Tom Hanks blir främst ihågkommen för sin Oscarsbelönade insats som den begränsat intelligente Forrest Gump. 

Tänk så många fina karaktärer Dustin Hoffman gjort. Han var ju till exempel helt fenomenal i Little Big Man, men det vi bäst kommer ihåg är Rain Man. Den prestationen gav för övrigt även honom en Oscar för bästa manliga huvudroll. 

Så där kan vi antagligen hålla på ett tag, men jag stannar vid det i mitt tycke bästa exemplet; Ingvar Hirdwall. Vi ser honom iförd stödkrage i Beck-filmerna och han har gjort allt möjligt på scen och på film i snart ett halvt sekel. Allt han gör är lysande, men det finns en rolltolkning som står över alla andra: den som Jan i Skrolycka vars värld krackelerade den dag han förstod hur det var ställt med den älskade dottern Klara Fina Gulleborg. Han klarar inte av att hantera den verkliga verkligheten utan skapar en egen. Han blir Kejsarn av Portugallien och väntar på att kejsarinnan Klara av Portugallien ska komma hem i all sin prakt, eskorterad av kungar och soldater. "Kejsarinnans fader, han är så hjärtans glader."

Är inte detta lite underligt? Vi älskar personer som inte riktigt använder sin hjärna som alla andra. Men bara om det är på film. I den verkliga verkligheten blir även vi Portugalliska kejsare. Fast vi förskönar inte verkligheten. Vi förfular istället. Vi låtsas att dessa personer är sämre än vad de egentligen är och vill helst inte ha med dem att göra.