Hus är gott, sa Oskar (Spoilervarning!)
Vissa böcker glömmer man aldrig. Somliga för att de är så magiskt bra. Andra f
ör att de är riktigt otäcka och andra igen för att de föder så många tankar. En del böcker kommer man ihåg bara för att de var så roliga.
Min bästa bok när jag var liten var Hus är gott, sa Oskar. Jag fick den när jag fyllde sex år, och den läste jag sönder helt och hållet. Det tog några år, men till slut fanns det bara atomer kvar.
Boken skrevs av en herre vid namn Larserik Eriksson och handlar om lille Oskar som ratar all slags mat, även köttbullar, glass, polkagrisar, korv och annat som vanliga barn brukar tycka om. En dag när hans mamma varit och handlat blir hon så förskräckt att hon tappar sina kassar när hon ser hur lille Oskar sitter i sin vagn och tuggar på husknuten!
Ack och ve! Vad göra? Jo, det är bara för mamma att börja tillaga varma tegelstenar med cementsås åt Oskar. Som lördagsgodis får han en strut blandade skruvar. Läkaren har undersökt Oskar och funnit att hans besynnerliga diet inte skadar honom på något sätt så det verkar inte vara någon större fara på det tak som Oskar mer än gärna hade inmundigat till kvällsvard.
Det har dock sina fördelar att äta hus. Oskar får anställning på en rivningsfirma och får bra betalt för att göra det han gillar mest. Till sist har han fått så mycket pengar att han kan köpa ett eget hus på landet så att han och far och mor kan lämna stadens trista miljonprogramsmiljö.
Men det nya huset innebär ju också en frestelse. En frestelse som Oskar dessbättre lyckas motstå: ”Vårt hus är nog gott”, tänker Oskar ibland, ”men jag tror aldrig att jag kommer att äta upp det!”
Denna lilla barnboksklassiker avslutas med en inblick i Oskars skafferi:
ör att de är riktigt otäcka och andra igen för att de föder så många tankar. En del böcker kommer man ihåg bara för att de var så roliga.Min bästa bok när jag var liten var Hus är gott, sa Oskar. Jag fick den när jag fyllde sex år, och den läste jag sönder helt och hållet. Det tog några år, men till slut fanns det bara atomer kvar.
Boken skrevs av en herre vid namn Larserik Eriksson och handlar om lille Oskar som ratar all slags mat, även köttbullar, glass, polkagrisar, korv och annat som vanliga barn brukar tycka om. En dag när hans mamma varit och handlat blir hon så förskräckt att hon tappar sina kassar när hon ser hur lille Oskar sitter i sin vagn och tuggar på husknuten!
Ack och ve! Vad göra? Jo, det är bara för mamma att börja tillaga varma tegelstenar med cementsås åt Oskar. Som lördagsgodis får han en strut blandade skruvar. Läkaren har undersökt Oskar och funnit att hans besynnerliga diet inte skadar honom på något sätt så det verkar inte vara någon större fara på det tak som Oskar mer än gärna hade inmundigat till kvällsvard.
Det har dock sina fördelar att äta hus. Oskar får anställning på en rivningsfirma och får bra betalt för att göra det han gillar mest. Till sist har han fått så mycket pengar att han kan köpa ett eget hus på landet så att han och far och mor kan lämna stadens trista miljonprogramsmiljö.
Men det nya huset innebär ju också en frestelse. En frestelse som Oskar dessbättre lyckas motstå: ”Vårt hus är nog gott”, tänker Oskar ibland, ”men jag tror aldrig att jag kommer att äta upp det!”
Denna lilla barnboksklassiker avslutas med en inblick i Oskars skafferi:
Jag - en brudmagnet
Så är det då bevisat - ni tjejer vill egentligen, innerst inne ha en sån som mig.
Eftersom det står att läsa i Aftonbladet så utgår jag ifrån att det är sant. Nu när det är avslöjat kan ni lika gärna erkänna det, inte bara för er själva utan även för .. öhh ... mig!
Kylslagen
-28,2 i centrala Kiruna i morse. Det händer inte ofta ska jag säga. Ett oslagbart köldrekord tänkte jag.
Åt en stadig frukost och klädde på mig. Tog lite tid; man får ju ta långkalsonger på sig en sådan här dag.
Sparkade igång MP3-spelaren och promenerade mot jobbet. Jag har ungefär tre kilometer att gå till jobbet och jag såg fram emot en halvtimmes rask promenad i Guds friska, men rätt kyliga natur.
Jag hade inte ens hunnit halvvägs när en bil stannade till mitt framför nosen på mig. En bil jag inte kände igen, men eftersom jag var rätt ensam där på min promenad kunde jag sluta mig till att det var för min skull de stannat. Jag kikade in och kände åtminstone igen föraren; min svärmors syster.
Hon bor i Fjällnäs, en liten by ett par mil väster om Kiruna. Mot Nikkaluokta till. De hade haft - 41 grader på morgonen när hon for hemifrån. 41 minus! Hon vann kylslaget.
Snålheten bedrar visheten
Just nu spys det galla över att Carola Häggkvist köpt en flaska parfym till sitt fadderbarn i Haiti. Pöbeln som invaderar kommentarsfälten på nätet undrar vilken nytta hennes parfymflaska gör för det drabbade barnet. Man anklagar henne för att bara vilja visa upp sig och få publicitet.
Jag undrar: på vilket sätt hjälper detta patetiska gnäll de drabbade? Gagnar man bättre de drabbade genom att sitta hemma med förstockat hjärta och igenslammade hjärnceller och hata Carola, än att faktiskt med hjärtat dela med sig av sina resurser?
"Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott" sas det om Sven Duva. Det kan möjligen appliceras även i detta fall men, och detta är jag bergfast övertygad om, Carola ger med hjärtat. Inte för att hon ser chansen att utöva PR. Att hon haft dessa fadderbarn sedan 1985 borde bevisa det. Att hon eftersträvar publicitet är ju glasklart, men det är publicitet för insamlingen hon eftersträvar. Inte publicitet åt sin egen person.
Hennes finansiella bidrag kanaliseras via någon hjälporganisation som avgör exakt vad pengarna skall användas till. De gör den bedömningen, inte de enskilda givarna. Att hon sedan, utöver sina övriga bidrag, kommer med en extra present åt gossen är ungefär, och det är väl bäst att säga det; jag jämställer inte nöden i Haiti med detta exempel, men det är hur som helst i mina ögon ungefär som om du och jag hade kommit med en bukett blommor åt kära vänner som ex. fått ett missfall eller drabbats av annan olycka. Vårt stöd består ju inte i blommorna, utan i vår närvaro, vår omtanke och kärlek. Och ibland även kronor och ören.
Ingen människa i världen skulle håna oss för att vi kom med en bukett blommor till drabbade vänner. Men Carola är det tydligen helt i sin ordning att håna och jag anklagar framför allt kvällspressen för att piska upp sådana stämningar. Det de sysslar med har inte längre med journalistik att göra. De om någon borde ställas vid skampålen. Inte Carola. Hur är man funtad som människa när man medvetet vinklar ett material på ett sätt som undergräver allmänhetens vilja att dela med sig? Det är nämligen precis det som händer. De får oss att håna och förlöjliga Carolas hjälpinsats, och naturligtvis vill väl ingen stödja något som så löjliga typer håller på med.
Nä, hennes insats ska istället applåderas och jag hoppas att alla människor följer hennes exempel; skaffa fadderbarn, ge till hjälorganisationerna. Åk dit.
Och ta gärna med er en bukett blommor.
Radiovåg - ett projekt av vikt
Det finns tillfällen i livet då man önskar att man inte just ätit Tacos. När man fått magsjuka t.ex ...
Skönt i alla fall att det fanns ett spännande skidlopp att glo på mellan kaskaderna. Atleterna svettades och stod i, men jag misstänker att jag gjorde av med mer energi än dem under loppet. Det formligen sprutade från alla hål och kanter och två kilo gick jag ner på kuppen. Om någon vill ha en snabb, effektiv, men rätt obehaglig bantningskur så kan ni kontakta mig
För en tid sedan när jag i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring lyssnade på Rix FM, gjorde jag den häpnadsväckande upptäckten att min radio och min våg visade samma siffror. Operation radiovåg var född; där och då bestämde jag mig för att gå ner från Rix FM till SR P1.
Rätt snabbt tog jag mig ner till SR P4, men sedan blev jag kvar där lääänge. Det verkade som om min kropp var fast besluten att vara P4 trogen för en lång tid framöver. Den ville liksom inte lämna kanalens sida på något vis. Jag har kommit igång med långpromenader , cirkelträning och spinning, men nä; min kropp verkar gilla Lena Callne (SR Norrbottens lilla morgonfågel som förgyller våra morgnar med sin smeksamma stämma) lika mycket som jag gör. Vikten rörde sig inte ur fläcken.
Att stå i folkhavet och allsjunga till Kents klassiska låtar i midnattsolens sken, med Kebnekaisemassivet i bakgrunden, det blir väl något att se fram emot? Välkomna till Kiruna i sommar!
Skönt i alla fall att det fanns ett spännande skidlopp att glo på mellan kaskaderna. Atleterna svettades och stod i, men jag misstänker att jag gjorde av med mer energi än dem under loppet. Det formligen sprutade från alla hål och kanter och två kilo gick jag ner på kuppen. Om någon vill ha en snabb, effektiv, men rätt obehaglig bantningskur så kan ni kontakta mig
För en tid sedan när jag i ett anfall av tillfällig sinnesförvirring lyssnade på Rix FM, gjorde jag den häpnadsväckande upptäckten att min radio och min våg visade samma siffror. Operation radiovåg var född; där och då bestämde jag mig för att gå ner från Rix FM till SR P1.
Rätt snabbt tog jag mig ner till SR P4, men sedan blev jag kvar där lääänge. Det verkade som om min kropp var fast besluten att vara P4 trogen för en lång tid framöver. Den ville liksom inte lämna kanalens sida på något vis. Jag har kommit igång med långpromenader , cirkelträning och spinning, men nä; min kropp verkar gilla Lena Callne (SR Norrbottens lilla morgonfågel som förgyller våra morgnar med sin smeksamma stämma) lika mycket som jag gör. Vikten rörde sig inte ur fläcken.
Nu ser jag nattens övningar som en gratischans att lämna hundrakilosklubben bakom mig, För första gången på ett par år visar nu vågen tvåsiffrigt. Jag inser ju att det i huvudsak handlar om förlorad vätska, men det är ändå ett gyllene tillfälle. Skåpet är helt tömt, och jag kan nu lyfta in rätt sorts grejer och ställa dem i rätt ordning så kanske jag inte behöver återgå till min gamla vikt.
Bye-bye Lena Callne - P1, Here I come!
Som balsam för själen
Freddie Wadling till Luleå i maj när jag är i Turkiet. Typiskt. Får väl lyssna på honom här istället: Jag blir helt lyrisk av detta. Det är så vackert. Som balsam för min semmelstinna själ.
Arbetsmoral?
Från morgonens träningspass:
Gruppenführer: - Bra jobbat! Nu är det dags för avslappning. Släpp nu alla tankar. Tänk på Ingenting. Och släpp alla muskler.
Kollega B, glatt: - Just det; låtsas att ni jobbar!
Gruppenführer: - Bra jobbat! Nu är det dags för avslappning. Släpp nu alla tankar. Tänk på Ingenting. Och släpp alla muskler.
Kollega B, glatt: - Just det; låtsas att ni jobbar!
Miss 97%
I lördags var jag och minsta plutten på bio och såg Prinsessan och grodan, Disneys nya storfilm. Det var första gången det lilla livet var på bio, så det var naturligtvis en stor upplevelse för honom.
Filmen var bra, det tyckte både far och son. Ett klassiskt Disneyäventyr med alla nödvändiga ingredienser; kärlek, skurkar, hjältar, liv och död. Eller med femåringens ord: "Det var en kärleksfull film. Och lite dödlig."
En annan viktig beståndsdel i denna, liksom i alla Disneyfilmer, är musiken. Handlingen är förlagd till New Orleans så naturligtvis får vi höra gammal tradjazz, lite gospel och lite Cajun.
Och musiken är SÅ bra! Det är den gamle häcklaren Randy Newman som gjort musiken och bevisar på nytt att han är en låtsnickrare av högsta kaliber. (Tror jag måste återkomma med en Randy Newman-special vid tillfälle)
Hur som helst; jag måste ju ge ett litet smakprov. Här hör vi sången Almost there som handlar om hur nära huvudpersonen Tiana är att uppnå sina drömmars mål: en egen restaurang.
Rollen som Tiana spelas i den amerikanska originalversionen av Anika Noni Rose, soulsångerskan som vi med stor behållning sett som Mma Makutsi i filmerna om Damernas detektivbyrå.
Filmen var bra, det tyckte både far och son. Ett klassiskt Disneyäventyr med alla nödvändiga ingredienser; kärlek, skurkar, hjältar, liv och död. Eller med femåringens ord: "Det var en kärleksfull film. Och lite dödlig."
En annan viktig beståndsdel i denna, liksom i alla Disneyfilmer, är musiken. Handlingen är förlagd till New Orleans så naturligtvis får vi höra gammal tradjazz, lite gospel och lite Cajun.Och musiken är SÅ bra! Det är den gamle häcklaren Randy Newman som gjort musiken och bevisar på nytt att han är en låtsnickrare av högsta kaliber. (Tror jag måste återkomma med en Randy Newman-special vid tillfälle)
Hur som helst; jag måste ju ge ett litet smakprov. Här hör vi sången Almost there som handlar om hur nära huvudpersonen Tiana är att uppnå sina drömmars mål: en egen restaurang.
Rollen som Tiana spelas i den amerikanska originalversionen av Anika Noni Rose, soulsångerskan som vi med stor behållning sett som Mma Makutsi i filmerna om Damernas detektivbyrå.
Hjärngympa
Två reflektioner från morgonens träningspass:
Jag - Hyresvärdens nya motto tycks vara "Bättre lite skit i hörnen än ett rent gympagolv"
Kollega A - Nu har jag hittat en bra gympa-BH som håller grejerna på plats. Nu gäller det bara att hitta en maggördel!
Rikspucko
Men Meltzer, Meltzer ... aj, aj, aj. Ingen kanske hade förväntat sig att SVT skulle fira den samiska nationaldagen, men att låta Christine Meltzer pissa på den var väl ändå lite väl föraktfullt?
Historien om en låt
Götz Gustav Ksinski föddes av judiska föräldrar i Bochum 1922. Familjen flydde undan Hitler till Palestina 1938 och den unge herr Ksinski som lärde sig att spela piano på egen hand kom senare att spela i olika jazzorkestrar runt Tel Aviv och Betlehem.
Sedan kom Moogen och herr Ksinksi, eller Gershon Kingsley som han nu bytt namn till, blev den förste att använda den på live-framträdanden. 1969 hörde den då 47-årige Kingsley ljudet av en pocornmaskin och blev inspirerad att skriva en melodi baserad på det ljudet. Dagen efter satte han sig ner och komponerade melodin och spelade in den helt och hållet på Moogen.
Detta blev resultatet:
Året därpå, 1970 bildade Kingsley ett band som kallades The First Moog Quartet. I det bandet spelade även en herre vid namn Stan Free. Denne Free gjorde 1972 en inspelning av Kingsleys låt med sitt nya band, Hot Butter. Det är sannolikt denna version ni har hört tidigare. Den blev en monsterhit och såldes i 2 miljoner exemplar. Lite kul att notera är att Stanley Free var 50 år gammal när denna inspelning gjordes. Han föddes 1922, samma år som Gershon Kingsley.
Sedan dess har låten gjorts i en hel uppsjö olika covers, bland annat av en då okänd Jean-Michel Jarre. Vi har också sett en galen animerad groda ta sig an låten i en technofierad verion. Men vi ska avsluta dagens lilla övning med att låta upphovsmannen själv, Gershon Kingsley, spela den för oss i en lite annorlunda tappning i en inspelning från 2007, när alltså Kingsley var 85 år gammal.
Sedan kom Moogen och herr Ksinksi, eller Gershon Kingsley som han nu bytt namn till, blev den förste att använda den på live-framträdanden. 1969 hörde den då 47-årige Kingsley ljudet av en pocornmaskin och blev inspirerad att skriva en melodi baserad på det ljudet. Dagen efter satte han sig ner och komponerade melodin och spelade in den helt och hållet på Moogen.
Detta blev resultatet:
Året därpå, 1970 bildade Kingsley ett band som kallades The First Moog Quartet. I det bandet spelade även en herre vid namn Stan Free. Denne Free gjorde 1972 en inspelning av Kingsleys låt med sitt nya band, Hot Butter. Det är sannolikt denna version ni har hört tidigare. Den blev en monsterhit och såldes i 2 miljoner exemplar. Lite kul att notera är att Stanley Free var 50 år gammal när denna inspelning gjordes. Han föddes 1922, samma år som Gershon Kingsley.
Sedan dess har låten gjorts i en hel uppsjö olika covers, bland annat av en då okänd Jean-Michel Jarre. Vi har också sett en galen animerad groda ta sig an låten i en technofierad verion. Men vi ska avsluta dagens lilla övning med att låta upphovsmannen själv, Gershon Kingsley, spela den för oss i en lite annorlunda tappning i en inspelning från 2007, när alltså Kingsley var 85 år gammal.
Hur svårt kan det vara?
En 7 dagars All-inclusiveresa för två personer till
Turkiet vore väl trevligt att vinna? Svara rätt på några frågor och hitta på en kul motivering på max 15 ord. Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att skicka in ett svar så är det klart, eller ..?
Jo precis så är det tydligen, men ändå blev jag lite förvånad när telefonen ringde härom dagen och rösten i andra änden berättade att jag hade vunnit ...
Turkey - Here we come!
Kent klara för KirunaFestivalen
Att stå i folkhavet och allsjunga till Kents klassiska låtar i midnattsolens sken, med Kebnekaisemassivet i bakgrunden, det blir väl något att se fram emot? Välkomna till Kiruna i sommar!
