Conrads ton gentemot den inhemska befolkningen är inte vad man idag skulle kalla politiskt korrekt. De fåtaliga gånger han låter dem komma till tals upplevs de nästan som efterblivna. De äter härsket flodhästkött och grymtar mest när de kommunicerar sinsemellan MEN, och detta är viktigt, han ser dem i alla fall. Han ser dem och vad vi i västerlandet gjort mot dem och mot deras jord och det gjorde inte många andra vid denna tidpunkt. Hans kritik mot oss plundrare är inte nådig; han använder bland annat bibelns bild av den vitkalkade graven, det ser tjusigt ut på ytan men innehållet är trots allt inget annat än död och förruttnelse. Vämjeligt. Förhatligt.

Det ÄR stor litteratur. Inte alls någon Biggles i Kongo. Språket, de historiska referenserna och bilderna är geniala och hela hans skrivande verkar sprunget ur ett intellekt som verkar vara, om jag törs säga så; bråddjupt.