I dag firar vi tvenne jubilarer som bägge har haft stort inflytande på den Bråddjupa musiksmaken. Kusin Kenneth, 50 i dag, vars fantastiska skivskamling inspirerade till min egen, samt det stora musikgeniet Sir Paul Mc Cartney som fyller 70. Grattis till er bägge!

Rysslands version av Loa Falkman, Eduard Khil har avlidit i dag. Han vann en rad utmärkelser, bland annat "Orden av Röda Flaggan" samt det finaste pris man som artist kunde få i Sovjet; Folkets artist. Det är inte svårt att förstå varför. En helt unik röst har tystnat.

I dag funderar vi på om Spotify tar död på musiken. I går hette hoten diskotek och video:



"Idag uppmanar Musikerförbundet alla artister att inte medverka i sådana här videoinspelningar." heter det bland annat.

Musikerförbundets farhågor till trots, så kan man väl så här i efterhand konstatera att både musikerna och den musik de skapar lever i högönsklig välmåga. Det kanske är på samma sätt i dag med musikbranschen och deras farhågor. Jag tycker själv i alla fall att jag tack vare exempelvis Spotify hittat mer spännande musik än vad jag annars skulle ha gjort om jag bara förlitade mig på det konsertutbud som finns eller det som spelas på radio.

Veckans etta på Bråddjup-toppen är en rykande färsk inspelning som andas lite 60- och 70-tal. Jefferson Airplane och Moody Blues kommer jag att tänka på.

Celia Sheen har avlidit i en ålder av 71 år. Och vem är hon då? Jo, det är hon som spelar det ytterst märkliga elektroniska instrumentet Teremin i vinjetten till Morden i Midsomer.

Jag har suttit i ett tält i norra Tanzania och hört highliferytmerna få den afrikanska natten att dansa. Jag har förförts av Carmen på statsoperan i Prag och fällt nostaligiska tårar med Grizabella i Cats på Broadway. Jag har åkt runt i Haparanda skärgård en sommarkväll med gräddan av svenska folkmusiker som fick hela havet att gunga. Jag har skakat rumpa med Movits och Timbuktu i lilla Valvträsk i de Norrbottniska skogarna och jag har diggat Esbjörn Svensson, Georg Riedel, Bengt Hallberg och Arne Domnerus och resten av jazzeliten. Jag har suttit under Göteborgs himmel och häpnat över U2:s storslagenhet och jag har deltagit i ett intimt musikaliskt samtal med Per-Erik Hallin på Galleri Dr. Glas i Kungsträdgården.
Alla dessa musikupplevelser och några till har varit helt fantastiska men ingenting har berört mig så som den musikaliska resa som Ale Möller, Mats Öberg och Olle Linder tillsammans med Norrbottens kammarorkester tog oss med på här om dagen på Folkets Hus i Kiruna. Jag är fortfarande helt skakad.

Nej, Hr. Bråddjup har inte lagt ner bloggen. Hämtar bara andan lite.

Härom dagen avslöjade Timbuktu att han ska vara med i nästa säsong av Så mycket bättre tillsammans med Laleh, Lena Ph, Tomas Ledin, E-Type, Mikael Wiehe och Eva Dahlgren. Spännande!

Sitter nu och klappar om en dygnsblodtrycksmätare som ville följa med mig hem från vårdcentralen. På väg hem därifrån kom jag att tänka på en klämmig melodi av Mel C. Vad nu detta har med varandra att göra har jag ingen aning om, vi har satt våra jurister på att utreda frågan, men det är en bra låt.


Som kuriosa i sammanhanget kan nämnas att det är 12 år sedan denna skiva kom ut. TOLV!!!

En ny TV-serie, Sapmi Sessions, hade premiär i går på SVT. I varje program träffas två artister, en svensk och en samisk, under tre dagar i en liten by i kirunafjällen i en tillfällig studio och skapar en låt tillsammans.

I det första programmet uppstod ljuv musik i mötet mellan den svenske popgossen Markus Krunegård och världens enda heltidsanställda jojkare, 66-åriga Inga Juuso från Kautokeino i norra Norge.

I kommande program kommer vi bland annat att få se samarbeten mellan den skånska technoakten Familjen och Gällivares jojkande sångfågel Sofia Jannok och mellan den samiska artisten och renskötaren Lars-Ánte Kuhmunen och den svenska rockduon Johnossi.

Detta blev resultatet av det första mötet:

Så här i påklovstider har vi storsonen och hans familj på besök. Bråddjups musikavdelning har då i samarbete med barnuppfostringsenheten passsat på att öva in ett litet gitarrstycke med de små liven.

Eftersom vi har haft lite ont om tid att öva får ni ha överseende med den bristande tajmingen i framförandet.

Delar av läsekretsen har hört av sig och velat sätta mig på prov. "Få se om du klarar av att få till ett inlägg som på ett okonstlat och fullständigt naturligt vis knyter samman tre slumpmässigt utvalda kändisar; Michael Jackson, Elisabeth Taylor samt Michael McDonald!"

Inget kunde vara enklare, kära läsekrets. Se bara:

För snart två år sedan gick Michael Jackson ur tiden. I förrgår dog skådespelerskan Elizabeth Taylor nyss 79 år fyllda. Av någon okänd anledning var de två riktig nära vänner. Det är så det är med vänskap. Det går inte alltid att förstå sig på.

Elizabeth Taylors föräldrar var från St Louis, Missouri men bodde i London när Elizabeth föddes i februari 1932. Där blev de kvar tills Elizabeth var sju år och de flyttade tillbaka till USA, denna gång till Los Angeles. 
När Elizabeth var tjugo år, i februari 1952, föddes Michael McDonald i den stad som Eizabeths föräldrar kom från, St Louis, Missouri. Även denne McDonald flyttade så småningom till Los Angeles. Detta skedde i samband med att hans kraftfulla barytonröst och stora pianokunnande kom att efterfrågas i allt större utsträckning bland musiker i den så kallade stora världen. Han gick så långt att han blev medlem av två av sjuttiotalets allra största band; Steely Dan och The Doobie Brothers.

På Doobie Brothers  fantastiska album Minute by Minute hade McDonald skrivit det mesta av materialet, bland annat titelspåret och monsterhiten What a fool Believes (för vilken han belönades med en Grammy för årets låt 1980). Vad få visste var att på dessa två låtar hade Doobie Brothers fått lite oväntad hjälp med sången i studion. Michael Jackson understödde nämligen McDonald i de höga registren, något Jackson avslöjade för Elizabeth Taylor i ett privat telefonsamtal som Jacksons vän filmaren Bryan Michael Stoller råkade spela in: 



Så där ja, hur svårt var det på en skala? Där hade ni Michael, Elizabeth & Michael Bråddjupt sammanflätade.

När vi ändå håller på kan vi ju ta och njuta av Michael McDonald när han själv sjunger de två låtarna som Jackson tydligen hjälpte honom med vid skivinpelningen; först Minute by Minute och sedan What a Fool Believes. Han klarar faktiskt av det rätt så bra på egen hand också. Enjoy!

När jag under stundom vandrar på gatorna som en vanlig man dröjer det inte länge innan någon ur läsekretsen dyker upp bakom något hörn och ställer frågan: "Bråddjup, vilken popgrupp kommer att bli Sveriges nästa storstjärnor?"
Det lättaste sättet att svara på det är kanske så här:

Morbror Olle var en glad prick. Dessvärre lite väl glad i spriten också så han blev inte särskilt gammal. Olle gillade Tom Jones också. När Tjuren från Wales var på TV så satt Olle och pratade med honom; "Allright! Talking okey." Hans anglosaxiska ordförråd var något begränsat men han fick svar från TV:n och Tom sjöng en sång för Olle. De verkade trivas tillsammans.

Tom Jones föddes 1940 och slog igenom stort 1965 med It's not unusual. Sedan följde en räcka hits under 6-7 års tid. Stora delar av den kvinnliga befolkningen satt och dreglade framför TV:n och gubbarna deras muttrade lite surt för att de inte längre hade hustruns odelade uppmärksamhet.

Så var det dags för nästa stjärna att vandra vidare. Gary Moore dog natten mot söndagen på ett hotell i Spanien och blev bara 58 år gammal.

I dag drar årets upplaga av Melodifestivalcirkusen igång. Den första deltävlingen hålls i Luleå och många har väntat länge på detta. Minst lika många bävar.

Hur som helst så har Bråddjups schlagerredaktion valt ut en gammal evergreen som kan passa som uppladdning inför kvällens övningar. Socialrealism, knivskarp samhällskritik och musikalisk briljans i skön förening. Kommer aldrig att kännas out of date:  



Som kuriosa i sammanhanget kan nämnas att Kishore Kumar förlorade pekfingret på höger hand när han skulle fånga en fisk med händerna när han var en liten gosse. När fingret hittades var det för sent att sy fast det på Kumars hand, men hans ömma moder tog hand om fingret som idag förvaras på kulturavdelningen på Indian Museum i Kolkata (Calcutta).

Då vet ni det.

I dag gratulerar Bråddjups operaredaktion Jussi Björling som skulle ha fyllt 100 år i dag om han hade levat. En av de riktigt stora tenorerna, av många ansedd som den främste av dem alla.

Vid en guidad rundresa i New York för ett antal år sedan, berättade vår guide om Birgitta Nilsson när vi stannade till vid Mertropolitan, Björlings hemmaarena från 1938 fram till hans död 1960.
La Nilsson och Luciano Pavarotti var bägge sprängfyllda av sina stora egon och det blev naturligtvis en del frontalkrockar. Vid ett tillfälle sopade hon till honom rejält med orden: "Och vem tror du att du är egentligen? Jussi Björling, eller..?" 
Den anekdoten belyser inte bara Nilssons slagfärdighet utan även vilken status Björling faktisk hade, och fortfarande har, i operakretsar.

Vi firar dagens hundraåring med en liten filmsnutt som exemplifierar Borlängesonens storhet. Che gelida manina från Giaccomo Puccinins opera La Bohème i en filmupptagning från 1956. Här ser vi en 45-årig Björling uppträda tillsammans med Renata Tebaldi. Jussis internationella karriär hade här pågått i tjugo år redan och det var fyra år kvar innan han blott 49 år gammal dog i sviterna efter en hjärtattack.

Den 24 maj fyller Bob Dylan 70 år. Enär nätet, radio, TV samt tidningar då kommer att vara fyllda av Dylanbiografier och allsköns hyllningar, filmer och musik vill Bråddjups Dylanredaktion redan nu framföra sina gratulationer till farbror Dylan. Det kommer att bli för trångt i etern framåt vårkanten.





Grattis önskar Bråddjup!