Hela havet stormar

Vi har blivit som besatta av omorganisation och förändring i det här landet. Vid minsta tecken på lågkonjunktur, formsvacka, lågsäsong eller annan motgång så ska det omorganiseras. In med en ny ledning som naturligtvis genast måste sätta sin egen prägel på verksamheten. Ni kanske kommer ihåg Uppblåsta Egon? Det går ju gubevars inte att trampa i gamla fotspår. Hur hade det sett ut för någon i den ställningen?

Man hittar alltså på något nytt, och så snart de som ska utföra arbetet har lärt sig allt detta nya, så är det dags för en ny omorganisation eftersom det har gått så dåligt sedan den förra infördes.

Det är kostsamt med omorganisationer. Både i kronor och ören räknat, och inte minst kostar det ork, energi och arbetsglädje. Nya logotyper ska fram och vi ska lära oss hur den nya organisationen är tänkt att fungera.
Startsträckan är lång. De nya beslutsvägarna är otrampade och det är helt ofrånkomligt att den nya organisationen är ineffektiv under en ganska lång tid framåt. Ting tar tid.

Och vi är likadana på hemmaplan. När det är ommålat, ommöblerat och vi har bytt bil, bytt blöjor, bytt garderob och har nytt kök och ny frisyr och det ändå inte blir bättre, ja då återstår bara skilsmässa. Tror vi. Som om det skulle bli bättre av att starta om hela karusellen från början igen.

Förändringens vindar blåser hela tiden, men vi måste få lä någon gång för att vi inte helt ska blåsa sönder, vilket vi ju faktiskt håller på att göra. Vi är så stressade och uppe i varv hela tiden att vi inte längre kan sova ordentligt. Vi har inte tid att laga mat och knappt att äta heller.Tänk, vi har inte en gång ro att titta på ett helt TV-program ens nu för tiden, utan vi zappar oavbrutet mellan kanalerna i en ständig jakt efter grönare gräs.

Nä, vi behöver stabilitet, trygghet och arbetsro. Vi behöver få fokusera på innehållet i arbetet, äktenskapet, hockeyligan, partiarbetet och i skolan istället för på organisationen och vad den nye ledaren heter. Vi lägger ner så mycket energi på att lära oss ständigt nya förutsättningar så vi tappar fokus på själva kärnan. Inte konstigt att skolan går dåligt. Att företag går dåligt. Att vi mår dåligt. Vår tillvaro är helt enkelt för svajig.

Zappa inte förbi Kunskapskanalens program om hur fiskeindustrin skövlar våra hav nästa gång du tittar på TV. Eller vad det råkar vara på TV just då. Ta dig tid att ta del av ett helt TV-program för en gångs skull. Du kommer att finna att det ger dig betydligt mer än att se brottstycken ur tjugotvå olika program samtidigt flimra förbi i en rasande fart.

Och låt oss för Guds skull säga ifrån nästa gång någon börjar yra om ännu en omorganisation. Nu får det räcka!



Upp till bevis, rättsväsendet!

Jag tror att någonting är ruttet här i rättsstaten Sverige. Hur ska man annars förklara att mördare inte kan fällas?
Lisbeth Palme såg sin makes mördare, men det räcker inte som bevis. Alla "vet" att Mats Alm har mördat sin blivande hustru, men han kan inte fällas för det saknas bevis.
Bråddjup säger: Det saknas ALLTID bevis. Några sant logiskt hållbara bevis finns nämligen inte. Vem kan till exempel bevisa att det är jag som har skrivit denna text? Ärligt talat så finns det ju ingenting som kan BEVISA att någon är skyldig till något. Det går alltid att lämna alternativa förklaringar till DNA, bilder från övervakningskameror, ögonvittnen, uppsåt etc.
"Jaså mitt DNA på den kniven? Jo, men den glömde jag på stan efter att jag skurit limpa. Någon måste ha hittat den."
"Jaså, personen på filmen från övervakningskameran såg ut som mig? Sorry, jag var inte där. Det måste vara någon som liknar mig."
Bara blåneka så går du fri. Hur ska det kunna BEVISAS att någon sett rätt? Det går inte, det är helt omöjligt. Någonstans måste man göra antaganden och bedömningar. Avväga vad som är rimligt eller inte. Men bevisa, se det går inte. Hur gärna man än vill.
Alltså kära rättsväsende; Det går inte att släppa en mördare med motiveringen att "det saknas bevis". Det kommer nämligen aldrig att finnas några "bevis" någonsin, inte i något fall. Ni måste alltid bedöma om de förklaringar och tekniska spår som erhålls är rimliga eller inte. Och därför kan ni inte vara så intellektuellt slappa att ni låter skådespelare som Hr. A slingra sig undan. Det är så fegt och ryggradslöst att låta sådana kräk gå fria. Hans förklaringar ÄR helt osannolika. Det finns ingen annan rimlig förklaring än att han själv har begått mordet.
Jag skulle nu vilja få ett bevis på att rättsväsendet inte helt har havererat. Lås in mördaren och skydda omvärlden från ytterligare vansinnesdåd från hans och hans likars sida.

Stureplansdemokrati

Nu ska Bilprovningen privatiseras. Trafiksäkerheten säljs ut och i vanlig ordning innebär det enbart försämringar för oss konsumenter.  Helt säkert är att det kommer att bli dyrare. ca 170% till en början om man får tro Sveriges Radio. Och varför inte? I Finland har priserna fördubblats sedan deras avreglering. Men det värsta är ändå att denna gång betalar vi inte bara i kronor och ören. Risken finns nämligen att vi även får betala med våra liv.

Den första mobila bilbesiktningsstationen. 1964.En effekt av avregleringen lär dessvärre bli att många stationer kommer att släppa igenom helt odugliga bilar bara för att få behålla kunder. "Kom till oss om du vill slippa ombesiktningar." Somliga kanske kommer att hitta fel som inte finns och skickar oss till verkstan runt hörnet med vilka de råkar ha avtal. "Vi har hittat ett fel på kardanaxeln, men om du går till vår kära granne AB Fiffel & Båg här runt hörnet så fixar de det åt dig och tack vare vårt specialavtal så får du 30% rabatt på jobbet."

Naturligtvis kommer också vi som bor i mindre kommuner bli av med våra stationer inom något år. Det kommer inte att bära sig. Ännu en spik i kistan för glesbygden.

Jag börjar bli så trött på denna Stureplansdemokrati. Jag kräks åt den.

Bara så du vet.

Bröllopsfirande

Jag skulle vilja se, och framför allt höra, 30 000 vuvuzelor utanför Storkyrkan på lördag. Det vore väl ballt, va? Kan vi inte komma överens om att ni som är i Stockholm tar med era vuvuzelor och blåser en rejäl trudelutt för brudparet på lördag? Det skulle onekligen bli lite festligare då.

Uppblåsta Egon

Uppblåsta Egon. Så kan vi kalla honom, gubben som sannolikt inser att han är rätt talanglös men som ändå lyckats uppnå en position. Som till varje pris vill göra något STORT och bli ihågkommen.

Denna vilja är hos Egon så stark att det tränger undan alla andra hänsyn. Allt annat är av underordnad betydelse. Inklusive sunt förnuft. Uppblåsta Egon och hans polare sitter där med sina uppblåsta egon och förfogar över pengarna och makten utan att egentligen begripa vad det är de ska göra med det. Och Egon finns överallt.

Uppblåsta Egon var en gång Landstingsråd i Norrbotten och skulle prompt bygga ett monument över sig själv; ett mastodontsjukhus ute på sankmarkerna vid Sunderbyn. Vården på alla andra sjukhus i länet försämrades eller lades ner för att bekosta detta vanvettsbygge, men för Egon och hans nickedockor var huvudsaken att de fick lämna sina fotavtryck i historien.

Vi ser Egon i allehanda styrelserum och nämnder. Talanglös, uppblåst och osäker. Försöker dölja sin osäkerhet genom att tvärsäkert driva igenom sin linje trots att alla argument egentligen talar emot honom. Vill visa att han minsann kan det här med ekonomistyrning och lägger ner en avdelning extra, bara för säkerhets skull.

Nu senast har Egon varit hos mina kära kollegor i Örebro och ska lägga ner deras kontor. Jag föraktar honom djupt.


Bakom flötet

Läste en artikel i Aftonbladet om en riktigt duktig människa. Han och hans kompis hade lyckats dra upp 130 fiskar, mest gös. På en enda dag! Vilka hjältar! De behöll inga fiskar. Alla släpptes tillbaka.

Bland fiskarna som drogs upp var det nästan 100 gösar, runt 20 abborar och 15 gäddor.

– Jag har aldrig varit med om att man får upp så mycket gös på en dag. En riktigt bra dag brukar det ligga på runt 50. säger Mikael.

Alla fiskarna släpptes tillbaka i vattnet efter de fångats och räknats

Jag var tvungen att kommentera:
"Tänk dig att du krokat en hare i munnen istället och släpat den över myren ett par minuter innan du lossar kroken och släpper tillbaka haren. Visst, den överlever antagligen men skulle det verkligen vara OK? Och vilken är då skillnaden? Jo antagligen ingen annan än att fisken inte kan skrika som haren kan. Vi slipper höra fiskens ångest. Lägg ner erat skitfiske! Ta bara det ni behöver."

Fick en rolig reaktion:
Bråddjup > Din förklaring är kung. =)

Man är kanske inte helt bakom flötet i alla fall...



Biståndschef utan gränser

Rödakorschefen Johan af Donner står inför rätta, åtalad för att ha förskingrat närmare åtta miljoner kronor från Cancerfonden och Röda korset. Pengar som skulle ha gått till fattiga och sjuka. Hans girighet tycks helt sakna gränser. Enligt advokaten Leif Silbersky är han dock "tagen, ångerfull och vill försöka reparera den skada han ställt till med." Hur föreställer han sig att det ska gå till?

Detta är något helt annat än en "vanlig" förskingring. Det är illa att stjäla pengar. Att stjäla nästan åtta miljoner kronor är riktigt illa. Ändå värre är att ta livet av ett okänt antal människor vars liv hängde på de 7,7 miljoner kronorna som denna hjärtlösa individ girigt lade vantarna på. Pengar kan man ersätta. Svårare med människor.

Han har kallblodigt valt att låta andra människor dö så att han själv och hans familj skulle få råd att leva i överflöd. Överlagt massmord. Hur reparerar man den skadan?

Hot-mail


Ingen idé att få ett utbrott

Det kan vara lite kul med vulkanaska. För somliga. Det är ju inte kul att bli strandsatt eller missa begravningar, viktiga möten, reseupplevelser etc, men för oss som haft turen att ändå ta oss hem, om än ett halvt dygn senare än planerat, kan askan ha gett oss upplevelser för livet.

För min del innebar islänningarnas olycka att jag var tvungen att boka om min flygbiljett till tåget istället. Lite trist känns det ju att komma hem tolv timmar senare än vad man tänkt sig, men jag inser samtidigt att jag klarat mig lindrigare än de flesta. Askan begränsade valmöjligheterna rätt dramatiskt, och många har fått krångla sig fram genom landet på alla möjliga sätt med buss vissa delsträckor etc. Hyrbilar har ju inte funnits att få tag på, vare sig i Jönköping eller i Stockholm.

Så, istället för att pussa på mina små, fick jag istället ägna kvällen åt att sitta i restaurangvagnen med två kollegor och babbla bort ett par timmar över en kopp te tillsammans med en för oss okänd, ytterst trevlig och witty farbror från Floby med rötterna i Västerbotten. Så trevligt! Nya möten, nya perspektiv på tillvaron. Lite rikare på upplevelser. Lite mer hemlängtan.

Nu är jag hemma, glad att pärsen är över för min del, och håller tummarna för att så många som möjligt slipper få ett utbrott på grund av det inträffade, utan istället får erfara att vulkanaska faktiskt kan berika våra liv!


Mångfald vs. enfald

På Newsmill fanns under ett par dagar en artikel som berättade om hur skadligt det är med det mångkulturella samhället. Författaren, en psykolog, menade att vårt problem är att vi inte tog tillräckligt tydlig ställning mot nazismen under andra världskriget och att vi därför, som någon typ av skuldsanering, släpper in alldeles för många invandrare in i detta land.

Som en följd härav menar artikelförfattaren att Sverige är det land i Europa där det begås flest våldtäkter, och att det i största allmänhet är rätt jäkligt att bo i detta mångkulturella samhälle. Kriminellt är det och vi får anta att han också ogillar annan mat än rovor och sill samt bara lyssnar till Gnesta-Kalle och klär sig i vadmalsbyxor.

Om det var skrämmande att läsa denna artikel var det dock ingenting mot den skrämselhicka man fick av att läsa pöbelns kommentarer. Det är ett underligt samhälle vi lever i. Hur som helst så är artikeln bortplockad, den var för grov till och med för Newsmill som annars tycks ha blivit rena tummelplatsen för Sverigedemokraterna och dess likar.

Så till själva knäckfrågan: Är mångkultur skadligt?

Svaret är naturligtvis att det, med undantag för kebabpizza, är helt riskfritt att blanda kulturer. Inte bara riskfritt förresten det är rent av berikande. Alla sammanhang vinner på uppblandning; människor blir vackrare, besluten i styrelserum blir klokare, kläderna blir snyggare, fotbollen bättre, maten blir godare (förutom kebabpizza) och, inte minst, musiken blir bättre.

Lyssna och njut exempelvis av denna musikaliska frontalkrock. Ett litet, svart, rockigt energiknippe och en stor, vit, nästan letargiskt loj, operadiva. Kan det bli vackrare?

Må de bägge vila i frid.


Vem ska jag tro på?

Thomas Di Leva skriver idag på Newsmill om sina upplevelser av ryktesspridning på nätet http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/25/jag-ar-oskyldig


Han anklagades för att ha misshandlat sin sambo och på nätet var domen snabb, hård och skoningslös. Precis som i det nu aktuella våldtäktsfallet, fast tvärtom.

Utan att ha minsta kunskap om vad som verkligen har hänt eller inte hänt skall folk på nätet nödvändigtvis uttrycka en åsikt. Gärna kryddat med diverse invektiv och snabbt är drevet igång.
Jag kommer osökt att tänka på Flugornas herre. Det är lite av samma mekanismer som kommer till uttryck. Vi vet inte riktigt vem vi skall tro på, men av rädsla för att själva hamna i onåd, ställer vi oss snabbt bland stenkastarna. För säkerhets skull.


Detta beteende föraktar jag bråddjupt. Lynchmobbsmentaliteten är som en osynlig fiende som jag helst skulle vilja utplåna från jordens yta.


Men, igen, hur ska man kunna besegra en fiende på vars sida man själv står ibland?



Sjuk vård

Varför anställer landstingen outbildade sekreterare med hundra tusen i månadslön? Vore det inte bättre att dessa sekreterare istället jobbar med det de är utbildade till, nämligen att bota patienter?

Bråddjups förslag till lösning: anställ istället utbildade och skickliga läkarsekreterare som gör jobbet 40 gånger effektivare. Billigare dessutom. Då hade vi kunnat frigöra tusentals läkartimmar varje månad och därigenom sluppit långa vårdköer, sönderstressade läkare och en allt sämre vård.

Detsamma gäller våra barns lärare. Varför ska de ägna flera timmar varje dag åt administrativa sysslor som de inte riktigt behärskar? Nä, in med lärarassistenter som fixar frånvarorapportering, betyg, utskrifter, bokningar av olika slag och låt lärarna undervisa. Skolan hade mått mycket bättre av det.

Då vet ni.


Livet före döden

På Aftonbladets nätupplaga idag diskuteras dödshjälp, Eutanasi. Här har vi ett problem mer delikat än till och med yttrandefriheten, som har debatterats livligt på Boktipset de senaste dagarna. Den avgörande skillnaden mellan dessa problemområden är att man aldrig får en andra chans vad gäller eutanasi. Det är så oåterkalleligt.

I somliga fall kan det tyckas glasklart att dödshjälp är det lindrigaste för en lidande individ, men å andra sidan finns det ju även exempel på sådana som idag är glada för att deras självmordsförsök misslyckades, eller som i detta fall; en människa som efter en olycka förlamades och önskade få dö, men som idag skriver att han är glad att han inte fick som han ville. Hur det är är så finns det nog inbyggt i den mänskliga naturen en vilja att överleva till varje pris. Vi kan ha stunder då vi inte vill vara med längre men när det verkligen kommer till kritan så klamrar vi oss fast vid livet ändå. Om vi kan.

Ett annat problem, förutom att vår egen vilja ändras över tiden, är de som till synes är vegeterande. Det verkar inte som att det med dagens hjälpmedel helt säkert går att fastställa om hjärnan är aktiv eller inte. Vi som läst Fjärilen i glaskupan vet att inuti det som andra "dödförklarat" kan det rymmas ett synnerligen livsdugligt intellekt. Och dessutom: vem ska ha rätten att avgöra en annan människas livskvalitet? Vi är ju inte ens kapabla att göra det själva mellan varven, hur ska då någon utomstående kunna?

Det är svårt, men jag håller nog livet före döden. Jag känner naturligtvis ett medlidande med den som plågas, men samtidigt är livet heligt. En mänsklig rättighet som borde vara okränkbar, men som med minsta lilla felbedömning oåterkalleligen kan raderas. Och då hjälper det inte med Ctrl + z.

Rysk roulette

Det finns somliga som är flygrädda. Rätt många faktiskt. Man är nog lite rädd för att dö. Man gör ju det om man trillar ner från himlen.
Det finns också många som är rädda för ormar, höga höjder, bråddjup, knivar, cyankalium och HIV. Ungefär av samma skäl.
Men samma människor vistas ute i trafiken utan att reflektera nämnvärt över riskerna.
Signaturen Höstmörker refererar till dem som RiskpuckonLäs och ta till er av det glada budskapet från denne ytterst välartade individ. Han verkar ha fått en god uppfostran om ni frågar mig ...

Katastrofhjälp

Aftonbladet har ryckt upp sig. Jag har ju varit lätt kritisk till deras rapportering kring Carolas insatser bland de drabbade i Haiti, men nu får jag svar på tal. Aftonbladet täpper till truten på mig och andra kritiker genom att ge sig in i skiten och helt osjälviskt ge sitt stöd till svårt utsatta personer.

När Pernilla Wahlgren gick vidare i Melodifestivalen innebar det inte bara stor glädje för klanen Wahlgren. Det innebar samtidigt att de ställdes inför den ohyggligt svåra situationen att de tvingades välja mellan att närvara vid Pernillas framträdande eller vid brorsan Niklas bröllop med Laila Bagge. Svårt.

Men nu visar Aftonbladet sig alltså från sin mest humana sida, och betalar en helikopter åt dem så de ska hinna till bröllopet i tid.

Det är så vackert. Man blir rörd ända in i hjärterötterna och fäller en liten tår för deras stora människokärleks skull. Det är något helt annat än Carolas enfaldiga bistånd det. Bra gjort Aftonbladet!

Snålheten bedrar visheten

Just nu spys det galla över att Carola Häggkvist köpt en flaska parfym till sitt fadderbarn i Haiti. Pöbeln som invaderar kommentarsfälten på nätet undrar vilken nytta hennes parfymflaska gör för det drabbade barnet. Man anklagar henne för att bara vilja visa upp sig och få publicitet.
Jag undrar: på vilket sätt hjälper detta patetiska gnäll de drabbade? Gagnar man bättre de drabbade genom att sitta hemma med förstockat hjärta och igenslammade hjärnceller och hata Carola, än att faktiskt med hjärtat dela med sig av sina resurser?
"Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott" sas det om Sven Duva. Det kan möjligen appliceras även i detta fall men, och detta är jag bergfast övertygad om, Carola ger med hjärtat. Inte för att hon ser chansen att utöva PR. Att hon haft dessa fadderbarn sedan 1985 borde bevisa det. Att hon eftersträvar publicitet är ju glasklart, men det är publicitet för insamlingen hon eftersträvar. Inte publicitet åt sin egen person.
Hennes finansiella bidrag kanaliseras via någon hjälporganisation som avgör exakt vad pengarna skall användas till. De gör den bedömningen, inte de enskilda givarna. Att hon sedan, utöver sina övriga bidrag, kommer med en extra present åt gossen är ungefär, och det är väl bäst att säga det; jag jämställer inte nöden i Haiti med detta exempel, men det är hur som helst i mina ögon ungefär som om du och jag hade kommit med en bukett blommor åt kära vänner som ex. fått ett missfall eller drabbats av annan olycka. Vårt stöd består ju inte i blommorna, utan i vår närvaro, vår omtanke och kärlek. Och ibland även kronor och ören.
Ingen människa i världen skulle håna oss för att vi kom med en bukett blommor till drabbade vänner. Men Carola är det tydligen helt i sin ordning att håna och jag anklagar framför allt kvällspressen för att piska upp sådana stämningar. Det de sysslar med har inte längre med journalistik att göra. De om någon borde ställas vid skampålen. Inte Carola. Hur är man funtad som människa när man medvetet vinklar ett material på ett sätt som undergräver allmänhetens vilja att dela med sig? Det är nämligen precis det som händer. De får oss att håna och förlöjliga Carolas hjälpinsats, och naturligtvis vill väl ingen stödja något som så löjliga typer håller på med.
Nä, hennes insats ska istället applåderas och jag hoppas att alla människor följer hennes exempel; skaffa fadderbarn, ge till hjälorganisationerna. Åk dit.
Och ta gärna med er en bukett blommor.

Svartsoppa istället för hjärna

Vad är det med alla rasistiska människor i Skåne egentligen? Svartsoppa istället för hjärna? Gåslever istället för hjärta? Nä skydda alla stackars utsatta flyktingbarn mot dessa vidriga människor och skicka dem till nordligare län istället.

Yrkesstolthet?

Den 19-åriga kvinnan är tydligen inte längre misstänkt för terroristbrott enligt TT:skällor. Vad bra då att gamarna på AB har kvaddat hennes möjligheter att leva ett normalt liv i Sverige.

Journalistikens lågsäte

Den elastiska pressetiken hos Aftonbladet kompletteras idag med en moralisk elasticitet som är nästan skrattretande. Man slår sig för bröstet och utropar att man stoppat SD:s valannonser. "Känslorna man vädjar till är allt annat än harmlösa".
Här förkastar AB plötsligt sin egen paradgren; att vädja till människornas allra sämsta sidor. Vanvettspubliceringen igår av den terroristmisstänkta unga kvinnan fick verkligen fart på stöveltramparna hemma i kommentatorsbåsen, och man undrar ju om det inte var precis de känslorna som artikeln vädjade till.
Tyvärr kan man bara konstatera att AB och deras norska kusin VG mer och mer liknar nordens The Sun. (The Midnight Sun?) Vi väntar nu bara på lättlädda flickor på sidan 3 och sedan är tabloidiseringsprocessen helt fullbordad.

Stoppa pressen

En ung människa (och hennes mor) hängs ut i dagens Aftonbladet med namn och bild. Anledningen är att hon är misstänkt för terroristbrott. Misstänkt alltså, inte dömd.
Mammans förment promiskuösa livsstil ("Under åren i Sverige fick hon fyra barn och hon skilde och gifte sig några gånger") lyfts fram som en av anledningarna till varför den unga kvinnan blivit så galen som hon tycks vara.
Allvarligt talat AB, nu får ni väl ta och ge er. Har ni ingen skam i kroppen längre?
Jag säger inget om skuldfrågan. Hon kan mycket väl vara skyldig, men låt åtminstone en domstol avgöra det först.

Tidigare inlägg
RSS 2.0