Demis-demo

Sitter du fast i en bilkö någonstans och har det tråkigt? När Hubert Giraud gjorde detsamma i Paris 1970 så damp det plötsligt ner en låt i hans huvud. I morse dök den av någon oförklarlig anledning även upp i min arma hjärna. Ibland undrar man ju hur man är funtad alltså.
Vi kan ju lyssna till när den gamle grekiske hjälten Demis Roussos framför sin ganska moderna tolkning av denna dunderhit som låg etta på varenda lista i Europa under tidigt 70-tal. Kerstin Dellert av alla människor gjorde den svenska versionen.




Det finns de som tror att Demis alltid har varit en smörsångare. Dessa har naturligtvis alldeles rätt. Redan när han i sin ungdom var en avantgardistisk rocker i gruppen Aphrodites Child tillsammans med bland andra Evánghelos Papathanassíou, sedemera mer känd som Vangelis, var hans röst len som sammet. Gruppen gjorde tre album mellan åren 1967-72 och det var Vangelis dragning mot det experimentella som slutligen splittrade bandet. När gruppens apokalyptiska tredje album 666 kom ut 1972 fanns inte gruppen kvar. Här hör vi titelspåret från deras andra album, It's Five O' Clock:



Både Vangelis och Demis blev världsstjärnor på varsitt håll, men gjorde under åren en del sporadiska saker tillsammans. Vangelis kanske mest kända verk är den storslagna musiken till filmen Triumfens ögonblick (Chariots of fire) för vilken han fick en Oscar för bästa filmmusik 1982. Ledmotivet till den filmen gjordes i en vokal version också där Demis sjöng på sedvanligt sammetslent vis:



I dystopin Bladerunner samarbetade de gamla vännerna med filmmusiken igen och den apokalyptiska säcken knyts ihop på något sätt. Här The Four Horsemen från albumet 666:



Demis Roussos var på 70-talet en världsstjärna och har fortfarande stjärnstatus på många håll i världen, framför allt kanske i Ryssland, Tyskland och Latinamerika.Här i norra Norden är han kanske mer bortglömd nu för tiden. Vi avslutar låtkavalkaden med en hit av klassiskt Demis-snitt, en riktig kioskvältare som plågade en hel räcka länder under det tidiga sjuttiotalet:




Jubilarer

I dag firar vi tvenne jubilarer som bägge har haft stort inflytande på den Bråddjupa musiksmaken. Kusin Kenneth, 50 i dag, vars fantastiska skivskamling inspirerade till min egen, samt det stora musikgeniet Sir Paul Mc Cartney som fyller 70. Grattis till er bägge!


Kusin Kenneth modell yngre.



Här en lekfull video till en lika lekfull låt där McCartney figurerar i ett antal olika skepnader; bland annat som som Buddy Holly, Ron Mael samt sig själv i en yngre version.
Det påstås att denna skiva spelades in hemma i köket och att McCartney spelade alla instrument själv och att det var denna inspelning som inspirerade John Lennon att börja skapa musik igen.
Här en lekfull video till en lika lekfull låt där McCartney figurerar i ett antal olika skepnader; bland annat som Buddy Holly, Ron Mael samt sig själv i en yngre version.
Det påstås att denna skiva spelades in hemma i köket och att McCartney spelade alla instrument själv och att det var denna inspelning som inspirerade John Lennon att börja skapa musik igen efter några års uppehåll.





R.I.P Khil

Rysslands version av Loa Falkman, Eduard Khil har avlidit i dag. Han vann en rad utmärkelser, bland annat "Orden av Röda Flaggan" samt det finaste pris man som artist kunde få i Sovjet; Folkets artist. Det är inte svårt att förstå varför. En helt unik röst har tystnat.




Video killed the radio star, eller..?

I dag funderar vi på om Spotify tar död på musiken. I går hette hoten diskotek och video:



"Idag uppmanar Musikerförbundet alla artister att inte medverka i sådana här videoinspelningar." heter det bland annat.

Musikerförbundets farhågor till trots, så kan man väl så här i efterhand konstatera att både musikerna och den musik de skapar lever i högönsklig välmåga. Det kanske är på samma sätt i dag med musikbranschen och deras farhågor. Jag tycker själv i alla fall att jag tack vare exempelvis Spotify hittat mer spännande musik än vad jag annars skulle ha gjort om jag bara förlitade mig på det konsertutbud som finns eller det som spelas på radio.

The Commoners

Veckans etta på Bråddjup-toppen är en rykande färsk inspelning som andas lite 60- och 70-tal. Jefferson Airplane och Moody Blues kommer jag att tänka på.
Gruppen heter The Commoners och har sitt geografiska ursprung i Kiruna. På sång hör vi ingen mindre än Linnea Andersson, dotter i det Bråddjupa huset. Om man nu får skryta lite.



Teremin

Celia Sheen har avlidit i en ålder av 71 år. Och vem är hon då? Jo, det är hon som spelar det ytterst märkliga elektroniska instrumentet Teremin i vinjetten till Morden i Midsomer.
Det ser nästan lite overkligt ut men det är så här man gör när man spelar på Tereminen:

Ale Möller

Jag har suttit i ett tält i norra Tanzania och hört highliferytmerna få den afrikanska natten att dansa. Jag har förförts av Carmen på statsoperan i Prag och fällt nostaligiska tårar med Grizabella i Cats på Broadway. Jag har åkt runt i Haparanda skärgård en sommarkväll med gräddan av svenska folkmusiker som fick hela havet att gunga. Jag har skakat rumpa med Movits och Timbuktu i lilla Valvträsk i de Norrbottniska skogarna och jag har diggat Esbjörn Svensson, Georg Riedel, Bengt Hallberg och Arne Domnerus och resten av jazzeliten. Jag har suttit under Göteborgs himmel och häpnat över U2:s storslagenhet och jag har deltagit i ett intimt musikaliskt samtal med Per-Erik Hallin på Galleri Dr. Glas i Kungsträdgården.
Alla dessa musikupplevelser och några till har varit helt fantastiska men ingenting har berört mig så som den musikaliska resa som Ale Möller, Mats Öberg och Olle Linder tillsammans med Norrbottens kammarorkester tog oss med på här om dagen på Folkets Hus i Kiruna. Jag är fortfarande helt skakad.




Krya på sig

Nej, Hr. Bråddjup har inte lagt ner bloggen. Hämtar bara andan lite.

Innan den definitiva comebacken, kan jag bara i förbifarten konstatera att Springsteens saxofonist, den store Clarence Clemmons har drabbats av en allvarlig stroke. Krya på sig, anser Bråddjups musikredaktion!







Program

Härom dagen avslöjade Timbuktu att han ska vara med i nästa säsong av Så mycket bättre tillsammans med Laleh, Lena Ph, Tomas Ledin, E-Type, Mikael Wiehe och Eva Dahlgren. Spännande!

Första säsongen bjöd på några riktiga gobitar, bland annat denna med Plura. Kommande säsong verkar ju också kunna bli hur läcker som helst. Tänk bara att få höra Timbuktu ta sig an Jakten på Dalai Lama eller Eva Dahlgren göra sin version av Live Tomorrow. Nåt att se fram emot!





Tiden går

Sitter nu och klappar om en dygnsblodtrycksmätare som ville följa med mig hem från vårdcentralen. På väg hem därifrån kom jag att tänka på en klämmig melodi av Mel C. Vad nu detta har med varandra att göra har jag ingen aning om, vi har satt våra jurister på att utreda frågan, men det är en bra låt.

En enhällig jury har hur som helst utsett den gamla hiten Never Be the Same Again till Dagens Bråddjup-hit

Som kuriosa i sammanhanget kan nämnas att det är 12 år sedan denna skiva kom ut. TOLV!!!



Ännu mer kuriöst är att tänka sig att det gått 15 år sedan min lilla plutt dyrkade Spice Girls och fyllde hela huset med bilder och urklipp på Mel B, Mel C, Emma, Geri och Victoria. Tiden går som sagt.

Ljuv musik

En ny TV-serie, Sapmi Sessions, hade premiär i går på SVT. I varje program träffas två artister, en svensk och en samisk, under tre dagar i en liten by i kirunafjällen i en tillfällig studio och skapar en låt tillsammans.

I det första programmet uppstod ljuv musik i mötet mellan den svenske popgossen Markus Krunegård och världens enda heltidsanställda jojkare, 66-åriga Inga Juuso från Kautokeino i norra Norge.

I kommande program kommer vi bland annat att få se samarbeten mellan den skånska technoakten Familjen och Gällivares jojkande sångfågel Sofia Jannok och mellan den samiska artisten och renskötaren Lars-Ánte Kuhmunen och den svenska rockduon Johnossi.

Detta blev resultatet av det första mötet:





Barnarbete på ackord

Så här i påklovstider har vi storsonen och hans familj på besök. Bråddjups musikavdelning har då i samarbete med barnuppfostringsenheten passsat på att öva in ett litet gitarrstycke med de små liven.

Eftersom vi har haft lite ont om tid att öva får ni ha överseende med den bristande tajmingen i framförandet.




Michael, Elizabeth & Michael

Delar av läsekretsen har hört av sig och velat sätta mig på prov. "Få se om du klarar av att få till ett inlägg som på ett okonstlat och fullständigt naturligt vis knyter samman tre slumpmässigt utvalda kändisar; Michael Jackson, Elisabeth Taylor samt Michael McDonald!"

Inget kunde vara enklare, kära läsekrets. Se bara:

För snart två år sedan gick Michael Jackson ur tiden. I förrgår dog skådespelerskan Elizabeth Taylor nyss 79 år fyllda. Av någon okänd anledning var de två riktig nära vänner. Det är så det är med vänskap. Det går inte alltid att förstå sig på.

Elizabeth Taylors föräldrar var från St Louis, Missouri men bodde i London när Elizabeth föddes i februari 1932. Där blev de kvar tills Elizabeth var sju år och de flyttade tillbaka till USA, denna gång till Los Angeles. 
När Elizabeth var tjugo år, i februari 1952, föddes Michael McDonald i den stad som Eizabeths föräldrar kom från, St Louis, Missouri. Även denne McDonald flyttade så småningom till Los Angeles. Detta skedde i samband med att hans kraftfulla barytonröst och stora pianokunnande kom att efterfrågas i allt större utsträckning bland musiker i den så kallade stora världen. Han gick så långt att han blev medlem av två av sjuttiotalets allra största band; Steely Dan och The Doobie Brothers.

På Doobie Brothers  fantastiska album Minute by Minute hade McDonald skrivit det mesta av materialet, bland annat titelspåret och monsterhiten What a fool Believes (för vilken han belönades med en Grammy för årets låt 1980). Vad få visste var att på dessa två låtar hade Doobie Brothers fått lite oväntad hjälp med sången i studion. Michael Jackson understödde nämligen McDonald i de höga registren, något Jackson avslöjade för Elizabeth Taylor i ett privat telefonsamtal som Jacksons vän filmaren Bryan Michael Stoller råkade spela in: 



Så där ja, hur svårt var det på en skala? Där hade ni Michael, Elizabeth & Michael Bråddjupt sammanflätade.

När vi ändå håller på kan vi ju ta och njuta av Michael McDonald när han själv sjunger de två låtarna som Jackson tydligen hjälpte honom med vid skivinpelningen; först Minute by Minute och sedan What a Fool Believes. Han klarar faktiskt av det rätt så bra på egen hand också. Enjoy!




Blivande storstjärnor

När jag under stundom vandrar på gatorna som en vanlig man dröjer det inte länge innan någon ur läsekretsen dyker upp bakom något hörn och ställer frågan: "Bråddjup, vilken popgrupp kommer att bli Sveriges nästa storstjärnor?"
Det lättaste sättet att svara på det är kanske så här:


Sir Tom Jones

Morbror Olle var en glad prick. Dessvärre lite väl glad i spriten också så han blev inte särskilt gammal. Olle gillade Tom Jones också. När Tjuren från Wales var på TV så satt Olle och pratade med honom; "Allright! Talking okey." Hans anglosaxiska ordförråd var något begränsat men han fick svar från TV:n och Tom sjöng en sång för Olle. De verkade trivas tillsammans.

Tom Jones föddes 1940 och slog igenom stort 1965 med It's not unusual. Sedan följde en räcka hits under 6-7 års tid. Stora delar av den kvinnliga befolkningen satt och dreglade framför TV:n och gubbarna deras muttrade lite surt för att de inte längre hade hustruns odelade uppmärksamhet.

Under det sena sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet dalade hans popularitet en smula. Det dröjde egentligen till 1988 innan han fick ett rejält popularitetsuppsving igen. Sexbomb, Burning down the House och Kiss hamnade alla på hitlistorna. År 2006 adlades han också minsann. Det är inte alla tjurar som får den äran.



I somras var jag på en makalös tillställning i Norrbottens inland. Lilla Valvträsk med knappt 30 bofasta invånare arrangerade en musikfestival med bland andra ett par av landets häftigaste akter; Timbuktu och Movits!. 1500 personer upplevde en härlig musikfest och fick då höra Hertsöns stolthet Movits! framföra ett antal låtar, bl.a en om just Tom Jones.
Lyckligtvis var jag bestyckad med en Panasonic Lumix DMC-FZ30 och kunde föreviga det hela:




Inte vet jag om Tom Jones känner till att en cool HipHop-orkester från Luleå gjort en låt om honom, men det kan ju möjligen vara orsaken till att han väljer att förlägga en av tre spelningar i Sverige till Luleåkalaset den 4:e augusti. Det kommer att bli häftigt. Då ska jag sjunga med i Tompas gamla hits och tänka på morbror Olle.

Då vet ni det.

Gary Moore

Så var det dags för nästa stjärna att vandra vidare. Gary Moore dog natten mot söndagen på ett hotell i Spanien och blev bara 58 år gammal.
Många kommer ihåg honom som gitarristen i Thin Lizzy, men han fick ju en egen karriär också med sina svulstiga bluesrockballader. Teknik och känsla är det inte alla gitarrister som lyckas kombinera. Gary Moore var en av de allra bästa på just det. Hans fingerfärdighet var svårslagen, men det var just hans förmåga att bibehålla känslan hela tiden, oavsett hur snabbt det gick, som gjorde honom så unik som gitarrist.

Vi ser här ett gammalt klipp från Thin Lizzytiden där han och polaren Phil Lynott tillsammans framför den sagolikt vackra Parisienne Walkways.



Lynott gick bort redan som 36-åring 1986. Och nu får väl de gamla kompisarna jamma tillsammans igen.
Vi avslutar denna lilla minnesceremoni med att titta på Moore och Lynnot i rockiga Out in the fields, deras gemensamma monsterhit som kom ut 1985. En sång om den religiösa och politiska situationen i deras hemland Irland. Detta blev Lynnots sista inspelning, blott några månader innan hans sönderdrogade kropp gav upp.


Schlager

I dag drar årets upplaga av Melodifestivalcirkusen igång. Den första deltävlingen hålls i Luleå och många har väntat länge på detta. Minst lika många bävar.

Hur som helst så har Bråddjups schlagerredaktion valt ut en gammal evergreen som kan passa som uppladdning inför kvällens övningar. Socialrealism, knivskarp samhällskritik och musikalisk briljans i skön förening. Kommer aldrig att kännas out of date:  



Som kuriosa i sammanhanget kan nämnas att Kishore Kumar förlorade pekfingret på höger hand när han skulle fånga en fisk med händerna när han var en liten gosse. När fingret hittades var det för sent att sy fast det på Kumars hand, men hans ömma moder tog hand om fingret som idag förvaras på kulturavdelningen på Indian Museum i Kolkata (Calcutta).

Då vet ni det.

Grattis!

I dag gratulerar Bråddjups operaredaktion Jussi Björling som skulle ha fyllt 100 år i dag om han hade levat. En av de riktigt stora tenorerna, av många ansedd som den främste av dem alla.

Vid en guidad rundresa i New York för ett antal år sedan, berättade vår guide om Birgitta Nilsson när vi stannade till vid Mertropolitan, Björlings hemmaarena från 1938 fram till hans död 1960.
La Nilsson och Luciano Pavarotti var bägge sprängfyllda av sina stora egon och det blev naturligtvis en del frontalkrockar. Vid ett tillfälle sopade hon till honom rejält med orden: "Och vem tror du att du är egentligen? Jussi Björling, eller..?" 
Den anekdoten belyser inte bara Nilssons slagfärdighet utan även vilken status Björling faktisk hade, och fortfarande har, i operakretsar.

Vi firar dagens hundraåring med en liten filmsnutt som exemplifierar Borlängesonens storhet. Che gelida manina från Giaccomo Puccinins opera La Bohème i en filmupptagning från 1956. Här ser vi en 45-årig Björling uppträda tillsammans med Renata Tebaldi. Jussis internationella karriär hade här pågått i tjugo år redan och det var fyra år kvar innan han blott 49 år gammal dog i sviterna efter en hjärtattack.


Grattis i förskott

Den 24 maj fyller Bob Dylan 70 år. Enär nätet, radio, TV samt tidningar då kommer att vara fyllda av Dylanbiografier och allsköns hyllningar, filmer och musik vill Bråddjups Dylanredaktion redan nu framföra sina gratulationer till farbror Dylan. Det kommer att bli för trångt i etern framåt vårkanten.

Robert Allen Zimmerman växte upp i Hibbing, Minnesota och som liten gosse började Robert spela på familjens piano. Han lärde sig också att spela munspel och gitarr och med dessa instrument, och framför allt med sina briljanta och mångfacetterade texter kom Robert under namnet Bob Dylan att hänföra en hel generation politiskt medvetna ungdomar.

Under de femtio år som gått sedan Dylan började spela på Gerdes Folk City och The Gaslight i Greenwich Village har han bytt musikalisk skepnad ett otal gånger och hans fans har fått vänja sig vid alla möjliga typer av infall från Dylans sida. En gång försvann han bara helt plötsligt. Det ryktades om en motorcykelolycka, medan andra sa att han bara gått under jorden. Han har varit jude och kristen, folksångare och rockartist, filmstjärna, poet, politisk aktivist och smörsångare.

En del av dessa sidor av Dylan gestaltades i den mångfaldigt belönade filmen I'm not there från 2007. I filmen spelas Dylan av inte mindre än 6 olika skådespelare, däribland Cate Blanchett och Richard Gere.

Jag tänker inte gräva ner mig i fler detaljer om Bob Dylan. Det har skrivits hyll-mil om honom. Det finns hur många grammofoninspelningar som helst och under det kommande halvåret får ni garanterat mer än nog av Dylanhyllningar. Låt oss bara konstatera att han har haft en helt unik betydelse för populärmusiken under det senaste halvseklet.

Vi tittar istället på en liten filmsnutt. En sång från albumet Modern Times som kom ut under hösten 2006. I denna video får vi se några av Dylans olika skepnader under de femtio åren som gått sedan han inledde sin karriär.



Grattis önskar Bråddjup!

Dagens melodi

Spaniens bidrag i Eurovisionsschlagerfestivalen 1973; Eres tú med Mocedales.
Hittelön utlovas till den som vaskar fram ett bättre bidrag ur tävlingens 55-åriga historia!

Tidigare inlägg
RSS 2.0