Ira Mallik diskuterar i Aftonbladet om "deckarnas ospännande könsschabloner". Hon kan konstatera att bland elva av höstens svenska deckare är det nio som har kvinnliga huvudpersoner. År 2008 ska man ha en kvinnlig hjältinna, även manliga författare håller sig med en. Jag är inte bara författare, jag är politiskt korrekt också, liksom.
Så hur lyckas de då? Nja, Mallik är väl inte imponerad direkt; antingen lyckas man hålla ihop berättelsen och dramaturgin, ELLER så lyckas man vara könspolitiskt korrekt. Sällan klarar författaren att gå och tugga bubbelgum på samma gång. Men det finns undantag enligt Mallik:
"Åsa Larsson lyckas dock i Till dess din vrede upphör sammansmälta genrens komponenter till höstens bästa deckare. Språket gnistrar i kapp med Norrlands vita snö. Intrigen och drivet samsas med genomförda karaktärer. När hennes kriminalinspektör Mella i en kort scen står ensam och maktlös, lyckas hon också gestalta det hot om det lurande manliga våldet som så många velat skriva oss på nosen."
Lite tur är det ju att det finns författare med simultankapacitet. Med andra ambitioner än att bara fylla bankkontot så snabbt och enkelt som möjligt. Som förstår att även om man väljer att läsa en deckare, så vill man kanske inte nödvändigtvis få en dos mentalt lavemang på kuppen, utan att man mycket väl kan låta sig utsättas för samhällskritik, vackert språk, humor utan inslag av kiss och bajs eller helt normala, sansade, jordnära teckningar av både kvinnor och män.

Läs artikeln här