuden att besöka världsutställningen i Stockholm år 1897. Vid mottagandet å Logårdstrappan spelades för övrigt den allra första svenska filmsnutten in: Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan.

Chulalongkorn ville se mer av det rike som liksom hans eget exporterade stora mängder timmer. Han gav sig ut på en Norrlandsresa med sitt följe och denna resa kom att lämna sina små avtryck. På bilden här till vänster ser vi den stolte fadern med tre av sina 77 barn, tre söner som följde med sin far på resan till den kalla nord.

I Tuolluvaara utanför Kiruna upptäckte Hjalmar Lundbohm en malmfyndighet ungefär samtidigt som Konungen af Siam besökte vårt land. Den största av malmkropparna fick namnet Chulalongkorn. Då Tuollaborna som några årtionden senare kom att  jobba nere i gruvan, TGA, hade vissa problem att uttala den exotiske konungens namn, blev det istället "Tjolalonken". (De övriga malmkropparna fick de något alldagligare och mer lättuttalade namnen Siam, Emil, Bråk, Bak samt Kurt.)

Och så har vi då detta med den Thailändska paviljongen i Ragunda. Det är den enda av sitt slag utanför Thailand, och den är alldeles... alldeles... underbar! En orgie i bladguld, tinnar och torn som byggdes hundra år efter den store konungens besök. Byggnaden är 26 meter hög inklusive den höga kungaspiran med ytterst prålig lotusblomma på toppen. Invändigt ser vi bland alla sagolika blomsterdekorationer, även en bronsstaty av Chulalongkorn i naturlig storlek.

Den omgivande parken med vattendrag och små vackra broar bidrar också till den harmoni som präglar hela paviljongen. Åk dit och begapa denna besynnerliga sevärdhet och passa samtidigt på att ta en sväng till Döda fallen som ligger en bit bort. Vild-Hussens misslyckade försök att skapa en timmerränna vilket tömde hela Ragundasjön och lämnade kvar en tömd älvfåra som idag erbjuder en vacker och spännande klättringstur där även de minsta kan vara med.

Redan under sin livstid kallades Chulalongkorn för Den Store, och på hans dödsdag den 23 oktober hyllas och äras han än idag för sin betydelse för landet. Ceremonier till hans ära genomförs över hela Thailand. Och även på den Thailändska paviljongen till kung Chulalongkorns minne i lilla Utanede i Ragunda kommun.


Minns ni Jan Lindblad?

När jag gick i fyran stod Ellery Queen högt i rang. Jag lånade samtliga de titlar som fanns i vårt lilla skolbibliotek. Då tyckte jag att de var fantastiska. Det samma gällde Jan Lindblads böcker om hans resor i Guayana och längs Amazonas. Jag lånade allihop. Och jag såg alla hans filmer på TV.
Jag försvann bland röda fåglar, tapirer och jättelika anacondor och jag ville bli som honom. Jag skulle paddla längs Amazonas och lära känna flodens djur och människor. Jag skulle lära mig att locka fåglar. Jag skulle kunna jonglera.
Idag skulle jag kanske inte ha uppskattat Ellery Queen på samma sätt. Däremot tycker jag fortfarande att Jan Lindblad är något av det mest fantastiska vi har haft i detta land. Jag blev aldrig som honom, men han finns där inne någonstans i alla fall och påverkar mig.
Än idag när jag läser hans böcker, kan jag höra hans magiska röst i mitt huvud. Den milda stämman. Engagemanget. Fascinationen inför naturens under. Och detta engagemang och denna fascination blir också mina. Han hade den effekten Jan Lindblad. Man satt fastnaglad framför TV:n och önskade att det aldrig skulle ta slut. Som en hungrig pärluggleunge satt man där och gapade och ville bara ha mera.
Min farfar tittade gärna på naturprogram på TV. Han var lika fascinerad han.  "Ja, det er förunderligt" kommenterade han på norska och häpnade över Guds uppfinningsrikedom. Tänk ändå vad vist allt är inrättat i naturen.
Inte var vi ensamma om att beundra Jan Lindblad farfar och jag. Varenda människa med TV-kanna, ryamatta och raketost gjorde det. Därför är det besynnerligt att det inte går att hitta mer material av och med honom på nätet.
Detta inslag från Hylands hörna är det enda jag har kunnat hitta. Men det är å andra sidan ett väldigt bra inslag.
Jag önskar så att SVT visar hans verk på nytt, eller att någon kan ha något liggande hemma i lådorna som de kan lägga in på YouTube. Då bleve jag tio år på nytt och satte mig framför TV:n och gapade.


Playin' his thang

Hello music lovers!
Idag ska vi snöa in på en av de mer diskreta giganterna inom populärmusiken de senaste 5 decennierna, en man med svänget inbyggt i muskulaturen på något sätt; Steve Cropper. "Jasså han!?!" kanske ni säger lite ironiskt och rullar med ögonen för att understryka vilket pucko jag är som kommer släpandes med nån helt obskyr existens som ingen känner till. Nå, innan kvällen är över ska jag ha spelat åtminstone några låtar han skrivit som ni känner igen.
Vi börjar med en låt som antagligen spelar en större roll i rockhistorien än vad både du och jag anar; Green Onions, inspelad i nådens år 1962 av den grupp som Cropper nu spelat med i snart 50 år: Booker T. & the MG:s



Under 60-talets sista hälft skapade Steve Cropper tillsammans med polarna Eddie Floyd, Otis Redding och Wilson Picket några av dåtidens stora hitlåtar.
I tur och ordning: Eddie Floyd - Knock on Wood, Otis Redding - Sitting on the Dock of the Bay samt Wilson Picket - In the Midnight Hour.
Can you dig it?!?







Ja som ni ser blev han ju filmstjärna också den gode mannen. I tidernas roligaste musikfilm dessutom; Blues Brothers. Bröderna Blues hade fått ett uppdrag av Gud; de skulle damma av sitt gamla band igen för att spela ihop pengar till ett barnhem. Efter en något besvärlig övertalningskampanj lyckas de till sist få ihop hela gänget igen för en galaspelning. Tyvärr har inbäddningsfunktionen plockats bort för denna video så jag får länka istället. http://www.youtube.com/watch?v=HCTJeT2i9QU På bas ser vi för övrigt Donald "Duck" Dunn som även basade för Booker T. & the MG:s.

Efter att ha spelat i bakgrunden med alla de stora kanske Cropper tyckte att det var dags att ta ett kliv framåt och själv ställa sig i rampljuset. Redan titeln på soloalbumet Playin' My Thang från 1981 antyder att han kanske var lite less på att bara göra som andra ville. Här titelspåret, Playin' My Thang:



Sedan dess har han så vitt jag vet harvat på som alltid; spelat i studio och turnerat med Booker T. & the MG:s och idkat en hel del välgörenhet. I brittska Mojo Magazine utsågs han 1996 till den främste nu levande gitarristen, endast Jimi Hendrix rankades högre.

Tja, det var väl det hela gissar jag. Nu vet ni.

Som bonus hittade jag förresten denna pärla när jag letade Croppermaterial på tuben. En hyllningskonsert till Bob Dylan där Cropper står i bakgrunden när Eric Clapton mästerligt visar var det så kallade skåpet skall stå. Och minsann ser vi "Duck" Dunn på bas och självaste Booker T. Jones på klaviatur här också. Detta kan inte heller inbäddas så ni får följa länken istället. Take it Slowhand! http://www.youtube.com/watch?v=Pg8sX0E6iqM

Den kallaste katten

I början av 80-talet, precis 1980 faktiskt, kom Mink DeVille med det coolaste albumet nånsin, Le Chat Bleu. Sexton år tror jag visst att jag var och något så coolt hade då aldrig jag hört förr. Tre år senare kom albumet Where Angels Fear To Tread och på det albumet fanns Demasiado Corazon, en sång så klassisk att man nästan tror att den härrör från ett helt annat tidevarv. Det är som om den alltid funnits. Och om jag på min ålders höst sitter och samlar ihop ett Soundtrack of My Life så kommer den att finnas där.
Mink DeVille var i princip liktydigt med deras förgrundsgestalt Willy DeVille. Vilka de andra i gruppen var hade man ingen aning om, det var som att hans röst och elegans räckte för dem allihop.
Och varför dyker han plötsligt opp i mitt minne då? Jo jag såg just att även denna coola katt har gjort slut på alla sina liv och har fått vandra vidare till sällare jaktmarker. Willy DeVille blev 59 år. Vi minns honom med några goa låtar:




Lite spruttiga Cajun-influenser i galet glädjeframkallande Mazurka:


Och till sist den vidunderligt smäktande eviga hjärtekrossaren Demasiado Corazon:

Tidigare inlägg
RSS 2.0