Det krävdes rejäla påtryckningar från Fr. Tandläkare innan tanden gav sig. Kändes som om hela huvet skulle lossna. Det lät lite så också faktiskt.

Sitter nu här och ser en aning ut som Marlon Brando i Gudfadern. Lite påssjuk sådär. Läckert svullen. Däremot känner jag mig inte särskilt Don Corleoneskt cool. Snarare febrig, blödande, ödmjuk och ofarlig.

Såg brottstycken av Idrottsgalan i går. Håhåjaja. Det enda riktigt positiva var väl att Rolf-Göran Bengtsson fick Jerringpriset. Och så var minneskavalkaden rörande så klart och Lisa Miskowski sjöng vackert.
Och så har ju Charlotte Kalla magnifika överamar.

I övrigt lämnar detta spektakel en hel del övrigt att önska.

Alla galor lider av samma åkomma. Färdigskrivna skämt som på ett närmast panikartat vis levereras som om de skulle vara sprungna ur stunden. Det är bara det att man måste vara en rätt så begåvad skådespelare för att få ett skådespel att se trovärdigt ut. En halvbra komiker gör det inte.

Anlita för bövelen en programledare som inte lider av humoristiska tvångstankar nån gång. En som kan improvisera. Eller åtminstone rabbla sin utantilläxa lite mer trovärdigt.

Men ändå. Ändå sitter jag där med vattniga ögon VARENDA gång. En riktig bölkorv är vad jag är.

Varsågoda mina vänner, 2012 års första lista; Gråtlistan. Starka scener som för min del alltid blir tårfyllda:

1. En trettondagsafton
   
   
   Vi börjar med den film vi traditionsenligt såg på i går. De föräldralösa tvillingarna Viola och Sebastian lider skeppsbrott och tror på varsitt håll att de nu är ensamma i världen. Hur märkligt det än kan låta är detta en komedi. De som kan sin litteraturhistoria vet att detta är ett av Shakespeares mest älskade verk. En förväxlingskomedi av klassiskt snitt som i denna version från 1996 bjuder på lysande skådespel, vacker musik, mycket humor och en rejäl dos kärlek förstås.
   Och så har vi då slutet. När syskonen återförenas och kärleken flödar då gör även mina tårar detsamma.
   
   
   
   
   
2. Guds starka arm
   
   
   En morgon hittas Kirunas främste elektricitetsinstallatör Arvid Karlsson död. Ihjälslagen med den hammare som han använt för att spika in dottern Lina i ett skrymsle under trappen efter att denna till faderns förtrytelse talat finska inför hans öron. Länsman Björnfot utreder detta brott i det tidiga nittonhundratalets Kiruna. Jag ska inte avslöja slutet, men scenen i ljudbokens slutskede när Linas mormor jojkar sina visioner för dotterdotterns framtida liv, då är intet av de Bråddjupa ögonen torra.
   
   
   
   
   
3. Sagan om konungens återkomst
   
   
   Efter ett halsbrytande äventyr fyllt av ondskefulla varelser, sagolika älvor, sång och dans, brödraskap och med ett till synes omöjligt uppdrag att utföra, kommer de små hoberna Frodo, Sam, Merry och Pippin till Gondors nykrönte konung Aragorn, hälsar och bugar inför den mäktige konungen.
   "Mina vänner, ni ska inte buga för någon" svarar Aragorn och han själv, hans hov och alla andra bugar sig i en samfälld tacksamhetsyttring för de trofasta hoberna. Mina ögon tåras till och med nu när jag skriver om det, så ni förstår ju hur det är när jag ser filmen...
   
   
   
   
   
4. Livet är underbart
   
   Guido försöker rädda sin son undan den nazistiska förintelsen genom att förmå sonen tro att de egentligen leker kurragömma med soldaterna. Med humor och glimten i ögat ger Roberto Binigni den rollfigur han själv gestaltar en livsglädje och samtidigt ett allvarsamt djup som är svårt att stå emot. Framför allt på slutet när Guido till och med på väg mot sin egen avrättning spelar upp en charad för lille Joshua som sitter gömd i ett skåp på gården och beundrande ser sin älskade pappa, som han tror, samla ännu fler poäng åt sig själv och sin son mot de dumma soldaterna.
   
   

Docent Martin Peterson går till angrepp mot Facebook i NSD:

Så utomordentligt fånigt tycker Bråddjup. Det är lite som att förkasta samvaron vid fikabordet på jobbet bara för att det är en rätt så ytlig umgängesform. Antagandet att man tillbringar sin tid på FB ISTÄLLET för att umgås är ju naturligtvis helt felaktigt. Det är ett fantastiskt komplement. Man umgås ÄVEN på FB. Dessutom är FB ett oslagbart sätt att åtminstone kunna ha en fikabordsgemenskap med kompisar från förr med vilka man annars inte skulle ha någon kontakt alls. Docenten är nog tyvärr lite för kategorisk i sina antaganden, och något för snäv i sin definition av vänskap. Den kan se ut på många, många olika sätt och ändå vara "riktig".

Föreställ dig att du talar med din bästa vän i telefon och berättar om något, säg ett misslyckat kakbak eller vad som helst. På vilket sätt skulle er vänskap förminskas om du kunde lägga upp en bild på FB av detta och visa hur det såg ut? Skulle er vänskap bli mindre av att även andra kunde se samma bild? Den vänskap som inte tål det är ju inte värt namnet.

I alla former av umgängen, även de djupaste och innerligaste, pratar man ibland om sådant som för en utomstående betraktare kan tyckas vara trivialiteter, och som ju faktiskt också för det mesta är det, men dessa trivialiteter blir betydelsebärande just för att man delar dem med sin(a) vän(ner). Jag tror inte ens att Docent Peterson alltid avhåller sig från att tala om trivialiter med sina vänner. Det måste i så fall vara näst intill outhärdligt att umgås med honom.

Jag säger det igen: FB är ett redskap som kompletterar övriga kanaler där jag kan interagera med mina vänner, ytliga eller djupa. Det är inget substitut. På samma sätt som papper och penna inte kan ersätta ett möte, men som kan vara utmärkta verktyg för att underhålla vänskapen mellan mötena.

Steve Jobs och Charlie Sheen är andra figurer vi stöter på i denna lätt lekfulla nyhetskavalkad.

Allt hittar man då på.

Cesária Évora föddes på Kap Verde 1941 och hennes pappa var en av de första på den gamla portugisiska kolonin som spelade fiol. Han dog när Cesária bara var sju år gammal men det musikaliska arvet förde han uppenbarligen över till sin dotter som ända sedan hon var liten sjöng i kör och sedan uppträdde på lokala barer och restauranger ända upp i vuxen, rent av mogen ålder.

I Paris spelade hon in sin första skiva 1988, när hon var fyrtiosju år gammal. Sedan kom det ytterligare tio album och "Barfotadivan" som hon kom att kallas blev en väldsstjärna och turnerade runt om världen med sin kapverdiska folkmusik och den portugisiska Fadon som också stod på hennes repertoar. 2004 belönades Évora med en Grammy.

Efter att, som hon själv uttryckte saken, ha "missbrukat chips" var inte Évoras hjärta i bästa skick, och i september i år meddelade Cesária Évora att hon tvingas avsluta turnerandet av hälsoskäl. I dag somnade hon in på ett sjukhus i sitt hemland, Kap Verde.

Vi minns en stor sångerska genom att lyssna till hennes kanske mest berömda sång, Sodade.

Twinings gjorde för en tid sedan ett försök att förnya receptet till det klassiska teet Earl Grey. Man tillsatte lite extra citrus för att erhålla "distinkt smak och arom av citrus som fyller luften med löften om sommarträdgårdar".

Twinings hävdade också att "Earlen själv hade knappast kunnat föreställa sig hur gott hans favorit-te skulle kunna smaka".

Twinings ändrade ett vinnande koncept och drog på sig folkets vrede. "Jag kan inte beskriva hur vidrigt detta nya te smakar" säger en kund, och fortsätter: Det gamla prisbelönta teet spelade i en helt annan division än detta vämjeliga diskvatten!

Twinings har nu känt sig tvungna att återinföra det gamla teet, denna gång under namnet Earl Grey Classic. Samma sak hände när Coca Cola försökte sig på att förnya sin gamla trotjänare. Man var tvungen att gå tillbaka till ursprunget. Våra drycker vill vi ha som de alltid har varit. Så är det bara.

Ute är numera ljust och kallt. Snön faller med en rasande fart. Värre än Eurokursen. Radiovågen faller den också och visar nu på Vinylgodis i Landskrona.

Frukt är också godis.

Bra tänkt tycker Hr. Bråddjup. Helst om matkassen innehåller ekologiska och rättvisemärkta varor. Vi ska vara rädda om vår jord, våra kroppar och om varandra.

Det ser nästan lite overkligt ut men det är så här man gör när man spelar på Tereminen:

Håll i hatten! 

Murmuration from Sophie Windsor Clive on Vimeo.

A chance encounter and shared moment with one of natures greatest and most fleeting phenomena.