Idag kommer jag osökt att tänka på Sven Stolpes berättelse om ett möte i Värmland. Håll till godo!

"Det finns en sorts vägar i Bergslagen, som jag har en alldeles speciell förkärlek för. De är egentligen gamla järnvägar, men det var längesedan de sista små loken gick fram där.

Någon brukspatron hade i ett anfall av storhetsvansinne anlagt sin egen järnväg för att frakta den dyrbara malmen ned till sin hytta och smälta den till järn.

Några år eller några decennier segade sig de små tågen fram genom vildmarken, där älgarna ganska snart vande sig vid deras stönanden och rökmoln. De små loken rusade på den smala banan genom en vildmark utan människor, på smala näs mellan blå sjöar eller genom tunnelliknande uthuggningar i bergslandskapen.

Men så kom en ekonomisk kris. Och bruket gick över styr. Inga tåg störde längre friden: rälsen revs upp och vägen växte ganska snart igen. Och nu kan bilisten endast med svårighet och med uppbjudande av stor försiktighet föra sin bil fram på dessa vägar.

På en sådan f.d. järnväg mötte jag en vinterdag en annan bilist. Jag hade tagit mig över en smal bro, som knappt rymde min egen vagn, tryckte sedan gaspedalen i botten för att ta mig uppför en påfallande ishal backe och mötte på krönet en annan bil, vilken liksom min egen tvärstannade. Vi satt en stund tysta. Så steg jag ur min vagn och undersökte förhållandena. Ja, om han kunde köra några decimeter längre ut mot vägkanten, skulle jag kunna ta mig förbi genom att köra vänstra hjulen intill bergväggen.

Jag framförde hövligt detta förslag. Och nu fick jag se min medmänniska, min nästa – som jag borde älska alldeles som mig själv. Han hade ett magert och elakt ansikte med snipig, lätt snedställd näsa och utstående ögon, garvade av väder och vind. Gemyt och humor såg han ut att inte ens ryktesvis ha hört talas om.

- Nej, sade han, mycket bestämt.

Jag gjorde ett nytt försök. Det fanns ingen risk. Han kunde alldeles lugnt föra sin bil två eller tre decimeter närmare vägkanten. Om så skedde, skulle jag åtaga mig att komma förbi.

-  I helvete heller, svarade mannen. Hans min hade på intet sätt humaniserats. Jag började nu bli intresserad. I andra länder tävlar mötande bilister i nästan överdriven chevalereskhet. Jag hade haft de muntraste och mest förtjusande möten på smala vägar i trånga italienska byar eller högt uppe i de schweiziska alperna. Detta att betrakta en mötande kollega som en avskyvärd fiende är ett egendomligt svenskt drag.

Jag gick förbi hans vagn och upptäckte åtta meter bakom denna en mötesplats.

Jag gick tillbaka och bad min nästa – som jag är skyldig att älska som mig själv – att backa några meter.

- Aldrig, svarade han.

- Ni menar då, att jag skall backa? Frågade jag.

- Det är klart!

- Gärna. Men då måste jag först glida ned för den ishala backen, som är rätt så brant, och sedan backa över den där smala bron till andra sidan älven. Tycker ni det är rimligt, när det faktiskt finns en mötesplats bara några meter bakom er?

- Jag backar aldrig, sade han.

Nu såg jag fascinerad in i hans ansikte. Det erbjöd ett ganska storartat studium. Välkvalificerad elakhet är en sak. Ovanligt välutvecklad dumhet är en annan sak. Redan var för sig är de besvärliga och försvårar kärleken till nästan. Men tillsammans, i kombination, är de svåruthärdliga. Jag såg länge in i denna själsspegel och undrade, vad som kunnat göra denna människa så ovanligt motbjudande.

- Så ni menar då, att det är jag som ska backa? Sade jag en sista gång.

Då hände det. Han vred ned rutan ett extra tag för att få svängrum för sin tunga, och med ett ohyggligt leende av elakhet och imbecillitet sade han:

- Det är väl för fan den som möter som ska väja!

Det fanns en klang av rättspatos i hans hesa, ilskna röst.

Jag kände en egendomlig reaktion; den påminde nästan om glädje. Jag var inte förbittrad: någonting inom mig fröjdade sig. Jag var stimulerad och lycklig som inför ett konstverk, inför någonting som kommer fulländningen nära. Kunde det sägas bättre? Kunde en man bättre  uttrycka hela sin ohyggliga misär? ”Det är väl för fan den som möter som ska väja…” Sannerligen, detta var en klassiskt skön replik.

Utan ett ord kapitulerade jag. Jag steg in i min bil, gled bakåt, lyckades hasa mig ner för den hala backen, gled mot brons räcke några gånger i halkan men gjorde om försöket och kom över till andra sidan. Tätt efter kom min medmänniska. När jag väl svängt undan, körde han förbi mig – utan att bevärdiga mig en blick. Rättvisan var uppfylld. Han hade bärgat sin självklara rätt. Det är naturligtvis den som möter som ska väja. Själv möter man aldrig. Jag hörde skrapandet i hans växellåda – eller var det i hans osmorda hjärna – och stod en stund och såg efter hans bil. Så försvann den."

Sverige har blivit en nyans brunare. Det finns alltså ett par hundra tusen personer i det här landet som tycker att Hitlers idéer är de absolut bästa som finns, och att vårt land bör styras efter dessa ideal. 

Tragiskt.

I östra Afrika, liksom i delar av Asien, har många svårt att skilja på uttalet av "l" och "r". Det blir ofta tvärtom. "Lorry" uttalas som "Rolly" till exempel. Det är ju inget stort problem, men det kan bli lite dråpligt ibland.

För ganska många år sedan nu, var vi ett gäng ungdomar från Kiruna som besökte Kenya och Tanzania på en sexveckors improviserad backpacker-tur. Det är kulturella frontalkrockar hela tiden och det finns mycket man vill lära sig mer om.

Styrelseskick är en sådan sak. Vi satt en sen kväll på YMCA i Nairobi South C och diskuterade med nattvakten om våra respektive länders valsystem, vilka partier som finns och så vidare. Och där i den kolsvarta afrikanska natten fick vi reda på något ytterst förvånande, särskilt med tanke på att Kenyanerna trots allt lyckats bli rätt så många:

"Here in Kenya we have erection every five year!"

Tänk dig att gå till jobbet och varje dag mötas av människor som bara älskar att du är där. Det kanske inte alltid är så det funkar på de arbetsplatser där vi normalstörda jobbar, men för Pär Johansson som grundade Glada Hudik-teatern är det en realitet. Hans kollegor tycker inte bara att det är kul att han är där, de är lika glada för att de själva får komma till jobbet varje morgon. Vilken gåva!

Och vad är då hemligheten bakom denna arbets- och livsglädje? Jo, jag tror precis som Pär Johansson att alla människor behöver få känna sig sedda, älskade och tagna i anspråk. Utvecklingsstörda och normalstörda lika. Och i de lyckliga fall då dessa behov tillfredsställs, ja då leker livet och man kan till och med känna glädje över att gå till jobbet.

Till en början fick han kämpa i motvind, Pär Johansson. På det sociala i Hudiksvall diskuterade man hellre inköp av kaffe och hålfotsinlägg än teater för de utvecklingsstörda. De fick hugga ved och träna på att knyta skosnören, men teater det kunde man väl inte hålla på med?
Efter en kupp vid ett personalmöte startades i alla fall till slut en liten teatergrupp. Glada Hudik-teatern var född. De tränade in en pjäs men många var tveksamma. Även föräldrar till skådespelarna: "Folk har skrattat åt min dotter sedan hon föddes, aldrig i livet att hon får ställa sig på en scen och bli till allmänt åtlöje!"

Av 400 biljetter till den första föreställningen fick man ge bort 376 stycken. Endast 24 biljetter lyckades man sälja. 
Idag är succén ett oöverträffat faktum: över 120 000 har sett föreställningen "Elvis". Man har figurerat i alla landets radio- och TV-kanaler, och till och med varit i New York med Elvisföreställningen. Från att ha varit allmänt åtlöje har skådespelarna blivit stjärnor.

En flicka blev värvad till teatern för hennes fina sångrösts skull. Ett litet problem var att hon inte tordes stå på scenen för att träna ens en gång. Hon fick stå på toaletten och sjunga tills hon kände sig mogen att komma ut och träna med resten av gänget.

En tid senare uppträdde hon i Melodifestivalens mellanakt i direktsändning inför miljoner TV-tittare.
Att känna sig behövd, älskad och tagen i anspråk. Och att få utvecklas i sin egen takt. Det kan göra underverk med oss människor:



Och skådespelarnas föräldrar då, vad tycker de idag? Vi tar och hör efter.



Även vi normalstörda behöver få växa som individer. Vi skulle alla behöva ta efter Pär Johanssons exempel och låta våra vänner och medarbetare få känna sig behövda, älskade och tagna i anspråk. Det är ingenting vi behöver överlåta åt närmsta chef att ombesörja. Vi behöver inte heller invänta något styrelsebeslut eller någon lagstiftning. Det är bara att sätta igång. Ge varandra lite tecken på uppskattning och både dela ut och anta utmaningar som gör att vi får gå utanför vår trygghetszon och utöka vårt kunnande. Vi skulle alla må bättre av det.

Det är många som ställer för höga krav på sig själv. Det är inte nyttigt har man ju hört. Därför KRÄVER jag att jag genast ska sluta ställa krav på mig själv!
© Bill Watterson

År 1827 exporterades den första pinten Guinness till Afrika, en sändning som närmare bestämt gick till Sierra Leone. Idag kan du knappt hitta något ställe på den afrikanska kontinenten där du inte kan beställa en Guinness.



Huruvida Guinness verkligen är bra för oss eller inte kan man ju diskutera, men med en total försäljning på 1 miljarder brittiska pund är det ingen tvekan om att Guinness is good for Diageo.

Undrar just om vårt skriftspråk håller på att utvecklas i kinesisk riktning? Vi kanske börjar skriva med ikoner istället för med ljudhärmande tecken? Lite som Bliss. Vi kanske får nya tecken på våra tangentbord inom några år, ikoner som idag skrivs exempelvis ;-) <3 etc.

Säkra hösttecken:
* Tranorna drar sig söderut
* De svarta vinbären är färdiga att plocka
* Man ångrar att man inte tog på sig vantar på morgonpromenaden

Hittade en gammal anteckningsbok som jag slöbläddrade lite i. Hittade då en anteckning som hustrun gjorde för många år sedan då hon lyssnade till det saligen insomnade jämställdhetsprogrammet Lika villkor i P1.
Uppenbarligen hade hon hört en ovanligt klok man tala om jämställdhet och våld. Så bra var han att hon ville anteckna hans namn för framtida behov, kanske för att ta en kontakt och anlita honom som föreläsare på sin dåvarande arbetsplats.



Detta intressanta fynd ger ju upphov till lite funderingar:
Vad hade hänt om hon hade bjudit upp honom som föreläsare? Vi hade kanske lärt känna karln och utvecklat en nära relation. Eller kanske inte.
Har allt det goda han föreläst om, nu blivit ogiltigt på grund av hans eget leverne? Är det som han sagt inte längre sant?
Kan det vara så att han faktiskt, alldeles på riktigt, hyste de åsikter han framförde offentligt, men att de mörkare sidorna av hans personlighet ibland tog överhanden och fick honom att göra sådant som han innerst inne tyckte var fel.
Vi gör ju själva saker nu och då som strider mot vår egen moraluppfattning eller på annat sätt kolliderar mot vårt bättre vetande. Varför kan till exempel inte jag låta bli att trycka i mig en stor portion glass fast jag vet att det inte är bra? Varför kör jag ibland för fort, när det är min bergfasta åsikt att det är fel att göra det?
Så där dubbla är vi ju allihop i olika grad och inom olika områden av livet, men innebär det verkligen att det riktiga som vi tror på och förmedlar till andra, upphör att vara riktigt och sant bara för att vi ibland själva avviker från idealet?

Vad tycker du?

En resa från Knaften i Lycksele kommun, hem till Björkfors i Kalix blir en veritabel orgie i ortsnamn genom Torgny Lindgren-land:
Knaften, Lyckan, Husbondliden, Trevnaden, Ruskträsk, Vormträsk, Mensträsk, Nicknoret, Deppis, Enstakaberget, Lappurträsk, Bjumisträsk.

Vid Kvarnåsen är det dags att tanka. En skön gammal pump med rejält tickande räkneverk. Pumpen tillhör byns kollektivt ägda butik. I affären finns även Café Kaffekvarnen och ett Lanthandlarmuseum. Hela paketet andas dåtid men samtidigt också framtidshopp. Åk dit!




Café Kaffekvarnen och Lanthandlarmuséet. Bild från Norsjo.se

Sedan när vi färdats genom den norrländska kvällen tillräckligt länge för att blåsan skall göra sig påmind, så stannar vi förstås till och gör det vi ska.

Då upptäcker vi att vi är iakttagna. Av tre strutsar! Det lappländska inlandet bjuder sannerligen på många trevliga surpriser.

I går konstaterades att Chateaux inte hade något föl i magen, så istället för att åka hem som planerat får vi nu stanna kvar och göra ett nytt försök till helgen. Hon fick en hormonspruta och ska på kontroll i morgon innan vi drar iväg med henne till killen igen.

Vi fick slå upp den tillfälliga hagen igen och på nytt ta äldste sonens hus i besittning. Han och flickvännen är på rockfestival i Tyskland och har ingen aning om att huset deras fortfarande är ockuperat...

Så istället för att vara hemma har vi fått en extra vecka på luffen. Och då får man ju göra det bästa av situationen. Idag har vi varit på nytt besök i Slöjdarnas hus i Vännäs och köpt en present till mormor som fyller år idag. Av någon anledning var påsen full med grejer innan vi for därifrån... Hypergott fika dessutom. Sedan var det dags för ett dopp i Pengsjön för mig och pojkarna, och lilla frun och Chateaux tog sig en skrittur ner till sjön. Och nu väntar flintasteken på oss.

Man kan ju göra kul grejer även när det är plusgrader ute!

Senaste nytt bland bratsen som festar för mammas och pappas pengar på inneställena i sommarsverige är "vaskning" och "hamburgerdumpning" Vaskningen går ut på att beställa två flaskor svindyr champagne och sedan ber man bartendern hälla ut den ena i vasken. Hamburgerdumpning innebär att man beställer 50 hamburgare, slänger 49 stycken i soptunnan och äter upp den femtionde. Detta gör de för att visa att de kan. Att de har råd.

Jag vet; kan vi inte fylla ett plan med mat och flyga ut till nåt svältområde, och sedan när alla hungriga människor kommer fram för att stilla sin hunger, så pissar vi på maten och dumpar den i gödselstacken? Bara för att visa att vi kan. Att vi har råd. För att visa hur coola vi rika västerlänningar är.

Eller är det så att man inte behöver göra en massa idiotiska saker bara för att man har råd? Man kanske inte måste vara lika hjärndöd, människoföraktande och hjärtlös som de lågt stående varelser som skitar ner våra semesterparadis med sin blotta närvaro? Kan ingen göra oss andra en tjänst och förpassa dessa kräk, detta organiska avfall till samma soptunnor som de dumpar sina hamburgare i? Eller gör proteinpulver av dem så har de fått bidra med någon nytta här i livet i alla fall.

Semestern rullar på. Vårt lilla welsh-sto har vi skjutsat söderut för betäckning och själva passar vi på att visitera störstsonen och hans familj.

På väg hit ner till Vännäs inträffade en tragisk trafikolycka där nästan en hel familj förolyckades. Livet och döden går hand i hand, och denna bräckliga och vidunderligt vackra tillvaro tar oss med på allehanda hisnande upplevelser av olika slag. Idag har vi roat oss kungligt med besök på Lycksele djurpark och alla, både stora och små, tyckte att det var toppen. (Det var f.ö ingen i vårt sällskap som visade framfötterna hos vargarna.) Härom dagen hade vi stort tårtkalas när vi firade en sjuåring. Vi har även hunnit besöka Slöjdarnas hus i Vännäs - rekommenderas varmt!

Innan dess har vi hunnit med Sikfestival i Kukkola, flickorna har sjungit på en begravning i Luleå under det att vi föräldrar roade oss med gossarna på Leos lekland, och så har vi hunnit med en blixtvisit i Kangos där släkten plägar samlas om somrarna.

I morgon blir det dopp i Pengsjön och snart börjar det bli dags att hämta hem Chateaux. Hon har fått träffa sin kille några gånger och den brunst som borde ha kommit för några dagar sedan har uteblivit. Kanske, kanske kan det betyda nåt.

Livet går vidare...

Varför är datorer så negativa? Varför inte lyfta fram det som är positivt i tillvaron istället? Nog hade det väl varit trevligt med "Ett rätt har uppstått" eller "Programmet har utfört en tillåten åtgärd" någon gång mellan varven. Men nej, det ska gnällas hela tiden.

Hälsopromotion kallas det i arbetsmiljösammanhang. Man stärker det som fungerar. Borde införas å det snaraste även i datorernas värld. Till exempel kan väl rättstavningskontrollen bryta sina tråkiga vanor och istället markera det som är rättstavat.

Fick denna av mina rara hustru när jag fyllde år. Inte utan att man känner sig härligt medelålders...

Ett fullt utvecklat Cumulunimbusmoln väger cirka 250 000 ton.

"Små lätta moln", va? Pyttsan!

Så här i VM-tider kan vi ju med fördel lyssna till två visor om denna ädla sport.

Den första visan handlar om en division II-match på Stadsparksvallen i Jönköping mellan Jönköpings Södra IF och Grimsås IF den 20 maj 1973, som Grimsås IF vann med 3-1:



Redan på Gunnar Nordahls tid hade man en Zlatan, fast på den tiden kallades han för Nacka. En lirare med en bollkänsla långt utöver det vanliga. Han var kanske inte fullt lika begåvad när det gäller musik, men det hindrade inte honom från att gå in i skivstudion:



Nacka var som sagt en bolltrollare av stora mått och trots vissa svårigheter i början av denna intervju kunde en av Nackas gamla medspelare, Benito Lorenzi, vittna om Nackas unika talang. Härliga gamla klipp med Nacka i sitt rätta element, på plan med trasan vid fötterna.