I går kväll, som jag avslutade läsningen av Hjalmar Söderbergs mästerliga roman Doktor Glas, mottog jag en hälsning. Från mig själv.

Doktor Tyko Gabriel Glas skriver en dagbok som vi får läsa över axeln medan han skriver. Han berättar om sitt möte med Pastor Gregorius och dennes hustru Helga och hur de två ger upphov till ett svårbemästrat moraliskt dilemma för den inte helt genomgode doktorn.

Jag ska här inte orda desto mer om denna stora lilla roman, utan nöjer mig med att ge er dessa odödliga rader:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Bra sagt, Hjalmar!

Så till dagens ämne; hälsningen. Och då måste jag ge er ytterligare ett citat ur boken. Dr. Glas funderar över tidens flykt och hur man formas som människa. Hur lite man vet om vem man är i framtiden:

"Om jag vid sexton år genom något spökeri hade fått se i en syn mitt liv som det är nu, hur skulle det ha känts? - Vem är jag om tjugu år, om tio år? Vad tänker jag då om mitt liv av i dag?"

Vid läsningen av detta stycke mottog jag som sagt en hälsning från mig själv. När jag var tio år kanske, eller tolv möjligen eller fjorton. Där någonstans. Då låg jag i mitt pojkrum på Tallplan i min säng och funderade just på detta: Vem är jag när jag är vuxen? Jag avslutade mina funderingar med att skicka en hälsning genom tid och rum till mitt framtida, okända jag; "Hej mig själv någon gång i framtiden! Kom ihåg mig, hur jag ligger här i sängen och hälsar till mig." Och igår kom så hälsningen fram. "Hej, mig själv som ung gosse!" hälsade jag glatt tillbaka "Jag kommer ihåg" och därigenom skapades en magisk förbindelse mellan 70-talet och nuet.

Allt kom tillbaka för mitt inre. Kristallklart. De mörkgröna tapeterna med storblommigt mönster. Sängöverkastet i mörkbrun frotté. Det vita skåpet med fyra, mörkt bruna, luckor där livets nödtorft förvarades; LP-skivorna med Sweet, Kiss och ABBA, Gröngölingsboken och min hemliga skrivbok där jag nedtecknade allt om livets mysterier. Skrivbordet där jag kunde sitta och läsa och skriva i timmar, allt medan Kaj Kindwall gav oss Heta högen och Veckans smash-hit och de övriga populära låtarna i Poporama.

På Tipsextra kommenterade Lars-Gunnar Björklund hur Alan Clarke och Billy Bremner lirade drömfotboll för The Peacocks, Leeds United. Det var energikris också. Vi skulle duscha istället för att bada och vi skulle släcka lamporna och stänga dörrarna. Stellan Bengtsson var pingisidolen man förskte efterlikna vid Stigabordet i Blå huset. Rosie, Reidun, Kirsi, Stefan och Micke, Jörgen, Ann och lillebrorsan och resten av gårdens ungar cyklade, sprang, gungade, spelade hockey och fotboll och gjorde de första lärdomarna om kärlek. Man frågade chans.

Detta och en hel del annat utgjorde min dåvarande värld och upptog mitt medvetande. Hur min framtid skulle gestalta sig hade däremot ingen aning om. Inte heller kunde jag ana att jag år 2010 skulle läsa Doktor Glas och därigenom få impulsen att besvara min hälsning till mig själv.