Livet före döden
På Aftonbladets nätupplaga idag diskuteras dödshjälp, Eutanasi. Här har vi ett problem mer delikat än till och med yttrandefriheten, som har debatterats livligt på Boktipset de senaste dagarna. Den avgörande skillnaden mellan dessa problemområden är att man aldrig får en andra chans vad gäller eutanasi. Det är så oåterkalleligt.
I somliga fall kan det tyckas glasklart att dödshjälp är det lindrigaste för en lidande individ, men å andra sidan finns det ju även exempel på sådana som idag är glada för att deras självmordsförsök misslyckades, eller som i detta fall; en människa som efter en olycka förlamades och önskade få dö, men som idag skriver att han är glad att han inte fick som han ville. Hur det är är så finns det nog inbyggt i den mänskliga naturen en vilja att överleva till varje pris. Vi kan ha stunder då vi inte vill vara med längre men när det verkligen kommer till kritan så klamrar vi oss fast vid livet ändå. Om vi kan.
Ett annat problem, förutom att vår egen vilja ändras över tiden, är de som till synes är vegeterande. Det verkar inte som att det med dagens hjälpmedel helt säkert går att fastställa om hjärnan är aktiv eller inte. Vi som läst Fjärilen i glaskupan vet att inuti det som andra "dödförklarat" kan det rymmas ett synnerligen livsdugligt intellekt. Och dessutom: vem ska ha rätten att avgöra en annan människas livskvalitet? Vi är ju inte ens kapabla att göra det själva mellan varven, hur ska då någon utomstående kunna?
Det är svårt, men jag håller nog livet före döden. Jag känner naturligtvis ett medlidande med den som plågas, men samtidigt är livet heligt. En mänsklig rättighet som borde vara okränkbar, men som med minsta lilla felbedömning oåterkalleligen kan raderas. Och då hjälper det inte med Ctrl + z.
I somliga fall kan det tyckas glasklart att dödshjälp är det lindrigaste för en lidande individ, men å andra sidan finns det ju även exempel på sådana som idag är glada för att deras självmordsförsök misslyckades, eller som i detta fall; en människa som efter en olycka förlamades och önskade få dö, men som idag skriver att han är glad att han inte fick som han ville. Hur det är är så finns det nog inbyggt i den mänskliga naturen en vilja att överleva till varje pris. Vi kan ha stunder då vi inte vill vara med längre men när det verkligen kommer till kritan så klamrar vi oss fast vid livet ändå. Om vi kan.
Ett annat problem, förutom att vår egen vilja ändras över tiden, är de som till synes är vegeterande. Det verkar inte som att det med dagens hjälpmedel helt säkert går att fastställa om hjärnan är aktiv eller inte. Vi som läst Fjärilen i glaskupan vet att inuti det som andra "dödförklarat" kan det rymmas ett synnerligen livsdugligt intellekt. Och dessutom: vem ska ha rätten att avgöra en annan människas livskvalitet? Vi är ju inte ens kapabla att göra det själva mellan varven, hur ska då någon utomstående kunna?
Det är svårt, men jag håller nog livet före döden. Jag känner naturligtvis ett medlidande med den som plågas, men samtidigt är livet heligt. En mänsklig rättighet som borde vara okränkbar, men som med minsta lilla felbedömning oåterkalleligen kan raderas. Och då hjälper det inte med Ctrl + z.
Kommentarer
Postat av: Alma
Du överträffar till och med dig själv i vishet i detta inlägg! Håller med till 150%. det är just av samma orsak jag är emot dödsstraff, misstag kan aldrig gottgöras.
Dessutom finns ju alltid pressen på försynta gamlingar att gå med på detta, en press man aldrig någonsin ska behöva utsättas för, låt döden komma när den så vill. Vi vill kontrollera och administrera, planera och bestämma-men vissa saker rår inte ens den mest välgymmade och välorganiserade människa över. så bör vi låta det förbli för livets skull.
Trackback
