Förundringsbenägen

Jag skrev tidigare om nutidsmänniskans desperata behov av förändring. Nu har jag precis börjat läsa Stefan Edmans bok Förundran och denne kloke man sätter precis ord på det jag just nu känner så starkt: vi måste stanna upp, se det stora i det lilla, bli mer förundringsbenägna istället för förändringsbenägna.

Att stanna upp och förundras över det magiska i tillvaron, skulle nog kunna få oss att förstå även tillvarons skör- och skönhet. Som min farfar; "Ja, det är förunderligt" sa han när såg naturprogrammen på TV och häpnade över Guds uppfinningsrikedom. Precis detta skulle vi alla få uppleva. Att det faktiskt är förunderligt att allt funkar. "Att vårt 'människovänliga' universum och vi själva tycks balansera på osannolikt finjusterade decimaler i naturlagarna." för att använda Stefan Edmans ord.

Förundran kan så småningom mogna till förnöjsamhet. En mognad som kanske är det som krävs för att vi ska kunna rädda vår miljö. Det som får oss att förstå att vi klarar oss utan att köpa en ny barnvagnsmodell varje år. Som inte bara skulle få oss att må bättre själva utan även skulle ge vårt vackra klot en välförtjänt andhämtningspaus.

Vad hette boken du tipsade om tidigare? Kul med förundran. Jag tycer förövrigt att tacksamhet är ett sånt jädrans vackert ord. lina

Du menar den som vi pratade om i Haparanda, eller hur? I så fall är det Sonjas godhet av Owe Wikström.

Tacksamhet är vackert. Tyvärr är det en bristvara i dag. Det är allt för många som tar allt för mycket för givet.

Sagt förut och kommer förmodligen att säga det igen; Du är så klok!

Jag är så tacksam för att du och din blogg finns!

Sagt förut och kommer förmodligen att säga det igen; Du är så klok!

Och du hade ju en så mysig farfar. Jag minns dem väl fast de inte var med så ofta lillebrorsan följde med en gång när mamma och pappa var och hälsade på hos dem i tuolla tror jag och jag blev så besviken över att jag missat det men han hade fått två helt vita runda stenar en till sig och en till mig. De hade vi kvar länge.

När farfar dog och alla människor var ledsna och grät, så frågade lilla Hanna varför alla var så ledsna. "Jo" sa Fredrik. "du förstår att Amund var en betydande person." Och precis så var det. Han har betytt mycket. Säkert inte bara för mig.