Söderkisen Clas Ludvig Ragnar "Raggie" Sundquist (1892-1951) uppmärksammades för sitt dragspelande redan vid sex års ålder. Hans första lärare gillade skinkmackor och kallades för Kalle Skinka. Denne måste ha gjort ett gott jobb enär Ragnar Sundquist dels skrev en vals till sin lärares ära, Kalle Skinkas vals, och dels blev en av sin tids mest berömda dragspelare. Under sin karriär spelade han in ca 400 melodier med sitt dragspel. Vi ska strax lyssna till en av dem.

Raggie blev en stor idol för många unga män med musikerdrömmar. Av någon beskrivs han som ”otroligt stor, en av de allra bästa och mest kända dragspelarna i hela västvärlden." Han och brodern Oskar turnerade tillsammans, till en början oftast på cykel. I en tidningsintervju klagade turnékollegan Spel-Olle: ”Vi hade alltid motvind och uppförsbacke”. Det skulle dock bli bättre och turnerandet sköttes senare per motorcykel med sidovagn innan bilen tog över.

Raggie grundade sedemera en liten dragspelsfabrik på Söder som sysselsatte sju-åtta gubbar under drygt tjugo år. Storsäljaren var modellen Raggie Special. Han gjorde även ett kortlivat försök som skivbolagsdirektör och gav på sitt egna märke Sundquist ut en handfull skivor i januari 1921. Dessa rara inspelningar är idag hett eftertraktade av samlare.

Och vad har då Ragnar Sundquist med Bråddjup att göra? Inte mycket mer än att han skrev och spelade in en melodi som hette Kiruna-hambo. Råkar någon känna till historien kring denna melodi så tar jag tacksamt emot allt jag kan få. Det finns för övrigt även en Tornedalshambo i Sundquists låtkatalog. Det verkar som om den gode mannen av någon anledning hyste en viss förkärlek för våra nordliga trakter.

Varsågoda! Kiruna-hambo med Ragnar "Raggie" Sundquist och hans kvintett:

Att vara människa bland andra människor är något alldeles fantastiskt. Människor av kött och blod. Med helt andra erfarenheter än jag själv. Andra drömmar. Besvikelser. Kärlekar.

Det kanske egentligen är först i interaktionen med andra människor som vi själva blir människor. Vi behöver varandra, inte titlar och bilar. Inte heller ettor och nollor. Egentligen. Hud behöver vi. Och röster. Blickar. Attraktion. Skratt. Tårar. Varandra behöver vi. Med fel och brister. Med förtjänster och styrkor. Som stöd. Som tröst.  Att garva med. Att arbeta med. Att ta spjärn emot, så man vågar språnget in i framtiden. Älska och älskas.

När jag läste Maddes blogginlägg kom jag att tänka på den här obegripligt bra låten från förr:



Någon är vacker, någon är vackrare
Någon är jag, någon är du.

Stort.

Vägde in på tvåsiffrigt även idag. Har varit tvåsiffrigt några dagar nu utan hjälp av Campylobacter eller andra magsjukebakterier, så nu törs jag väl komma ut.
Jag har ju som bekant radions frekvenser som måttstock på min viktminskning. Jag ska från Rix FM till SR P1 och i detta nu ligger jag på SR P3, Örebro. Eller Ånge för den delen som ligger på samma frekvens.

Hur som helst så känns det bra att det äntligen börjar röra på sig. Det känns också bra att jag själv äntligen har börjat röra på mig.

Och inte minst: livet känns lite lättare nu när man inte är riktigt hundra!

En resa från Knaften i Lycksele kommun, hem till Björkfors i Kalix blir en veritabel orgie i ortsnamn genom Torgny Lindgren-land:
Knaften, Lyckan, Husbondliden, Trevnaden, Ruskträsk, Vormträsk, Mensträsk, Nicknoret, Deppis, Enstakaberget, Lappurträsk, Bjumisträsk.

Vid Kvarnåsen är det dags att tanka. En skön gammal pump med rejält tickande räkneverk. Pumpen tillhör byns kollektivt ägda butik. I affären finns även Café Kaffekvarnen och ett Lanthandlarmuseum. Hela paketet andas dåtid men samtidigt också framtidshopp. Åk dit!




Café Kaffekvarnen och Lanthandlarmuséet. Bild från Norsjo.se

Sedan när vi färdats genom den norrländska kvällen tillräckligt länge för att blåsan skall göra sig påmind, så stannar vi förstås till och gör det vi ska.

Då upptäcker vi att vi är iakttagna. Av tre strutsar! Det lappländska inlandet bjuder sannerligen på många trevliga surpriser.

Jo nu är det så här att en del läsare hör av sig och undrar vilken kulturell nödproviant de skulle utrusta sig med i händelse av skeppsbrott. De tänker sig att de blir strandsatta på en öde ö med en laptop, ett dieselaggregat och att de utöver detta bara kan ha med sig en skiva, en bok och en film. Frågan är då; vilka ska man välja?

Ja låt oss för det första konstatera att de har vänt sig till rätt instans med sin fråga. Vem är bättre skickad att besvara denna livsavgörande fråga än undertecknad? Vem annan skulle kunna tillhandahålla ett lika sanningsenligt och korrekt svar? Knappt någon. Kulturknutteri har i alla tider varit min paradgren.

För det andra så kan vi också slå fast att en sådan här lista har ett innehåll som varierar lite beroende på dagsform, antal fordringsägare, väderlek, fiskelycka, hormonrubbningar etc.
Om ni förliser under denna vecka är det följande som gäller:

En skiva. Donald Fagen - The Nightfly. Perfektion och fingertoppskänsla i skön förening. Ett genomtänkt och genomgående tema. Utsökt produktion och fantastiska låtar. Ett sant mästerverk.


En bok - Guds starka arm av Lena Andersson och Åsa Larsson. Kan möjligen av känsliga personer uppfattas som ett något partiskt val. Oaktat detta är det en riktig pärla. Förstklassigt språk, spänning, kärlek, personligheter och en fin inläsning av Åsa Larsson. Och så en makalös slutscen som fullständigt tar andan ur en.


En film - Pianot av Jane Campion. Sensuellt, gripande, vacker musik, vackra vyer, strålande skådespelarinsatser. Ett drama av allra finaste märke.




Då vet ni.

När jag var trettio kände jag mig ung och stark. "Du ser så härligt medelålders ut" sa min kompis.
Aldrig får man vara riktigt glad.

När NSD:s trettioåriga Lina Norberg-Juuso bloggade om mens så reagerade en läsare och sa att "det var lite genant att läsa om mens särskilt som du är i medelåldern." Lina ser härlig ut, men knappast medelålders.

Läsaren förtydligar sitt resonemang: "Medellivslängden för kvinnor är kring 74 o då infaller ju medelåldern kring 32 - svårare än så är det väl inte"

Jag känner att jag härmed måste göra en samhällsinsats och klara ut vad det är som gäller här egentligen. Är man verkligen medelålders när man är trettio? Är medellivslängden för kvinnor verkligen 74? Och, slutligen, ligger 32 verkligen mitt emellan 0 och 74?

Till att börja med konsulterar vi Wikipedia:
"Medelålders syftar på personer som varken kan sägas vara gamla eller unga. Någon exakt definition av vilka åldersgrupper som kan karaktäriseras som medelålders finns inte. Oftast menas dock personer i 40-, 50- och 60-årsåldern. I Sverige och andra västländer kan medelåldern ses som den period då man sedan länge är etablerad på arbetsmarknaden samtidigt som man inte längre har riktigt små barn. Det är givetvis en skillnad mellan kronologisk medelålder och biologisk medelålder, som kan vara mycket individuell. Hos kvinnan inträder ju menopausen vid ca 45 till ca 55 års ålder. Det talar för att medelåldern (även hos män) skall anses börja vid 45 års ålder."

Vad gäller medellivslängden så kan vi vända oss till SCB och där utläsa att en kvinna av idag kan förvänta sig att bli 83,37 år gammal medan hennes gubbe dör när han är 79,36 år gammal.

Gällande matematiken så kan vi rada upp alla talen i en lång rad och helt enkelt stryka det första och det sista talet, sedan det andra och det näst sista osv. tills vi bara har ett tal kvar:
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74
Det verkar alltså som om 37 ligger mitt emellan 0 och 74. Inte 32.

Ägget är löst; en trettioåring är INTE härligt medelålders. Men jag är det. Och det är numera inte bara som det ser ut.

Då vet ni.

På Newsmill fanns under ett par dagar en artikel som berättade om hur skadligt det är med det mångkulturella samhället. Författaren, en psykolog, menade att vårt problem är att vi inte tog tillräckligt tydlig ställning mot nazismen under andra världskriget och att vi därför, som någon typ av skuldsanering, släpper in alldeles för många invandrare in i detta land.

Som en följd härav menar artikelförfattaren att Sverige är det land i Europa där det begås flest våldtäkter, och att det i största allmänhet är rätt jäkligt att bo i detta mångkulturella samhälle. Kriminellt är det och vi får anta att han också ogillar annan mat än rovor och sill samt bara lyssnar till Gnesta-Kalle och klär sig i vadmalsbyxor.

Om det var skrämmande att läsa denna artikel var det dock ingenting mot den skrämselhicka man fick av att läsa pöbelns kommentarer. Det är ett underligt samhälle vi lever i. Hur som helst så är artikeln bortplockad, den var för grov till och med för Newsmill som annars tycks ha blivit rena tummelplatsen för Sverigedemokraterna och dess likar.

Så till själva knäckfrågan: Är mångkultur skadligt?

Svaret är naturligtvis att det, med undantag för kebabpizza, är helt riskfritt att blanda kulturer. Inte bara riskfritt förresten det är rent av berikande. Alla sammanhang vinner på uppblandning; människor blir vackrare, besluten i styrelserum blir klokare, kläderna blir snyggare, fotbollen bättre, maten blir godare (förutom kebabpizza) och, inte minst, musiken blir bättre.

Lyssna och njut exempelvis av denna musikaliska frontalkrock. Ett litet, svart, rockigt energiknippe och en stor, vit, nästan letargiskt loj, operadiva. Kan det bli vackrare?

Må de bägge vila i frid.

Vissa böcker glömmer man aldrig. Somliga för att de är så magiskt bra. Andra för att de är riktigt otäcka och andra igen för att de föder så många tankar. En del böcker kommer man ihåg bara för att de var så roliga.

Min bästa bok när jag var liten var Hus är gott, sa Oskar. Jag fick den när jag fyllde sex år, och den läste jag sönder helt och hållet. Det tog några år, men till slut fanns det bara atomer kvar.

Boken skrevs av en herre vid namn Larserik Eriksson och handlar om lille Oskar som ratar all slags mat, även köttbullar, glass, polkagrisar, korv och annat som vanliga barn brukar tycka om. En dag när hans mamma varit och handlat blir hon så förskräckt att hon tappar sina kassar när hon ser hur lille Oskar sitter i sin vagn och tuggar på husknuten!

Ack och ve! Vad göra? Jo, det är bara för mamma att börja tillaga varma tegelstenar med cementsås åt Oskar. Som lördagsgodis får han en strut blandade skruvar. Läkaren har undersökt Oskar och funnit att hans besynnerliga diet inte skadar honom på något sätt så det verkar inte vara någon större fara på det tak som Oskar mer än gärna hade inmundigat till kvällsvard.

Det har dock sina fördelar att äta hus. Oskar får anställning på en rivningsfirma och får bra betalt för att göra det han gillar mest. Till sist har han fått så mycket pengar att han kan köpa ett eget hus på landet så att han och far och mor kan lämna stadens trista miljonprogramsmiljö.

Men det nya huset innebär ju också en frestelse. En frestelse som Oskar dessbättre lyckas motstå: ”Vårt hus är nog gott”, tänker Oskar ibland, ”men jag tror aldrig att jag kommer att äta upp det!”

Denna lilla barnboksklassiker avslutas med en inblick i Oskars skafferi:

Såg ett gammalt avsnitt av Morden I Midsomer igår. Ett riktigt gammalt avsnitt som jag faktiskt aldrig hade sett förut. Mysigt.

Minns ni Konstapel Koppar, Bonden Kornström och Postmästare Frank? Nä jag tänkte väl det. Huvudpersonen Bod då?


1)Vad hette tanten på svenska?

21.03 Slår ihop gonattboken och släcker lampan. Dags för gossarna att sova.

Förr i världen hade vi mycket kortare sportlov än vad man har idag, men vi hade många. Vi kunde nämligen få sportlov mitt under pågående skoldag för att sedan ha lov i en kvart eller så medan brantens giganter gjorde upp om FIS-poäng och world-cupsegrar. Ingemar Stenmark var kungen och hela landet stannade verkligen upp när han och övriga slalomhjältar åkte. Det var en märklig tid. Vi fick se alla åken på TV trots att vi hade lektion. På affärerna stannade kommersen upp för några ögonblick medan kunder och affärsinnehavare bet varandras naglar i pur nervositet. Alla tittade, till och med regeringen avbröt sina överläggningar för att se på TV.

Man besjöng också dessa hjältar:

De e bar' å åk med is i magen å med tungan rätt i mun
Varje decimeter är en hundradels sekund
De e bar' å åk å inget annat, ingen mening me å prat
Ingemar är tyst å kör å det ger resultat
Men Gros, Gustavo Thöni, Kaiser Franz och Hinterseer
De tror jag ber en bön ibland när ingen annan ser
Ack, måtte inte Stenmark ta sig ner
Ja det kanske inte var Svenska akademien som skrev texten, men det visar i alla fall att dessa herrar var allom bekanta och på det hela taget populära i de breda folklagren.

Året är 1976. På bilden ovan till höger ser vi Hansi Hinterseer. En sund och hälsosam idrottsutövare vars framtida öde ännu är dolt för både honom, hans motståndare och även för oss åskådare. Där vi sitter i klassrummen och knappt vågar andas kan ingen av oss ens i vår vildaste fantasi ana vad denne man i en avlägsen framtid ska komma att utsätta TV-tittarna för. Och ärligt talat go vänner så gissar jag att ni än i denna dag är lyckligt ovetande om detta. Dessvärre avser jag härmed att upplysa eder.

Jag och hustrun var utan barn för ett par dagar och tillbringade en liten kärlekshelg på hotell i Övertorneå. Vi gör så ibland att vi åker ut i geografin och tar in på hotell, äter lite gott och promenerar runt och bekantar oss med den ort vi för tillfället hamnat i. Bland annat. Man kan ju också bada bastu, och det var just det vi hade gjort när vi satt och kryssade oss igenom hotellets TV-utbud. Möjligen var det den efterbastuala dåsigheten som gjorde att vi fastnade på en tysk kanal. Det kan också ha varit det helt absurda innehållet. Oavsett vilket så öppnades en helt ny värld för oss där och då.

Föreställ er en blandning mellan Ett med naturen, Allsång på Skansen och Sound of music så har ni det förvirrade konceptet någorlunda klart för er. En Allsång på alptoppen med Hansi Hinterseer som en joddlande och smörsjungande variant av Lasse Berghagen med Edelweiss-leende, solsken i blick och en Berner sennenhund springandes vid sin sida.
En lika leende familj, komplett med åldringar, småbarn och alltihop, sitter utanför sin tyrolerstuga i det vackra vädret och pysslar med fina naturmaterial, kanske gör de hattdekorationer av Rosmarin medan bildsköne Hansi samtalar med dem om naturens skönhet och tidens gång. Om hur man måste se med sitt hjärta och hur han älskar bergen. Sedan brister han ut i sång och besjunger Livet. Hur vackert det är.

Efter att i softade bilder ha mimat sig ner för en alpstig kommer han fram till en skogsglänta där det monterats upp lyktor och fångstnät mellan träden. Det visar sig att man med lyktorna lockar dit fjärilar som sedan fastnar i näten så att vi kan få studera dem i närbild medan Hansi och en fjärilsforskare upplyser oss om att det finns tvåhundratusen fjärilsarter varav fyratusen finns i Tyskland och att just denna art som vi nu tittar på lever i ett par-tre veckor. Efter detta naturvetenskapliga inslag, då Hansis leende för övrigt ser helt äkta ut under ett par hisnande sekunder, är det sedan dags för honom att åter rätta till anletsdragen och mima till ytterligare ett pekoral, innan det är dags för en käck orkester med trumpeter, tubor, Lederhosen och Tyrolerhattar.

För att avrunda kan jag konstatera att formatet känns helt främmande för en icke-tysk, och att det var mer spännande att se Hansi Hinterseer på TV för trettio år sedan. Det är svårt att i ord återge hur oerhört besynnerligt detta program var. Kan inte beskrivas. Måste ses! Nedanstående klipp ger visserligen inte full rättvisa åt detta Tyroler-fnatt, men det är tillräckligt för att ni ska förstå ungefär hur Hansi Hinterseer ser ut i alpsluttningarna så här trettio år senare. Enjoy! ... eller nåt ...

Jag har nästan allt Bob Dylan gett ut. Likadant med Fleetwood Mac, Madonna, U2, Bowie, Steely Dan och Abba. Jag har inspelningar med spelemän från Uppland och skivor med Barclay James Harvest, Charlie Parker, ZZ Top och Hela kyrkan sjunger.

Jag har Soundtracken till Grease, West side Story och Chitty Chitty Bang-Bang. Den som så önskar kan komma till mig och lyssna till all slags musik från alla möjliga delar av vår värld; Portugisisk Fado, basisten Richard Bona från Kamerun eller indisk musik från filmen Salaam Bombay. Vill ni istället lyssna till Techno, Punk, Reggae, Gospel, Jojk, Rammstein, Pink Floyd eller Hep Stars så går det också bra. Alfvén, Bach, Chopin, Dvorak, Elgar, Franck, Gorecki och Hildegard av Bingen. Kort sagt så omger jag mig med mycket musik av alla möjliga slag och har hört en hel del musik i mina dagar.

OTROLIGT

Vi har alla våra frågor. Så här i juletid ägnar vi oss kanske mest åt de mer jordnära, lite ytliga frågorna; Har vi kommit ihåg att köpa mandelmassa? Finns det några snälla barn? Ska du lukta på glöggen, pojk?
Men det finns ju viktigare frågor. Djupa. De stora omvälvande frågorna som kanske aldrig får något svar. Inte förrän på den yttersta dagen. Om ens då.

På Wikipedia kan vi läsa om Eskatologi:
"Skapelsen är, även om den innehåller det som är gott och från början är skapad av Gud, i sin nuvarande form alltid trasig och ofärdig. Detta kommer till uttryck i form av orättvisor, smärta, krig, död, förtryck och annan synd. Det eskatologiska hoppet innebär då en förhoppning och ett löfte - från Guds sida - om att detta inte är beständigt."
Skönt kan man tycka. Att det blir bättre någon gång.

Husets femtonåriga dotter brottas just nu med en sådan fråga. Hustrun såg väl på henne att det var något hon grubblade på. Tonåringar kan ju bli så där ibland. Att de tänker. Till sist delgav hon även för oss andra vad som plågade hennes oskyldiga själ:
"När jag dör ska jag fråga Gud hur han kunde tillåta att Last Christmas skrevs, och hur det är möjligt att någon kan tycka om den."

Arma plågade barn. Hav tröst. Orättvisorna och smärtorna är inte beständiga. Det blir bättre.

Dagens sommarrepris är egentligen flera. Jag har här samlat diverse uttalanden från de små liven, men på grund av den stora myckenheten av klurigheter får jag dela upp dem i lagoma portioner. Här kommer så kapitel 1 i barnens citatsamling:

Bob Dylan hade under ett antal år radioshowen, The Theme Time Radio Hour, en blandning mellan Smoke Rings och Klingan skulle man kunna säga. Med sin spruckna röst presenterade han diverse låtar med ett visst tema varje vecka. I programmet som hade temat Friends and Neighbours spelade han Don't Take Everybody To Be Your Friend med Sister Rosetta Tharpe. Tharpe var enligt Dylan "a powerful force of nature" och hon fick många engelska gossar att börja spela elgitarr när hon var på englandsturné med Muddy Waters och andra blues-giganter. "A big good looking woman."

Ni som sett Amelie från Montmartre kanske lagt märke till den lilla TV-film med en energisk gitarrspelande predikant som Amelie tittar på i en scen. Det är Rosetta Tharpe. Jag gissar att det inte bara var beundrande gossar som ville börja sjunga och spela efter att ha sett henne. Precis som Big Mama Thornton och Mahalia Jackson fick hon säkert vara förebild för många musicerande tjejer genom åren.

En som helt säkert haft Tharpe som förebild är Sam Philips som skrivit låten Sister Rosetta Goes Before Us. En annan torde vara Alison Krauss, som tillsammans med Robert Plant spelade in Philips sång på albumet Raising Sand.

Take it away, Sisters!

En i övrigt ganska normal bekant till mig tyckte enligt hörsägen att den italienske TV-deckaren Montalbano liknade mig. Sådana uttalande hade kanske fått en och annan mindre luttrad herre att antingen bli förnärmad eller känna sig smickrad beroende på vad man själv råkar tycka om Montalbanos utseende. Själv fäster jag inte längre någon vikt vid att liknas vid diverse filmstjärnor. Det har nämligen hänt förr.

Om man ska tro mina uppgiftslämnare så är jag inte bara lik Montalbano utan även Claes Malmberg, Kurt Russel och Pierce Brosnan. Hur nu det är möjligt.
På den resebyrå där jag jobbade i mitt förra liv hade jag en kollega som var vacker som en dag. Men blond. Hon sa en gång: "Du ser precis ut som en filmstjärna". Jag som var ung och oerfaren sträckte då på mig och tänkte: "Åhåå"

"Ja", fortsatte hon, "du ser precis ut som, vad heter han ... Danny DeVito!"

Ridå ner.

Hörde om Samuel Fröhler på radio igår. Han skulle provdirigera en eller annan orkester för att kunna gestgalta en eller annan dirigent på film. Trovärdighet kom jag då att tänka på.

Dagens böcker, och detta gäller såväl storslagna mastodontverk som de mest obetydliga små deckarnoveller, tycks ha ett krav på sig att alla detaljer skall kunna beläggas. Om motivet till mord i en i övrigt påhittad mordhistoria står att finna i en båtolycka på Vättern 1938 som krävde 18 människoliv, ja då SKA denna olycka ha hänt på riktigt, annars blir det inte trovärdigt. Om bokens personer går längs Snorres väg i Ytterhogdal och passerar det röda huset intill kiosken, ja då SKA det finnas ett sådant hus alldeles på riktigt.

På film däremot går det bra att låtsas att man är i Visby, men filma i Kiruna. Eller låta Samuel Fröhler vara dirigent trots att han antagligen bara övat ett litet tag. Han lär ju inte vara utbildad dirigent i alla fall. Och detta är det intressanta tycker jag; varför har vi så skilda krav på autenticitet mellan bok och film ..? Jag har inget bra svar, bara en bra fråga.

Nu behöver ni inte googla efter olyckor på Vättern 1938 eller kolla på flygfoton över Ytterhogdal. Jag hittade bara på. Jag har ingen aning om det verkligen finns ett rött hus intill kiosken, eller om det ens finns en Snorres väg i Ytterhogdal. Eller om det skedde en båtolycka på Vättern 1938. Exemplena är helt påhittade bara för att förtydliga mitt resonemang och för att sätta lite färg på min text, men jag hoppas att min trovärdighet inte skadas för det ...