Undrar om Vickan också kan känna så ibland?
Ibland tänker jag så här:
Jag har inga pengar.
Undrar just om Victoria tänker så om sin Daniel någon gång?
Jag har inga pengar.
Inget utseende.
Min kropp behöver man inte tråna efter.
Mina föräldrar kommer inte att lämna något stort arv efter sig.
Jag har ingen titel.
Att känna mig ger ingen hög social status.
Min bil är trasig.
Det måste helt enkelt vara MIG hon älskar!
Undrar just om Victoria tänker så om sin Daniel någon gång?
Hon tog livet av vår son
För ett antal år sedan berättade en när och kär vän till familjen att det romanmanus hon skickat in till Bonniers hade blivit antaget. Medan hon var mammaledig hade hon skrivit på en historia som var allt annat än barnvänlig. När det så blev dags för publicering skickade hon upp en diger lunta på dryga 300 sidor för korrektur.
Klockan tre på morgonen lade jag ifrån mig sista sidan och hämtade andan. Kallsvettig. Rörd. Lycklig. Och fundersam.
Vid ett tillfälle när vår vän var på besök såg hon ett foto av vår äldste son som hon inte hade sett på ett tag. ”Han skulle bli ett vackert lik” tänkte hon och såg framför sig hur han låg död på golvet med sitt långa ljusa hår och med en gloria av blod runt huvudet.
Glad i hågen tog jag mig an uppgiften sent samma kväll som vi fick det i vår hand, man är ju nyfiken och vill inte gärna vänta i onödan. Jag skulle nog orka ett par kapitel åtminstone.
Klockan tre på morgonen lade jag ifrån mig sista sidan och hämtade andan. Kallsvettig. Rörd. Lycklig. Och fundersam.
Texten jag nyss läst var ett kriminaldrama, en mordgåta som utspelade sig i en miljö som var min egen. Mordoffrets syster bodde i en lägenhet som uppenbarligen hade min och hustruns som förebild. Mordvapnet hittades i vår egen kökssoffa och många av personerna och händelserna kunde man ana hade inspirerats av den verkliga verkligheten. Jag kände igen så många episoder från vårt gemensamma liv och det var det som gjorde mig fundersam; var detta bra litteratur på riktigt, eller var det igenkännandets glädje som gjorde att jag blev så omåttligt uppslukad av denna berättelse? Jag bestämde mig för att det var både och.
Detta visade sig vara helt rätt. Det var inte bara vi som kände igen skeenden och persongalleri som uppskattade boken. Många hade samma upplevelse som oss, detta var en sådan bok som man bara inte kan lägga ifrån sig. Jag och hustrun fick dock en extra dimension i vår läsupplevelse i och med att boken hade så mycket med vårt eget liv att göra.
Det skulle dock visa sig att vår inblandning i denna bloddrypande historia var lite mer omfattande än vad vi först trodde. Det var nämligen vår egen son som var mordoffret.
Vid ett tillfälle när vår vän var på besök såg hon ett foto av vår äldste son som hon inte hade sett på ett tag. ”Han skulle bli ett vackert lik” tänkte hon och såg framför sig hur han låg död på golvet med sitt långa ljusa hår och med en gloria av blod runt huvudet.Det var så hon fick uppslaget till "Solstorm", och när hon väl hade funderat på vem som dödat honom, varför, och hur fallet skulle få sin lösning, så satte hon sig och skrev ner det hela.
Allt detta avslöjade hon för oss först en tid efteråt. Du förstår att man som förälder blir en smula nervös för bekanta som tänker på ens barn på det sättet.
"Du är gravt störd Åsa" sa jag, "och en sak är helt säker; du kommer aldrig mer att få vara ensam med någon av våra ungar!"
Minnen
Torgny Lindgren, mannen vars stämma är som hummelhonungen ni vet, han kommer ut med en ny bok i september. "Minnen" heter den.
Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.
"Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
...
Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag ser med stor spänning fram emot att få ta del av Hr. Lindgrens minnen. Oavsett hur dessa har tillkommit lär de erbjuda en magisk läsupplevelse och många smilbandsdragningar.
Om jag själv skulle nedteckna mina minnen någon gång, skulle jag garanterat ge ett visst utrymme åt denna lilla episod som inträffade för ett par år sedan då den store västerbottningen gav mig ett gott råd och visade prov på stor humor.
Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa. "Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
...
Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag ser med stor spänning fram emot att få ta del av Hr. Lindgrens minnen. Oavsett hur dessa har tillkommit lär de erbjuda en magisk läsupplevelse och många smilbandsdragningar.
Om jag själv skulle nedteckna mina minnen någon gång, skulle jag garanterat ge ett visst utrymme åt denna lilla episod som inträffade för ett par år sedan då den store västerbottningen gav mig ett gott råd och visade prov på stor humor.
Årets sommarplåga
OK, sist jag skulle vara cool och utse en sommarplåga i förväg var jag inte helt lyckosam i mina prediktioner.
Jag törs mig ändå på ett nytt försök. Varsågoda, här har ni 2010 års stora sommarhit:
Jag törs mig ändå på ett nytt försök. Varsågoda, här har ni 2010 års stora sommarhit:
Skampengar
Vi svenska medborgare kan, om vi så önskar, välja att begära utträde ur Kyrkan och därigenom minska våra skattekostnader en smula.
Jag kräver samma rätt för oss som inte vill att våra skattepengar ska
användas för att försörja den kungliga familjen. Man får ju ändå bara skämmas för dem.
Det påstås att kungahuset har ett brett stöd hos befolkningen. Låt oss pröva det då. Istället för dagens ordning kan man skapa en intresseförening där de som vill ha kvar kungahuset kan bli medlemmar och via medlemsavgifter finansiera den Bernadottska familjens lyxliv.
Vi andra kan då använda våra pengar till något bättre. Ge dem till Röda korset och Rädda barnen till exempel. Eller betala kyrkoskatt.
Jag kräver samma rätt för oss som inte vill att våra skattepengar ska
användas för att försörja den kungliga familjen. Man får ju ändå bara skämmas för dem. Det påstås att kungahuset har ett brett stöd hos befolkningen. Låt oss pröva det då. Istället för dagens ordning kan man skapa en intresseförening där de som vill ha kvar kungahuset kan bli medlemmar och via medlemsavgifter finansiera den Bernadottska familjens lyxliv.
Vi andra kan då använda våra pengar till något bättre. Ge dem till Röda korset och Rädda barnen till exempel. Eller betala kyrkoskatt.
Pluderhosor
Fly mig strax ett par pluderhosor! En ypperlig konstruktion som åtminstone vid en hastig betraktelse tycks sitta kvar å lekamen även när denna genom strikt regim en smula krumpit haver.Alls icke osnygga till yttermera visso.
Tack till Barockbloggen för tipset!
Bakom flötet
Läste en artikel i Aftonbladet om en riktigt duktig människa. Han och hans kompis hade lyckats dra upp 130 fiskar, mest gös. På en enda dag! Vilka hjältar! De behöll inga fiskar. Alla släpptes tillbaka.
Bland fiskarna som drogs upp var det nästan 100 gösar, runt 20 abborar och 15 gäddor.
– Jag har aldrig varit med om att man får upp så mycket gös på en dag. En riktigt bra dag brukar det ligga på runt 50. säger Mikael.
Alla fiskarna släpptes tillbaka i vattnet efter de fångats och räknats
Jag var tvungen att kommentera:
"Tänk dig att du krokat en hare i munnen istället och släpat den över myren ett par minuter innan du lossar kroken och släpper tillbaka haren. Visst, den överlever antagligen men skulle det verkligen vara OK? Och vilken är då skillnaden? Jo antagligen ingen annan än att fisken inte kan skrika som haren kan. Vi slipper höra fiskens ångest. Lägg ner erat skitfiske! Ta bara det ni behöver."
Fick en rolig reaktion:
Bråddjup > Din förklaring är kung. =)
Man är kanske inte helt bakom flötet i alla fall...
Baktankar
I går kväll såg jag en reklamfilm från Preem. De har tydligen börjat servera smalare mat på sina stationer och budskapet illustrerades av ett antal människor som hela tiden fick gå omkring och dra upp sina för stora brallor.
Radiovågen visar nu på SR P3 Vännäs. Det är alltså nästan precis tio kilo sedan jag startade min resa genom svenskt etermedia. Och det märks.
Brallorna hänger numera som hos en hormonstinn tonårsgosse. Ni har väl sett hur de går omkring som små babianhannar och visar upp rumpan? Det ser ganska komiskt ut faktiskt.
Det finns de som tycker att V-jeansen såg töntiga ut, men jag säger er: Ni kommer själva om några år att sitta där med skammens rodnad och försöka försvara er inför era barn när de undrar hur ni kunde visa er på det där viset. "Tiotalsmodet måste vara det töntigaste som någonsin funnits" kommer de små liven att säga.
Och de kommer att ha helt rätt.
Precis så har jag också betett på sistone. Brallorna mina har blivit svårhanterliga.
Radiovågen visar nu på SR P3 Vännäs. Det är alltså nästan precis tio kilo sedan jag startade min resa genom svenskt etermedia. Och det märks.
Brallorna hänger numera som hos en hormonstinn tonårsgosse. Ni har väl sett hur de går omkring som små babianhannar och visar upp rumpan? Det ser ganska komiskt ut faktiskt.Det finns de som tycker att V-jeansen såg töntiga ut, men jag säger er: Ni kommer själva om några år att sitta där med skammens rodnad och försöka försvara er inför era barn när de undrar hur ni kunde visa er på det där viset. "Tiotalsmodet måste vara det töntigaste som någonsin funnits" kommer de små liven att säga.
Och de kommer att ha helt rätt.
Svårt-att-sitta-still-musik
Har varit på besök hos BD-pop i morse med resten av gänget i infonätverket. En riktig energiboost! Spana in en av "deras" grupper nedan. Så bra!
Envar sin egen Norrman
Ordna ditt eget Syttende mai-firande med hjälp av denna karaokeversion av "Ja vi elsker ..."
En hälsning till mig själv
I går kväll, som jag avslutade läsningen av Hjalmar Söderbergs mästerliga roman Doktor Glas, mottog jag en hälsning. Från mig själv.Doktor Tyko Gabriel Glas skriver en dagbok som vi får läsa över axeln medan han skriver. Han berättar om sitt möte med Pastor Gregorius och dennes hustru Helga och hur de två ger upphov till ett svårbemästrat moraliskt dilemma för den inte helt genomgode doktorn.
Jag ska här inte orda desto mer om denna stora lilla roman, utan nöjer mig med att ge er dessa odödliga rader:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Bra sagt, Hjalmar!
Så till dagens ämne; hälsningen. Och då måste jag ge er ytterligare ett citat ur boken. Dr. Glas funderar över tidens flykt och hur man formas som människa. Hur lite man vet om vem man är i framtiden:
"Om jag vid sexton år genom något spökeri hade fått se i en syn mitt liv som det är nu, hur skulle det ha känts? - Vem är jag om tjugu år, om tio år? Vad tänker jag då om mitt liv av i dag?"
Vid läsningen av detta stycke mottog jag som sagt en hälsning från mig själv. När jag var tio år kanske, eller tolv möjligen eller fjorton. Där någonstans. Då låg jag i mitt pojkrum på Tallplan i min säng och funderade just på detta: Vem är jag när jag är vuxen? Jag avslutade mina funderingar med att skicka en hälsning genom tid och rum till mitt framtida, okända jag; "Hej mig själv någon gång i framtiden! Kom ihåg mig, hur jag ligger här i sängen och hälsar till mig." Och igår kom så hälsningen fram. "Hej, mig själv som ung gosse!" hälsade jag glatt tillbaka "Jag kommer ihåg" och därigenom skapades en magisk förbindelse mellan 70-talet och nuet.
A
llt kom tillbaka för mitt inre. Kristallklart. De mörkgröna tapeterna med storblommigt mönster. Sängöverkastet i mörkbrun frotté. Det vita skåpet med fyra, mörkt bruna, luckor där livets nödtorft förvarades; LP-skivorna med Sweet, Kiss och ABBA, Gröngölingsboken och min hemliga skrivbok där jag nedtecknade allt om livets mysterier. Skrivbordet där jag kunde sitta och läsa och skriva i timmar, allt medan Kaj Kindwall gav oss Heta högen och Veckans smash-hit och de övriga populära låtarna i Poporama. P
å Tipsextra kommenterade Lars-Gunnar Björklund hur Alan 
Clarke och Billy Bremner lirade drömfotboll för The Peacocks, Leeds United. Det var energikris också. Vi skulle duscha istället för att bada och vi skulle släcka lamporna och stänga dörrarna. Stellan Bengtsson var pingisidolen man förskte efterlikna vid Stigabordet i Blå huset. Rosie, Reidun, Kirsi, Stefan och Micke, Jörgen, Ann och lillebrorsan och resten av gårdens ungar cyklade, sprang, gungade, spelade hockey och fotboll och gjorde de första lärdomarna om kärlek. Man frågade chans.Detta och en hel del annat utgjorde min dåvarande värld och upptog mitt medvetande. Hur min framtid skulle gestalta sig hade däremot ingen aning om. Inte heller kunde jag ana att jag år 2010 skulle läsa Doktor Glas och därigenom få impulsen att besvara min hälsning till mig själv.
Ovanliga människor
En gång för länge sedan bloggade jag om hur svårt vi har att acceptera ovanliga människor i verkliga livet. När de skildras på film älskar vi dem.
Härom dagen hade en bekant lagt upp en bild på Facebook föreställande den gamla Domusrestaurangen i Kiruna. När jag såg bilden dök en ovanlig människa från förr upp i mitt minne, och jag kommenterade: "Ja där satt vi ungdomar i röken och babblade. Och så Nestor förstås."
Att det var rökigt kunde man nog till viss del skylla på tjuvrökande ungdomar, men en inte obetydlig andel stod en ensam man för; Nestor Larsson. "Det skäggiga geniet" som en kommentator kallade honom. "Erik Nestor William Larsson" visste nästa kommentator att det fullständiga namnet löd.
Det berättades många historier om Nestor. Han ska ha varit ett matematiskt snille av stora mått. På Domusrestaurangen satt han ofta och skrev på servetter. "Avancerade beräkningar" var det någon som hade sett att det rörde sig om. En Kirunabo som var med på den tiden kommenterade bilden på Facebook och sa att Nestor ibland kunde få för sig att skicka iväg dessa servetter per post. "Greta Garbo, Hollywood" kunde det stå på kuverten.
Han luktade inte tårta precis, Nestor. Att duscha var nog inte högprioriterat i hans liv. Inte heller att tvätta kläder. Eller att raka sig. Han trivdes bra om han fick röka och skriva på sina servetter.
Han hade lite svårt att sitta still också minns jag. Han bytte ofta bord. Rökte en cigarett och så hittade han raskt en ny stol att ockupera. Det var som om han hade myror i sina svarta, otvättade byxor.
Enligt andra säkra källor ska han haft vanan att spika för sin ytterdörr för att istället använda fönstrena på baksidan för att ta sig in och ut ur lägenheten sin. Det berättades som sagt en hel del, inte bara om Nestor utan även om flera andra som inte uppfyllde den sociala dress-coden.
Sune Grape som ville veta om man var "AIF-are ällä IFK:are". Åsså fanns där Ture Majlöf, och Frasse Brazowski konstnären, och förstås Blonde Blondie och de andra grabbarna som rullade hatt och drack svagdricka, eller vad det nu var de drack. Det fanns, och finns väl fortfarande, en hel del människor som av olika skäl lever sina liv på ett annat sätt än vi andra.
Jag får för mig att när vi ser i backspegeln så kommer vi ihåg dessa lite udda existenser som väldigt berikande för vår stad och för våra liv, men jag är inte så säker på att de verkligen rönte riktigt den uppskattningen i matkön på Konsum där de kanske talade lite för högt eller kom för nära. Störde våra Palmolive-känsliga luktsinnen och utmanade vår medmänskliga kärlek.
Jag tror som sagt att vi minns dem som skiljer sig från den grå massan bättre än vi kommer ihåg den alldaglige mannen i beiga kläder från Algots. Det vore roligt om du skulle kunna fylla på vår gemensamma minnesbank genom att lämna en kommentar till detta inlägg med ett personligt minne eller en anekdot du snappat upp. Det kan vara om någon av de profiler jag nämt ovan, eller kanske Kemal Pasha eller någon annan som levde långt innan jag själv fanns till. Minnen av Kirunas ovanliga människor genom stadens korta historia.
Härom dagen hade en bekant lagt upp en bild på Facebook föreställande den gamla Domusrestaurangen i Kiruna. När jag såg bilden dök en ovanlig människa från förr upp i mitt minne, och jag kommenterade: "Ja där satt vi ungdomar i röken och babblade. Och så Nestor förstås."Att det var rökigt kunde man nog till viss del skylla på tjuvrökande ungdomar, men en inte obetydlig andel stod en ensam man för; Nestor Larsson. "Det skäggiga geniet" som en kommentator kallade honom. "Erik Nestor William Larsson" visste nästa kommentator att det fullständiga namnet löd.
Det berättades många historier om Nestor. Han ska ha varit ett matematiskt snille av stora mått. På Domusrestaurangen satt han ofta och skrev på servetter. "Avancerade beräkningar" var det någon som hade sett att det rörde sig om. En Kirunabo som var med på den tiden kommenterade bilden på Facebook och sa att Nestor ibland kunde få för sig att skicka iväg dessa servetter per post. "Greta Garbo, Hollywood" kunde det stå på kuverten.
Han luktade inte tårta precis, Nestor. Att duscha var nog inte högprioriterat i hans liv. Inte heller att tvätta kläder. Eller att raka sig. Han trivdes bra om han fick röka och skriva på sina servetter.
Han hade lite svårt att sitta still också minns jag. Han bytte ofta bord. Rökte en cigarett och så hittade han raskt en ny stol att ockupera. Det var som om han hade myror i sina svarta, otvättade byxor.
Enligt andra säkra källor ska han haft vanan att spika för sin ytterdörr för att istället använda fönstrena på baksidan för att ta sig in och ut ur lägenheten sin. Det berättades som sagt en hel del, inte bara om Nestor utan även om flera andra som inte uppfyllde den sociala dress-coden.Sune Grape som ville veta om man var "AIF-are ällä IFK:are". Åsså fanns där Ture Majlöf, och Frasse Brazowski konstnären, och förstås Blonde Blondie och de andra grabbarna som rullade hatt och drack svagdricka, eller vad det nu var de drack. Det fanns, och finns väl fortfarande, en hel del människor som av olika skäl lever sina liv på ett annat sätt än vi andra.
Jag får för mig att när vi ser i backspegeln så kommer vi ihåg dessa lite udda existenser som väldigt berikande för vår stad och för våra liv, men jag är inte så säker på att de verkligen rönte riktigt den uppskattningen i matkön på Konsum där de kanske talade lite för högt eller kom för nära. Störde våra Palmolive-känsliga luktsinnen och utmanade vår medmänskliga kärlek.
Jag tror som sagt att vi minns dem som skiljer sig från den grå massan bättre än vi kommer ihåg den alldaglige mannen i beiga kläder från Algots. Det vore roligt om du skulle kunna fylla på vår gemensamma minnesbank genom att lämna en kommentar till detta inlägg med ett personligt minne eller en anekdot du snappat upp. Det kan vara om någon av de profiler jag nämt ovan, eller kanske Kemal Pasha eller någon annan som levde långt innan jag själv fanns till. Minnen av Kirunas ovanliga människor genom stadens korta historia.
Lika som bär
Neoprenmannen? Iprenmannen?
Merhaba
I söndags kom jag och hustrun hem efter en veckas lyxsemester i Turkiet.
Följande iakttagelser kan rapporteras:
Följande iakttagelser kan rapporteras:
- Det tar lika lång tid att flyga från Kiruna till Antalya som det tar att från Kiruna åka b
uss till Sangis - Det är varmare i Antalya än i Kiruna. Mycket varmare.
- Turkiet bebos av turkar, turkduvor, gråsparvar och försäljare.
- Det finns även berg, minareter, floder och stora buffétbord i Turkiet.
- På måndag och torsdag är det marknad
- Alla tyskor har inte god smak
- Inte heller alla ryskor
- För många svenskar är det roligt att börja supa redan på planet
- För oss andra och för turkarna ter sig dessa människor som ytterst pinsamma
- All-inclusive betyder att allt ingår
- Turkisk mat är god
- All inclusive i Turkiet innebär att all Turkisk mat ingår
- Man blir mätt
- Pengarna i Turkiet heter Lira. Eller Euro. Eller svenska kronor. Går bra vilket som
- På Turkiska Ullared kan man få 5 par Björn Borg-kalsingar för en hundring
- Äkta vara så klart. Inga piratkopior här inte. Det sa de.
- Alla talar svenska
- Side betyder Granatäpple
- Levantbulbylen är en fågel
- Som finns i Turkiet
- Och på bild här till höger
- Om man är nyrakad uppå huvudet och det är 28 grader men ingen skugga så bränner man flinten
- Då är det bra att köpa sig en keps
- Åh så skönt det är att simma i Medelhavet på morgonen
- Men när man på kvällen kliver av flygplanet på Kiruna International Airport i minusgrader och snö så krackelerar solbrännan och trillar av
Turen att vinna turen till Turkiet
Nu är väskorna packade, deklarationerna inlämnade, tidrapporterna gjorda och stafettpinnarna överlämnade till dem som täcker upp under min frånvaro. Då är det bara resten kvar; pussa på barnen, sätta sig i bilen och köra de trettiofyra milen till ett snövitt Kiruna för att sedan sammanstråla med resten av gänget på Kiruna flygplats.
Jag hade ju turen att vinna en resa för två. Turkiet en vecka All-inclusive. Man tackar! Enär jag och min kloka och vackra kvinna varit gifta i tjugofem år passade det synnerligen väl med en liten silverbröllopsresa i present.
Tur som en tokig har man. Både i spel och i kärlek.
När jag kommer tillbaka hit om en dryg vecka så får ni en reserapport.
Fram till dess får ni hålla till godo med några bilder från vårt hotell:
Jag hade ju turen att vinna en resa för två. Turkiet en vecka All-inclusive. Man tackar! Enär jag och min kloka och vackra kvinna varit gifta i tjugofem år passade det synnerligen väl med en liten silverbröllopsresa i present.
Tur som en tokig har man. Både i spel och i kärlek.
När jag kommer tillbaka hit om en dryg vecka så får ni en reserapport.
Fram till dess får ni hålla till godo med några bilder från vårt hotell:
