Så här skaldade signaturen Bråddjup i sin blogg i februari månad: 

Vi vill gärna ha rapporter från olycksplatser och krigshärdar. Från flyktingläger, från massgravar och från Stenbron. Vi vill se hur människor lider. Kanske får det oss att må lite bättre. "Ja, jag har det i alla fall inte så där jäkligt" Kanske tänker vi så. Kanske. Våra medier är helt övertygade om att det är så. Själv är jag inte lika säker.

Maciej Zaremba på DN lärde mig en läxa idag. Precis som de flesta andra har även jag valt den enkla lösningen att bara helt okritiskt svälja den rapportering från fejderna i Vojakkala som presenterats i media. Det var dessutom ovanligt lätt att svälja det betet när man som smörjmedel ständigt erbjuds initierade rapporter från någon som hört om en kompis som känner någon som minsann vet. 

Jag har visserligen framfört vissa klagomål på att Apoteket på sistone blivit något av miljöbovar, men är det inte att överreagera ganska kraftigt när man nu beslutat att sälja bort stora delar av beståndet? Testa med Clarityn, det brukar kunna hjälpa vid överkänslighet ...

Ska till Gävle med min näst minsta plutt. Han har precis fyllt 7 år och är ännu oflugen. Han har heller aldrig bott på hotell eller åkt nattåg. Nu ska han få göra alltihop i ett enda stort resepaket, och entusiasm saknas sannerligen inte. Han går runt som en osalig ande och tjatar oavbrutet om att han vill åka. NU! 

Att vara snäll är en gravt underskattad egenskap. Vi kan ha alla möjliga föreställningar om vad våra medmänniskor värdesätter för egenskaper hos oss; beslutsamhet, förfinade kulturella vanor, mycket pengar, god tandstatus, stamtavla, hög intelligens, ny mobiltelefon, cool musiksmak eller rynkfri botoxad hy. Inget av detta räknas dock egentligen. Är man bara snäll är nästan allt annat av underordnad betydelse. Det är bara att kolla av med vilken unge som helst. Om ett barn gillar en person, oavsett om det är ett annat barn eller en vuxen, så beskrivs denna person nästan alltid som "snäll". Möjligen "jättesnäll" om det är en extra omtyckansvärd person.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Min unge fyller 15, din mor får gå vidare efter en tids kamp där både kropp och själ stått för motståndet. Ett nytt liv får sin början någon annanstans, och mitt i allt detta står vi förundrade, ibland något förvirrade och vi hänger liksom inte riktigt med alla gånger. Verkligheten drabbar oss och vi paralyseras nästan av den kraft som genereras av livets obönhörliga gång. Den som hållt sin nyfödda i famnen vet vilken kraft jag talar om. Det gör också den som förlorat en älskad människa. Glädjen och sorgen slår till så oerhört att vi tappar andan.

En del människor som inte har några som helst bekymmer med pengar ... nä förresten ... en del människor som har väldigt gott om pengar, så ska jag säga, bekymmer med pengarna har säkert de också, om än av annat slag. Hur som helst; de med gott om pengar, de kan ibland säga att "pengar är inte allt". Lätt för dem att säga tycker då vi som inte har det så fett. Klart man kan säga att inte pengar betyder allt när man aldrig behöver bekymra sig om huruvida lönen kommer att räcka till mat och kläder åt ungarna eller avbetalning på huslån och allt annat som man har att betala varje månad. Kanske vi går omkring och känner det som att pengar faktiskt ÄR allt. Vi vill ha mer pengar, ganska mycket mer faktiskt.

Av någon anledning har en del fått för sig att man i USA älskar pengar mer än sina medmänniskor. Men faktiskt så överväger nu flera amerikanska delstater att avskaffa dödsstraffet. Humant, eller hur ..? Äntligen är man på väg att bli civiliserade även i USA. Det är ju på tiden. Vi hälsar Grottbjörnens folk välkomna till 2000-talet.

Såg igår filmen om Goya. Natalie Portman gjorde sitt livs roll enligt omslaget, och visst var hon duktig. Hon gestaltade Goyas musa Inés som mister förståndet efter att ha varit fånge hos den spanska inkvisitionen och i fängelset fött, och blivit fråntagen, sitt barn. Stellan Skarsgård spelade Goya och det var väl det som fick mig att tänka på en liten egendomlighet. Vilken roll är hans bästa? Ja många skulle säga att det var rollen som den enfaldige mördaren. Den efterblivne som slår ihjäl sin plågoande.

Har någon förresten kollat vad Toni Alldén gjorde den 12 juli 1984? Han kanske var i Appojaure någonstans?

Ibland undrar jag om inte en del människor missförstått saker och ting. Naturligtvis är det ofta jag själv som missförstått, men det får i allmänhet inte lika allvarliga konsekvenser som andra missförstånd.
I samband med den pågående rättegången mot den man som dödat Carolin Stenvall kan vi i Aftonbladet läsa att "... det är advokaten Leif Gustafssons allt svårare uppgift att istället få honom dömd för den lindrigare rubriceringen vållande till annans död." Istället för mord alltså, vilket är åklagarens rubricering på detta brott.
Det känns inte som att detta är rimligt. Här hoppas jag att det ligger ett missförstånd bakom. Är det inte så att advokatens uppgift är att se till att dennes klient får en rättvis rättegång? Uppgiften är väl inte att få en brottsling frikänd med vilka medel som helst? Eller att få denne att tilldömas ett så lindrigt straff som möjligt? OM den åtalade är skyldig, så måste det väl vara rättvist att denne sonar sitt brott i enlighet med de straffskalor som finns beskrivna i lagtexten.
Advokater har inte rätt att använda fabricerade bevis eller utsagor som de vet är falska för att försöka rentvå sin klient. Och det är väl egentligen här jag misstänker att det brister på många håll. Självklart måste även en advokat ganska instinktivt känna på sig om en redogörelse är sann eller falsk. Och självklart borde de i enlighet med de anvisningar som finns, inte åta sig att försvara en klient som de vet, eller åtminstone misstänker, talar osanning. Men man gör det i alla fall. Man försvarar en klient som med stor sannolikhet ljuger. Och man har samma drivkraft som många av sina klienter; pengar, status och ryktbarhet.
Leif Gustafsson kritiseras för att han inte ställer frågor till sin klient som ska vara till dennes fördel. Själv lyfter jag på hatten. Här har vi en advokat som inte missförstått sitt uppdrag. Som inte säljer sin själ. Såvida nu inte jag missförstått något förstås ...

När dagens ungdomar tillfrågades om vad de har för framtidsdrömmar, visade det sig att de helst av allt vill leva ett Svensson-liv. Den högsta lyckan är inte längre att ta tillfälliga jobb och luffa runt jorden mellan dessa påhugg. Det lockar inte heller längre lika mycket att bli kändis, vilket ju var det enda de små liven ville bli för inte så länge sedan. De var beredda att göra vad som helst för att få sina femton minuter.
Med tanke på hur föraktad en Svensson är i många kretsar, är skillnaden dock hårfin mellan "Svensson" och "kändis" vad gäller graden av personlig förnedring. Den viktiga skillnaden är däremot att föräldrar och andra anhöriga sällan behöver lida för att de har Svensson-ungar. Föreställ er bara hur det måste kännas att ha en blåmålad unge vars främsta merit är att ha varit med i en dokusåpa och sedan i ett ständigt rus gjort bort sig och betett sig allmänt illa (framför allt mot tjejer) på varenda bar i landet.
Nä, då måste det för de anhöriga åtminstone kännas lite tryggt att dagens ungdom är så modesta i sina strävanden. Att de är så lagoma.

Det är inte längre farligt för en busschaufför att samtala under färd. Det måste ju kännas skönt. Det var ju nämligen farligt förut. Så farligt att man hängde upp en liten skylt i varenda buss som påminde oss passagerare att inte tilltala chauffören under hans koncentrationskrävande värv.
Nu däremot kan en chaufför sitta och prata i mobiltelefon under HELA den fyra timmar långa färden. Tänk vad mobiltelefonstekniken har gått framåt. Den har till och med lyckats göra bussrattandet mindre koncentrationskrävande.

Anrika SAAB har fått soppatorsk. Kanske dags för nya tankar ..? Varför inte bli marknadsledande på bilar med alternativa bränslen? Snart är bensinen lika slut som pengarna, och det kommer att krävas utveckling av nya motorer. Här har ju SAAB en tydlig möjlighet att fylla ett kommande kundbehov, bidra till en hälsosam miljö och samtidigt positionera sig för att kunna bli livskraftigt som företag.
Hållbar utveckling på mer än ett sätt alltså.

Nu har ytterligare ett företag i ockersvängen, börjar på Citi och slutar på Bank, fått tillbaka. Enär jag börjar bli så less på att källsortera högar av bråte som diverse företag skickar på posten, har jag börjat göra så. Jag ger tillbaka. Så får de sortera själva.
Själv ska jag försöka sortera mig och gå tillbaka till min post och diverse bråte som jag är less på att göra ... 

Yes! Äntligen har jag fått sätta min plan i verket. Tre miljöbovar har fått smaka på egen medicin; en världskänd serieblaska, ett svenskt bolag i ockerbranschen samt ett populärvetenskapligt magasin har fått sina portofria svarskuvert i retur. Men jag har varken köpt någon prenumeration eller tagit lån med ohemula räntor. De fick bara sitt skräp tillbaka i ograverat skick. Det kändes rätt bra faktiskt.

En sak slog mig häromdagen när jag öppnade ett av alla dessa reklamutskick som lusar ner den postala delen av vår tillvaro; varför inte ge igen med samma mynt? Varför inte skicka in det portofria svarskuvertet, men utan att fylla i någon talong? Man skulle dessutom kunna passa på att returnera lite klisterlappar, suddgummin och annan dynga som de tvingar på oss.

Föreställ er det merarbete och den irritation det skulle medföra för det marknadsförande företaget om väldigt många uppretade konsumenter gjorde samma sak. Det skulle bli väldigt många brev att öppna, men väldigt få nya betalande kunder. Och väldigt höga portokostnader. Med porton är det nämligen som med luncher; det finns inga som är gratis. Det är alltid någon som betalar. De "portofria" svarskuverten är ju bara portofria för oss. De som förser oss med dem får ju däremot vackert betala för vart och ett av de kuvert de får tillbaka.
Om då väldigt många under en period skulle skicka in tomma svarstalonger så tror jag inte att denna marknadsföringsmetod skulle överleva särskilt länge till. Däremot kanske några fler träd fick överleva.

Bra va?