Bob Dylan hade under ett antal år radioshowen, The Theme Time Radio Hour, en blandning mellan Smoke Rings och Klingan skulle man kunna säga. Med sin spruckna röst presenterade han diverse låtar med ett visst tema varje vecka. I programmet som hade temat Friends and Neighbours spelade han Don't Take Everybody To Be Your Friend med Sister Rosetta Tharpe. Tharpe var enligt Dylan "a powerful force of nature" och hon fick många engelska gossar att börja spela elgitarr när hon var på englandsturné med Muddy Waters och andra blues-giganter. "A big good looking woman."

Ni som sett Amelie från Montmartre kanske lagt märke till den lilla TV-film med en energisk gitarrspelande predikant som Amelie tittar på i en scen. Det är Rosetta Tharpe. Jag gissar att det inte bara var beundrande gossar som ville börja sjunga och spela efter att ha sett henne. Precis som Big Mama Thornton och Mahalia Jackson fick hon säkert vara förebild för många musicerande tjejer genom åren.

En som helt säkert haft Tharpe som förebild är Sam Philips som skrivit låten Sister Rosetta Goes Before Us. En annan torde vara Alison Krauss, som tillsammans med Robert Plant spelade in Philips sång på albumet Raising Sand.

Take it away, Sisters!

Jag har kanske glömt att nämna att jag var och såg på ett litet scenframträdande häromdagen. Vi var några stycken som slank in på ett ställe i Göteborg och lyssnade till ett gäng glada musikanter från Irland med försångaren Bono Vox i spetsen. Väldigt duktiga, de kan nog gå långt.

Jo, han Palm ni vet. Han som sjunger så illa.

Kan förresten ingen lyfta surgubben Lundell av scenen? Eller klippa av kablarna eller nåt? Bäst före-datum är sedan länge passerat. Näst bäst före-datum var för tio år sedan och numera är det bara de onyktraste som orkar med en hel konsert. De som är för fulla för att gå därifrån.

När jag började skriva detta inlägg så skrev jag att Thåström, Takida och de andra skolgossarna får ursäkta, men kungen av KirunaFestivalen är Jerry Williams. Karln är snart 70 och rockar fortfarande röven av de andra.
And then came Timbuktu. Och så var den diskussionen slut. Vilket band, vilken energi, rytm, musikalisk skicklighet , känsla och glädje. En Zouk Machine som oförtrutet skakade rumpa genom den ljusa sommarkvällen. De fick oss andra att dansa med dem, och så fick vi fälla en liten samfälld tår för The King of Pop med deras smarta lilla tribute. Världsklass. Och på efterfesten fortsatte dansen och glädjen natten igenom.

Michael Jackson är död. Låt oss hoppas att han får vila i frid i alla fall även om hans vandring i denna jämmerdal varit något turbulent. Too much work and no play made Jacko a dull boy Hans storhet som artist kan man knappast ifrågasätta även om det nästan var parodiskt obildat av Nyhetspanelens gubbar Stig Malm och Göran Hägg i SVT i morse att sitta och babbla om att man inte kan jämföra honom med storheter som Elvis eller Sammy Davies Jr.

Jag har aldrig hajat hur en trummis kan sjunga och spela samtidigt. Och när vederbörande sjunger och spelar på detta vis då blir imponeringsfaktorn rätt hög: 

Nu är biljetterna till Fleetwood Macs konsert på Globen den 10 oktober bokade. Kan inte sommaren ta slut snart ..?

Scen 1: Under gymnasietiden var vi några glada gossar som skulle ha rockband. Flatfoot Pac blev namnet. En liten ordlek som i grund och botten naturligtvis var en sorts hyllning till Fleetwood Mac som var så stora på den tiden att det nästan var löjligt. Myntet hade dock en mörk baksida stor som månen; droger, stridigheter, skilsmässor och galenskap. Efter några års time-out och rehabilitering hittade man dock tillbaka till varandra och gjorde om möjligt ännu bättre musik än någonsin.

Bråddjups kulturredaktion har redan nu utsett årets rockvideo. I motiveringen nämns något om "banbrytande koreografi" och "virtuost gitarrspel". Ja ni får väl avgöra själva:

Nog var talangtävlingarna roligare förr. Hör bara till denna vinnare från Opportunity Knocks, dåtidens motsvarighet till Britain´s Got Talent . Nä, nog har Paul Potts, Susan Boyle och de andra en bit kvar innan de når Gerry Monroes höjder ...

Idag tillkännages att juryn haft den goda smaken att tilldela det musikaliska snillet Peter Gabriel 2009 års Polarpris. En värdigare vinnare får man leta efter. Bravo!

Kleerup har gett sin sista intervju i Sverige. Sedan sticker han. Good riddance.
Michael Jackson ska ge sina sista konserter i London till sommaren. Sedan slutar han. Bad riddance.
Två skallskadade men begåvade musiker. Ena skallen kvaddad av knark och den andra av en djävulsk farsa, för mycket jobb och för stor berömmelse. Too much work and no play made Jacko a dull boy.
Det är sannerligen ingen lek att vara i showbiz. Det verkar i alla fall inte vara något att sträva efter om man vill ha förståndet i behåll. Jacko har blivit så knäpp att han till och med har tagit bort möjligheterna att "bädda in" de av hans musikvideos på You Tube som är inspelade på den tiden då han fortfarande hade sitt naturliga utseende.
Ni får klicka ett par gånger i rutan så kommer ett nytt fönster att öppnas så får ni se hur han såg ut en gång, och framför allt höra denna fantastiske entertainer som utan tvivel är en av vår tids allra största:

Sjukt grym. Äger fett. Rockar röv. Ja ni fattar va? Killen är helt enkelt makalös:

Jahaja, då var det klart vilken som blir vårens musikaliska plåga; Sophia Somajos I Rony. Än så länge kan jag njuta av denna ohyggligt trallvänliga lilla pop-pärla, och ohöljt beundra denna begåvade människa. Jag gissar dock att jag kommer att känna mig mer delat positiv framåt sensommaren någon gång när den oavbrutet serverats mig i eterns alla media.

Alltså, passa på att njuta nu för man vet aldrig när det känns bra nästa gång ...

Det sägs ju att i Sverige är lagom bäst. Personligen tycker jag att ordet "bäst" passar dåligt i sammanhanget. Vi svenskar gillar inte nödvändigtvis det som är bäst. Åtminstone inte när det handlar om musik. Det är det som är ganska bra som vi uppskattar mest. Därför borde vi istället säga att "lagom är ganska bra". Det skulle liksom rimma bättre med själva andemeningen i utsagan på något vis.
Hur som helst, att vi svenskar föredrar det ljumma, det lagoma och medelmåttiga tycker jag bevisas av att vi tillber Evert Taube, Ulf Lundell och Håkan Hellström. Att det är dessa medelmåttor som anses ge oss de främsta musikaliska upplevelserna. Det faktum att Håkan kråkan kraxmaskin är ett energiknippe på scen borde inte vara orsak nog för att ge honom en massa utmärkelser. Det finns gott om artister som omvandlar vitt pulver till rörelseenergi på scen. Och det finns många som inte kan hålla tonen, så det gör honom inte heller unik. Hur originellt och nyskapande är det att sno andras texter och musik? Inte alls. Han är helt enkelt precis som de flesta andra, helt lagom.
Nä det är nog bara det att innerst inne i den svenska folksjälen så tycker vi att det är det lagoma som är ganska bra och premierar det som är lagomast.
Det är ganska dåligt tycker jag.