Diskrepans
Småttingarna i klass 2 ska forska i valfritt ämne. Klasskamraterna forskar om: Star Wars Lego, Jackass (!), hästar, Bakugan etc. och sonen har valt att fördjupa sig inom...tada... Arkitektur!
Varifrån den idén kommer har jag ingen aning om, men rätt kul är det hur som helst.
På något sätt känns det också som att det finns ett gap mellan form och innehåll här. Den spretiga handstilen, stavningen och ordalydelsen går liksom inte riktigt ihop...
Varifrån den idén kommer har jag ingen aning om, men rätt kul är det hur som helst.
På något sätt känns det också som att det finns ett gap mellan form och innehåll här. Den spretiga handstilen, stavningen och ordalydelsen går liksom inte riktigt ihop...
Snillen spekulerar
"Det är som i den där Timbuktulåten" sa åttaåringen. "Jag vill till himmelen, men jag vill inte dö. Är det inte så för dig också?" "Jo" sa jag."Precis så är det för mig också."
"För mig med." konstaterade femåringen.
Sedan sa vi godnatt och släckte lampan.
Hästkista - The word
För en tid sedan reflekterade jag över telefonens ordlista. Exempelvis går det som bekant inte att skriva "gästlista" medan "hästkista" funkar bra. Jag undrade i mitt inlägg när i hela världen man skulle kunna ha nytta av ett sådant ord. Nu har jag fått svaret.
I går kväll hade jag och gossarna läst Bamse, släckt lampan och låg och inväntade John Blund. Jag gjorde en liten ansats att lämna sängen, men då reagerade minsta plutten direkt och krävde att jag skulle ligga kvar i femtusen år till.
"Tror du inte att det skulle vara äckligt att ligga här i sängen med en gammal förtorkad mumie?" undrade jag då. Jag tänkte ju inte på att även han om femtusen år kommer att vara ganska dammig.
"Nä, det kommer att bli kul att vara död med dig och alla andra i familjen!" kommer det då från andra sidan. Och sedan är diskussionen igång. Vi resonerar lite om hur vi alla kommer att vara döda tillsammans och den äldre gossen funderar på om det finns några gravar där hela familjen kan ligga i.
När gossarna hade fått sig en inblick i vårt gravskick, började minstingen bekymra sig en smula för familjens alla djur; "Katterna och fiskarna är ju så små att de ryms i en vanlig kista" konstaterar han, och så kommer det då till slut, tillfället då det underliga ordet faller sig helt naturligt:
"... men till Chateaux måste vi ha en hästkista!"
I går kväll hade jag och gossarna läst Bamse, släckt lampan och låg och inväntade John Blund. Jag gjorde en liten ansats att lämna sängen, men då reagerade minsta plutten direkt och krävde att jag skulle ligga kvar i femtusen år till.
"Tror du inte att det skulle vara äckligt att ligga här i sängen med en gammal förtorkad mumie?" undrade jag då. Jag tänkte ju inte på att även han om femtusen år kommer att vara ganska dammig.
"Nä, det kommer att bli kul att vara död med dig och alla andra i familjen!" kommer det då från andra sidan. Och sedan är diskussionen igång. Vi resonerar lite om hur vi alla kommer att vara döda tillsammans och den äldre gossen funderar på om det finns några gravar där hela familjen kan ligga i.
När gossarna hade fått sig en inblick i vårt gravskick, började minstingen bekymra sig en smula för familjens alla djur; "Katterna och fiskarna är ju så små att de ryms i en vanlig kista" konstaterar han, och så kommer det då till slut, tillfället då det underliga ordet faller sig helt naturligt:
"... men till Chateaux måste vi ha en hästkista!"
Synsk
Min lille femåring är här hemma med mig idag. Han var rejält krasslig igår, men idag är det bättre fart på det lilla livet.
Jag undrar om sjukdomen har gjort något med honom. Han verkar ha fått en ny talang: helt plötsligt börjar han rulla med ögonen, gör en magisk gest med händerna och säger med tydlig och självsäker röst:
"Jag ser in i din framtid. Du kommer att hämta en mandarin eller glass till mig!"
Och se, han fick alldeles rätt. Nu sitter han och käkar glass för glatta livet.
Hur kunde han veta?!?
Repeat after me:
När en av mina små var riktigt liten, visade han långfingret och frågade: "Vet du vad det här betyder?""Nä", sa jag. "Vaddå?"
"Fank you!"
Förtroendeuppdrag
Vi busade igår jag och minsta plutten. Ibland gör vi det. Då kan det gå rätt livat till må ni tro. Han passar på när jag lagar mat vid spisen och står med ryggen helt oskyddad. Eller snarare rumpan. Det är den han ger sig på. Ett snabbt slag och så vänder han blixtsnabbt och springer iväg.
Tanken är naturligtvis att jag ska jaga honom, och det gör jag ju så gärna förstås. Och när jag får fatt i honom får han sig en rejäl omgång. Sedan skrattar vi så att tårarna rinner.
När vi hade upprepat proceduren några gånger och låg i sängen och pustade ut, såg varann i ögonen och jag smekte hans lilla kind och så säger han:
Tanken är naturligtvis att jag ska jaga honom, och det gör jag ju så gärna förstås. Och när jag får fatt i honom får han sig en rejäl omgång. Sedan skrattar vi så att tårarna rinner. När vi hade upprepat proceduren några gånger och låg i sängen och pustade ut, såg varann i ögonen och jag smekte hans lilla kind och så säger han:
"Vilken tur att jag valde rätt pappa. Så jag fick en sådan där busig."
Ja du älskade lille pojk. Jag är också glad att du valde mig till pappa. Ett finare förtroendeuppdrag hade jag inte kunnat få. Och inte heller en bättre eller busigare son.
Vädjan
Minsta gossen ville ha ner mig i källaren för att hämta upp en eller annan leksak som enligt hans bedömning nu hade legat tillräckligt länge där nere i kylan. Trött som jag är sa jag "Nej. Jag orkar inte börja bängla med det där nu.""Snääälla pappa. Please. Jag gör vad som helst. Till och med lyder dig i en hel vecka!"
Håhåjaja.
Dagens rätt var fel
Det är min smärtsamma plikt att meddela att det var fel rätt häromsistens. Nja, rätten var väl rätt, men det vart ändå rätt fel. Det är receptet som har fått revideras en smula. Gossarnas dagisfröknar uppmärksammade mig på att de tvenne gossarne odygdigt farit med falsk vittnesbörd.
Jag beklagar att ni narrades till att påbörja söndagsmiddagen redan på fredag kväll. Vi pratar visserligen fortfarande slow-food här, men 60 timmar var kanske i längsta laget. Och du som satte in lådan redan i onsdags kan ta ut den nu. Den är nog klar.
Glöm nu allt jag tidigare sagt i frågan. Detta är det av konungen gillade och stadfästa receptet på potatislåda:
Potatis
köttfärs
kryddor efter eget skön
vitsås
krossade tomater
morötter
riven ost
lök
varvas i lager som i en lasagne
Grädda ca 45-50 MINUTER i 175-200 grader
Skippa persiljan. Ät!
Då vet ni.
Mamma mia! Lunchmobben börjar tala mat...
Har precis avslutat en trivsam lunch med mina små gossar som håller sig hemma på grund av förkylningar. Även om de själva bad om det, tror jag att de börjar bli lite smått less på Mamma Scans köttbullar och makaroner. De började nämligen prata recept.
Man skär potatis i tunna bitar. Dessa läggs sedan i en form så nära varandra som möjligt. Ovanpå detta lägger man mjuk köttfärs och sedan ytterligare ett lager med potatisbitar. Som en dubbelmacka ungefär, fast flera.
Minsta plutten uttryckte en önskan om att få potatislåda till lunch någon dag. "Ja" sa jag. "Det skulle kanske vara spännande. Undrar hur man gör det?" Det var som att trycka på en knapp. Informationen sköljde över mig från var sin ände av bordet. Jag återger här de detaljer jag lyckades memorera. för den händelse ni någon gång får lust att pröva på potatislåda där hemma:
Man skär potatis i tunna bitar. Dessa läggs sedan i en form så nära varandra som möjligt. Ovanpå detta lägger man mjuk köttfärs och sedan ytterligare ett lager med potatisbitar. Som en dubbelmacka ungefär, fast flera.Sedan ska man ha den i ugnen i 60 timmar och ugnen ska vara på 100 grader.
När potatislådan är färdig skär man upp den i bitar och äter den med persilja.
Smaklig måltid!
Återseendets glädje
"Vet ni vad som är det bästa i livet?" frågade femåringen från baksätet. "Det är vänskap."
Han är klok pojken. Precis så förhåller det sig nämligen. Fast han har det själv lite kämpigt på den fronten just nu. Inte för att han saknar vänner eller så, men han saknar en vän. Sin allra bästa vän saknar han. Mycket. Hon har nämligen börjat på förskolan men han som är ett år yngre får vara kvar på dagis hela dagarna. Att vara utan sin allra bästa vän är jobbigt. Vänskap är ju som sagt det bästa i livet.
"Du" sa jag till honom. "Jag ska berätta om min bästa vän när jag var lika gammal som du." Och så berättade jag om min allra bästa vän, om hur vi ALLTID var tillsammans och hur mycket hon fattades mig sedan jag flyttat in till stan när jag var sju.
Att jag faktiskt glömde bort henne efter några år med nya vänner omkring mig höll jag tyst om. Inte heller skröt jag om den skam jag kände efter den gången då en helt främmande snygging kom fram till mitt tonårsjag och frågade om jag kom ihåg henne från när vi var små, och jag först dagen efter insåg vem hon var.
Det jag däremot berättade om var att jag härom dagen fick en väninbjudan på Facebook. En människa med obekant namn och ett lika obekant ansikte ville bli min vän. Det tog mig en liten stund att förstå vem det var, men efter att ha frågat runt lite fick jag bekräftat det jag anade, och hoppades; det var min allra bästa vän som jag saknat i nära fyrtio år. Nytt efternamn, ny uppdaterad version av ansiktet, ny hemstad men hon.
Jag kan inte med ord förklara hur glad jag är för detta. Det bästa i livet är vänskap hörni. Min femåring förstår precis vad jag pratar om.
Han är klok pojken. Precis så förhåller det sig nämligen. Fast han har det själv lite kämpigt på den fronten just nu. Inte för att han saknar vänner eller så, men han saknar en vän. Sin allra bästa vän saknar han. Mycket. Hon har nämligen börjat på förskolan men han som är ett år yngre får vara kvar på dagis hela dagarna. Att vara utan sin allra bästa vän är jobbigt. Vänskap är ju som sagt det bästa i livet.
"Du" sa jag till honom. "Jag ska berätta om min bästa vän när jag var lika gammal som du." Och så berättade jag om min allra bästa vän, om hur vi ALLTID var tillsammans och hur mycket hon fattades mig sedan jag flyttat in till stan när jag var sju.
Att jag faktiskt glömde bort henne efter några år med nya vänner omkring mig höll jag tyst om. Inte heller skröt jag om den skam jag kände efter den gången då en helt främmande snygging kom fram till mitt tonårsjag och frågade om jag kom ihåg henne från när vi var små, och jag först dagen efter insåg vem hon var.
Det jag däremot berättade om var att jag härom dagen fick en väninbjudan på Facebook. En människa med obekant namn och ett lika obekant ansikte ville bli min vän. Det tog mig en liten stund att förstå vem det var, men efter att ha frågat runt lite fick jag bekräftat det jag anade, och hoppades; det var min allra bästa vän som jag saknat i nära fyrtio år. Nytt efternamn, ny uppdaterad version av ansiktet, ny hemstad men hon.
Jag kan inte med ord förklara hur glad jag är för detta. Det bästa i livet är vänskap hörni. Min femåring förstår precis vad jag pratar om.
Tolerans
"Mamma jag älskar dig. Fast du är gammal."
Lika som bär?
När vi badade i Pengsjön idag, fick lillgossen plötsligt syn på något inne i skogen:
"Jag såg ett djur! Det var... en älg ... eller en skunk!"
Inte lätt alla gånger att avgöra vad som är vad så där i hastigheten.
"Jag såg ett djur! Det var... en älg ... eller en skunk!"
Inte lätt alla gånger att avgöra vad som är vad så där i hastigheten.
Shakespeare-utflykt
När den ömma modern var på resa i England köpte hon en del Shakespeare-souvenirer från Stratford och från The Globe Theatre. Bland annat har vi numera en kylskåpsmagnet med den gode mannens porträtt.
Just den kylskåpsmagneten håller fast ett stycke papper som åttaåringen skrev i höstas. En dag när han längtade efter vinterns ankomst planerade han en skidutflykt och skrev ner en packlista så vi skulle veta vad vi behövde ha med oss:
Tändstickor, falukorv, kniv, varmchklad, ekstra choksokar, plastposar, grilpine, piknikväskan, papär, chider, stavar pjäkser, varmaklädär, slut.
Denna lista har hängt på kylskåpet allt sedan den författades och har ibland fått oss att drömma om den vackra vinterdag då vi äntligen ska få åka ut på vår utflykt. Så småningom fick den arbetsnamnet Shakespeare-utflykten på grund av kylskåpsmagneten, och idag fick vi då packa vår piknikväska, spänna på oss chiderna och ge oss ut i geografin.
En vackrare dag för en Shakespeare-utflykt kan man knappast hitta, ej heller godare falukorv, mer swischiga backar eller chokladigare dryck. Allt var helt enkelt perfekt! Så bra blir det om man börjar planera i god tid.
Inte en enda gång?
Jag och min hustru har firat silverbröllop som en del känner till. På väggen därhemma hänger ett inramat fotografi från den lyckliga tilldragelsen, ovanför porträttbilderna av våra älskade ungar.
Den näst yngste herrn i huset, åtta år om en knapp månad, begrundade detta ungdomsfotografi av sina numera medelåldriga föräldrar.
- Pappa, det är ju inte klokt; mamma har alltid sett likadan ut.
Eftertänksam paus
- Men du har aldrig sett likadan ut ...
Den näst yngste herrn i huset, åtta år om en knapp månad, begrundade detta ungdomsfotografi av sina numera medelåldriga föräldrar.
- Pappa, det är ju inte klokt; mamma har alltid sett likadan ut.
Eftertänksam paus
- Men du har aldrig sett likadan ut ...
Otroligt
Det finns vissa saker som kännetecknar en vuxen människa. Åtminstone enligt barnens sätt att se på saker och ting. Man kan knyta sina skor själv, man kan torka sig själv efter toalettbesök och man kan skära sina köttbitar själv. Till exempel.
Häromdagen hade vi kalas för minstingen som begick femårsdag. När man fyller fem ska man ha ballonger. Ganska många ballonger ska man ha, och dessa ska blåsas upp och knytas ihop. Då gäller det att man hjälps åt att blåsa så att man hinner med alla. Alla kan blåsa, men att slå en knut på lilla flärpen sedan är inte det lättaste. Då kan man behöva hjälp. Eller så tränar man rejält så att man lär sig.
Om man snart är åtta år så vill man gärna kunna en del vuxensaker. Som att slå knut på ballongflärpen till exempel och då är det bara att träna. Tur då att lillebror har kalas.
Lillebrors kalas förlöpte väl. Vi fick gott fika och lillebror fick roliga presenter. En av leksakerna var dock lite klent byggd och behövde lappas ihop efter en liten stund.
Också ett uppdrag för en åttaåring med ambitioner. Han hämtade skruvstädet och klämde helt sonika fast den lossnade delen igen. Och det funkade.
Stolt med sig själv och glad att ha tagit ytterligare ett par steg på vägen mot vuxenlivet säger han: "Nu har jag lärt mig både att knyta ballonger och att laga leksaker. Man är ju helt otrolig!"
Eskatologi
Vi har alla våra frågor. Så här i juletid ägnar vi oss kanske mest åt de mer jordnära, lite ytliga frågorna; Har vi kommit ihåg att köpa mandelmassa? Finns det några snälla barn? Ska du lukta på glöggen, pojk?
Men det finns ju viktigare frågor. Djupa. De stora omvälvande frågorna som kanske aldrig får något svar. Inte förrän på den yttersta dagen. Om ens då.
På Wikipedia kan vi läsa om Eskatologi:
"Skapelsen är, även om den innehåller det som är gott och från början är skapad av Gud, i sin nuvarande form alltid trasig och ofärdig. Detta kommer till uttryck i form av orättvisor, smärta, krig, död, förtryck och annan synd. Det eskatologiska hoppet innebär då en förhoppning och ett löfte - från Guds sida - om att detta inte är beständigt."
Skönt kan man tycka. Att det blir bättre någon gång.
Husets femtonåriga dotter brottas just nu med en sådan fråga. Hustrun såg väl på henne att det var något hon grubblade på. Tonåringar kan ju bli så där ibland. Att de tänker. Till sist delgav hon även för oss andra vad som plågade hennes oskyldiga själ:
"När jag dör ska jag fråga Gud hur han kunde tillåta att Last Christmas skrevs, och hur det är möjligt att någon kan tycka om den."
Arma plågade barn. Hav tröst. Orättvisorna och smärtorna är inte beständiga. Det blir bättre.
Men det finns ju viktigare frågor. Djupa. De stora omvälvande frågorna som kanske aldrig får något svar. Inte förrän på den yttersta dagen. Om ens då.
På Wikipedia kan vi läsa om Eskatologi:
"Skapelsen är, även om den innehåller det som är gott och från början är skapad av Gud, i sin nuvarande form alltid trasig och ofärdig. Detta kommer till uttryck i form av orättvisor, smärta, krig, död, förtryck och annan synd. Det eskatologiska hoppet innebär då en förhoppning och ett löfte - från Guds sida - om att detta inte är beständigt."
Skönt kan man tycka. Att det blir bättre någon gång.
Husets femtonåriga dotter brottas just nu med en sådan fråga. Hustrun såg väl på henne att det var något hon grubblade på. Tonåringar kan ju bli så där ibland. Att de tänker. Till sist delgav hon även för oss andra vad som plågade hennes oskyldiga själ:
"När jag dör ska jag fråga Gud hur han kunde tillåta att Last Christmas skrevs, och hur det är möjligt att någon kan tycka om den."
Arma plågade barn. Hav tröst. Orättvisorna och smärtorna är inte beständiga. Det blir bättre.
Runda-ordssamtal
Minstingen som inom kort begår femårsdag har börjat intressera sig rejält för bokstäver. Han lyssnar på orden, smakar på dem, för att klura ut vilka bokstäver de kan tänkas innehålla.
I lördags var det julfest i grannbyn. Mina ättelägg utgjorde lejonparten av det lilla Luciatåg som stod för den stämningsfyllda sången. Lussekatter, glögg och pepparkakor. Det tändas tusen juleljus. Frid på jorden och till alla människor en god vilja.
I bilen på väg hem frågar den lille: "Pappa, visst är det ett "o" i "Fuck you?"
Så var det med den julstämningen.
Tolkningsfråga
"Jag älskar dig pappa" sa yngste sonen igår. "Visst är det skrattretande?"
I femåringens värld betyder nog 'skrattretande' något mer positivt än vad det gör för mig. Typ 'något som man blir så lycklig av att man börjar skratta'
Hoppas jag.
Idrottsstudier
7-åringen: "Pappa, vet du vilket hockeylag som äger, och vilket som suger?"
Pappa: "Nej, vilka då?"
7-åringen:"Luleå Hockey äger och Djurgården suger!"
Pappa (som inte hade en aning om att lille plutten visste så pass om hockey): Hur har du kommit fram till det?"
7-åringen: "Genom flera vetenskapliga experiment"
Eländigt
Pojkarna resonerar om Pippi Långstrump:
7-åringen: Pippi tar ju aldrig något på allvar, inte ens de värsta faror.
4-åringen: Ja, hon vill bara leka. Det är en eländig flicka ...
