I dessa moderna tider kan storasyster natta sina småbröder genom att via Skype läsa Julmysteriet för dem.
Varje jul läser vi denna fantastiska historia av norrmannen Jostein Gaarder för våra barn. Den är uppbyggd som en julkalender med ett kapitel för varje dag. Och i denna julkalender förekommer en julkalender som huvudpersonen läser ett avsnitt ur varje dag. Lager på lager och en baklänges resa genom tid och rum som tar sin början i dagens Oslo och slutar i Betlehem med Jesu födelse.
När Linnea flyttade hemifrån tog hon med sig Julmysteriet och nu får hon alltså läsa via Skype för småbröderna. Jultraditioner bryter man inte hur som helst så det är ju tur att vi kan utnyttja teknikens under för att ta del av julens dito.

Så där ja. Då var det min tur att ligga hemma i sjuksängen och kraxa. Rostbröd med Biggans böcklingspastej och en kopp Earl Grey funkar som sorgedödare en rosslig och snörvlig morgon.
Fick diverse råd på Facebook: drick te, mjölk, whisky, ät vitlök och ingefära. Läs en bra bok.
Greppade Bertrand Russels Västerlandets filosofi ur bokhyllan. Oklart hur jag tänkte.

Åsa Larsson slutade med skattejuridik för att få tid för sina böcker. För mig är det tvärtom. Nu när jag är klar med hennes bok har jag äntligen tid för skattejuridik.

Dags att deklarera!

Sprang in på stadens antikvariat härom dagen på jakt efter Harry Potter och Fenixorden, den enda bok i serien vi saknar på svenska. Dessvärre fann jag den inte. Å andra sidan gjorde jag tidernas kap när jag för blott femtio svenska enkronor fick hela Fogelströms stadserie. Fem helt oöppnade böcker i nyskick.

Radiovågen stannar för övrigt i dag på Radio Skellefteå uti Bygdsiljum. Det ni.

Läste ut Orhan Pamuks Snö i går kväll. Lätt klaustrofobisk stämning i insnöad stad i Turkiet. Bra början men tappar lite fart i mitten. Mot slutet sugs man med igen. Vacker, lite sorglig med politiska och religiösa teman. En stark fyra. Vore det inte för den lilla svackan skulle den ha fått en femma.
Vi får som sagt komma ihåg att man i Lappmarken vid den här tiden inte var riktigt van vid narkotiska preparat. Inuiter och samer må ha ett antal ord som betecknar snö. Men för den generation som våra föräldrar tillhör fanns det bara en enda innebörd av ordet "snö" och det var just snö och inget annat.

När det handlar om pengar tycks vi människor vara beredda att slåss hårt och länge. Idag reagerar Stieg Larssons bror Joakim på Eva Gabrielssons bok "Millennium, Stieg och jag".

På http://moggliden.com/ serverar han "Sanningen om arvet efter Stieg".  I rätt okamratliga ordalag bemöter han i ett antal punkter Evas beskyllningar.

Vi har nog knappast hört det sista i denna fråga.

Jag skrev tidigare om nutidsmänniskans desperata behov av förändring. Nu har jag precis börjat läsa Stefan Edmans bok Förundran och denne kloke man sätter precis ord på det jag just nu känner så starkt: vi måste stanna upp, se det stora i det lilla, bli mer förundringsbenägna istället för förändringsbenägna.

Härligt för en musiknörd med en underbar bok som De legendariska åren! Boken om Metronome Records och bröderna Burman ger samtidigt stora delar av den svenska jazzens, den nya visans och proggens historia.

Sköna anekdoter om Charlie Norman och Alice Babs, bland annat om hur hon knappt kunde hålla sig för skratt när de spelade in Käre John 1954. Charlies förfärliga tårdrypare blev bara för mycket för henne.

Längre fram i kronologin dyker Cornelis, Fred, Bernt Staf, Pugh, Marie Bergman och andra av sjuttiotalets storheter upp. Det är svårt att låta bli att gå händelserna i förväg. Det är lite som när man fick en adventskalender när man var liten. Man ville öppna alla luckor på stuberten. Här finns mycket man genast vill grotta ner sig i! De legendariska åren rekommenderas varmt för alla som har minsta intresse för svensk populärmusik.

Vi kan väl ta och lyssna till Käre John - sången som för övrigt var den allra första i Sverige som belönades med en guldskiva; över 100 000 sålda exemplar:

En kopp te, en tebok och Santana. Behövs det mer?

Njuter av en kopp Ugandisk te som hustrun hade med sig därifrån i våras, och låter mig inspireras av Roland Erikssons "En handbok - Te" Jag gillar att få lite bakgrundsfakta och inspiration av vackra bilder även om jag inte är den mest nördige kännaren som sysslar med provsmakning och mäter vattentemperaturen med termometer innan jag brygger mitt te.

Njuter samtidigt hjärta och smärta när det är som allra bäst. Det blir inte innerligare och mer bitterljuvt än detta. Är det så här vacker med ett krossat hjärta, så blir man ju nästan lite sugen.

Nej, jag vet. Vi har alla varit där. Det är ingen lek. Men du milde vad han är bra Santana!

Har i dagarna fått nya böcker från två av de bokklubbar jag är med i. I tidigare inlägg har jag konstaterat att om jag inte köper en enda bok till i hela mitt liv, så räcker mina olästa böcker tills jag blivit cirka 129 år gammal. Det behövs liksom inte fler nu.

Ändå går det inte att låta bli att köpa nya.

Jag måste därför uppmana landets samtliga författare att ta rast. En lång sådan. Ägna några år åt fågel- och navelskådning, brodera, gör pärlplattor, sortera foton, samla frimärken, bygg tändsticksmodeller av Bodens fästning. Ja ni vet, hitta på nåt!
Men skriv inga böcker tack!

Sommaren är som gjord för läsning. Kom så låtsas vi att inga mygg funnes, och lägger oss i hängmattan så ska jag berätta lite om de böcker jag hittills hunnit med denna sommar...

Siskeburar och guldfiskskålar : ur sällskapsdjurens kulturhistoria av Ingvar Svanberg
Spännande ämne, men tyvärr känns det som om upplägget slarvas bort till viss del. Lite korrekturfel, en del onödiga longörer och uteblivna förklaringar på vissa håll gör att betyget dras ner. Har dock en del förtjänster, till exempel en del belysande och underhållande historiska citat.
Betyg:3 (eller snarare 2,5)

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
av Jonas Jonasson
Ja han är ju påläst pojken. Och ganska underhållande. Men det blir som lite mycket av det goda. Till sist orkar inte nervimpulserna ta sig hela vägen upp till mungiporna så de tar istället den kortare vägen till axlarna och får dem att rycka istället. En trea i betyg är nästan i överkant men Allan är ju en trevlig bekantskap och en mycket gammal man så jag kan ju lika gärna avrunda uppåt.
Betyg: 3 (med sorgkant)

Guds starka arm av Åsa Larsson och Lena Andersson
Favorit i repris. En morgon hittas Kirunas främste elektricitetsinstallatör Arvid Karlsson död. Länsman Björnfot utreder förstås det hela och vi får avnjuta levande porträtt av folket i den nya staden som växer fram. Stor litteratur trots det lilla formatet. Och som alltid gråter jag på slutet.
Betyg: 5

Sommarboken av Tove Jansson
Finstämd berättelse om sommaren och om Farmorns och Sophias lite kantiga men kärleksfulla relation. Detaljerna och stämningen gör att sidorna plötsligt börjar lukta saltvatten och tång. Jag hör måsar och gräset som prasslar under fötterna när Farmorn och Sophia utforskar livet i allmänhet och sin lilla ö i synnerhet.
Betyg: 4

Om någon dag eller så ska jag återkomma med ett litet utlåtande om boken jag nu läser; Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Den verkar i alla fall hittills vara lika relevant och angelägen som hans Vägar till visdom

Har precis läst ut Vägar till visdom av Stefan Einhorn. Är det inte en lite väl pretentiös ansats, att utge sig för att vara den guide som visar oss andra hur vi uppnår vishet?

För ett antal år sedan berättade en när och kär vän till familjen att det romanmanus hon skickat in till Bonniers hade blivit antaget. Medan hon var mammaledig hade hon skrivit på en historia som var allt annat än barnvänlig. När det så blev dags för publicering skickade hon upp en diger lunta på dryga 300 sidor för korrektur.

Torgny Lindgren, mannen vars stämma är som hummelhonungen ni vet, han kommer ut med en ny bok i september. "Minnen" heter den.

Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.

"Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
...
Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.

Jag ser med stor spänning fram emot att få ta del av Hr. Lindgrens minnen. Oavsett hur dessa har tillkommit lär de erbjuda en magisk läsupplevelse och många smilbandsdragningar.

Om jag själv skulle nedteckna mina minnen någon gång, skulle jag garanterat ge ett visst utrymme åt denna lilla episod som inträffade för ett par år sedan då den store västerbottningen gav mig ett gott råd och visade prov på stor humor.

Vi var på stan igår. Gossarna fick åtnjuta påskgodis och ponnyridning vid den lokala 4H-föreningens påskjippo. Inne på gallerian efteråt sögs vi in i bokhandeln av för oss okända krafter och blev överfallna av två böcker som ville följa med oss hem. Detta borde jag inte kunna hållas till svars för.

Det var ju bara ren otur.

Vissa böcker glömmer man aldrig. Somliga för att de är så magiskt bra. Andra för att de är riktigt otäcka och andra igen för att de föder så många tankar. En del böcker kommer man ihåg bara för att de var så roliga.

Min bästa bok när jag var liten var Hus är gott, sa Oskar. Jag fick den när jag fyllde sex år, och den läste jag sönder helt och hållet. Det tog några år, men till slut fanns det bara atomer kvar.

Boken skrevs av en herre vid namn Larserik Eriksson och handlar om lille Oskar som ratar all slags mat, även köttbullar, glass, polkagrisar, korv och annat som vanliga barn brukar tycka om. En dag när hans mamma varit och handlat blir hon så förskräckt att hon tappar sina kassar när hon ser hur lille Oskar sitter i sin vagn och tuggar på husknuten!

Ack och ve! Vad göra? Jo, det är bara för mamma att börja tillaga varma tegelstenar med cementsås åt Oskar. Som lördagsgodis får han en strut blandade skruvar. Läkaren har undersökt Oskar och funnit att hans besynnerliga diet inte skadar honom på något sätt så det verkar inte vara någon större fara på det tak som Oskar mer än gärna hade inmundigat till kvällsvard.

Det har dock sina fördelar att äta hus. Oskar får anställning på en rivningsfirma och får bra betalt för att göra det han gillar mest. Till sist har han fått så mycket pengar att han kan köpa ett eget hus på landet så att han och far och mor kan lämna stadens trista miljonprogramsmiljö.

Men det nya huset innebär ju också en frestelse. En frestelse som Oskar dessbättre lyckas motstå: ”Vårt hus är nog gott”, tänker Oskar ibland, ”men jag tror aldrig att jag kommer att äta upp det!”

Denna lilla barnboksklassiker avslutas med en inblick i Oskars skafferi:

För tjugo år sedan var vi ett litet gäng ynglingar som åkte till Tanzania och Kenya på 6 veckors improviserad rundresa. För att minska på packningen tog vi bara med oss varsin bok och bytlånades efterhand.
Jag hade Torbjörn Säfves biografi över boxaren Siki. Strändernas svall av Eyvind Johnsson var en annan och S/Y Glädjen av Inger Alfvén en tredje. Och så var det någon som hade med sig Bernhard Foys tredje rockad av Lars Gustafsson
Möjligen påverkades jag av Afrikas nätter, de rytande lejonen i Serengeti, Zanzibars vita stränder och utsikten från tåget mellan Mombasa och Nairobi, men jag minns alla dessa böcker som helt magiska läsupplevelser. Det är klart att alla dessa böcker är väldigt bra i sig själva, men visst gör inramningen sitt till.
Kort sagt, min uppmaning till er alla är att åka till Afrika. Och ta med er en god bok!

Försöker att ta mig in i "Kaddish för ett ofött barn" av Imre Kertész, men det är inte det lättaste. Bisatser staplade på varandra och meningar som aldrig tycks ta slut. Där jag ligger på kvällarna och försöker tränga igenom textmassan känns det sagda rätt dunkelt.

Hörde om Samuel Fröhler på radio igår. Han skulle provdirigera en eller annan orkester för att kunna gestgalta en eller annan dirigent på film. Trovärdighet kom jag då att tänka på.
Dagens böcker, och detta gäller såväl storslagna mastodontverk som de mest obetydliga små deckarnoveller, tycks ha ett krav på sig att alla detaljer skall kunna beläggas. Om motivet till mord i en i övrigt påhittad mordhistoria står att finna i en båtolycka på Vättern 1938 som krävde 18 människoliv, ja då SKA denna olycka ha hänt på riktigt, annars blir det inte trovärdigt. Om bokens personer går längs Snorres väg i Ytterhogdal och passerar det röda huset intill kiosken, ja då SKA det finnas ett sådant hus alldeles på riktigt.
På film däremot går det bra att låtsas att man är i Visby, men filma i Kiruna. Eller låta Samuel Fröhler vara dirigent trots att han antagligen bara övat ett litet tag. Han lär ju inte vara utbildad dirigent i alla fall. Och detta är det intressanta tycker jag; varför har vi så skilda krav på autenticitet mellan bok och film ..? Jag har inget bra svar, bara en bra fråga.
Nu behöver ni inte googla efter olyckor på Vättern 1938 eller kolla på flygfoton över Ytterhogdal. Jag hittade bara på. Jag har ingen aning om det verkligen finns ett rött hus intill kiosken, eller om det ens finns en Snorres väg i Ytterhogdal. Eller om det skedde en båtolycka på Vättern 1938. Exemplena är helt påhittade bara för att förtydliga mitt resonemang och för att sätta lite färg på min text, men jag hoppas att min trovärdighet inte skadas för det ...

Har precis avslutat Joseph Conrads klassiska Afrikaskildring Heart of Darkness. Enligt all tillgänglig litteraturkritik, nästan i vart fall, så borde jag ha älskat boken. However I was a bit undecided. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka till en början. Var det stor litteratur eller bara en äventyrsbok för unga män vid 1900-talets början, en Biggles i Kongo eller så?