Livets obönhörliga gång
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Min unge fyller 15, din mor får gå vidare efter en tids kamp där både kropp och själ stått för motståndet. Ett nytt liv får sin början någon annanstans, och mitt i allt detta står vi förundrade, ibland något förvirrade och vi hänger liksom inte riktigt med alla gånger. Verkligheten drabbar oss och vi paralyseras nästan av den kraft som genereras av livets obönhörliga gång. Den som hållt sin nyfödda i famnen vet vilken kraft jag talar om. Det gör också den som förlorat en älskad människa. Glädjen och sorgen slår till så oerhört att vi tappar andan.
Så går livet oförtrutet vidare, och ibland önskar vi att det skulle vara lite mer förtrutet. Vi vill att det ska hålla upp en stund mellan varven, så vi kan ha förnuftet och känslorna med oss hela tiden i livets varjehanda. Men så är det inte. Det tuffar på, och vi hinner inte med alla gånger.
Då är det bra att vi har varandra. Att vi kan slå oss ner över en kopp te och efteråt bearbeta det som skett. När stormen blåst förbi får vi samla ihop oss och tillsammans skapa någon typ av ordning i den version av verkligheten som nu gäller. Lära oss att förstå de nya villkor vi har att leva med. Och kanske kan vi finna att denna nya verklighet också är beboelig om än helt annorlunda än den gamla vanliga.
Kommentarer
Postat av: h-f
du är så klok och jag älskar dig <3
Trackback
