Visst vill vi veta. Hur ska vi annars kunna hjälpa till? Hur ska vi annars kunna lära oss något? Men vi behöver nog inte veta allt, och definitivt inte till vilket pris som helst. Jag har svårt att tro att någons personliga utveckling, eller mänsklighetens utveckling heller för den delen, gagnas av att vi frossar i skildringar av och bilder på skadade, lemlästade och lidande människor. Vi behöver få se, men inte allt. Och inte överallt. Inte så detaljerat. Inte så påträngande. Och framför allt inte så hjärtlöst. 

Vi behöver reportrar och fotografer som ger oss dessa jobbiga texter och bilder. Men det är just reportrar vi behöver. Inte gamar. Det vi behöver är rapporter sprungna ur medlidande och inte ur sensationslystnad. 

För en stackars människa blev denna sanning smärtsamt tydlig när han som gam for iväg till flygplatsen i Rio för att jaga anhöriga till offren i flygkatastrofen men istället slutade som jagat villebråd när han upptäckte att en av de saknade var hans vän. Såsom han hade behandlat andra blev han nu själv behandlad.

Hoppas att andra gamar kan lära sig något av hans historia. Läs den. Sådana skildringar kan vi behöva lite mer av.