En gång för länge sedan bloggade jag om hur svårt vi har att acceptera ovanliga människor i verkliga livet. När de skildras på film älskar vi dem.

Härom dagen hade en bekant lagt upp en bild på Facebook föreställande den gamla Domusrestaurangen i Kiruna. När jag såg bilden dök en ovanlig människa från förr upp i mitt minne, och jag kommenterade: "Ja där satt vi ungdomar i röken och babblade. Och så Nestor förstås."

Att det var rökigt kunde man nog till viss del skylla på tjuvrökande ungdomar, men en inte obetydlig andel stod en ensam man för; Nestor Larsson. "Det skäggiga geniet" som en kommentator kallade honom. "Erik Nestor William Larsson" visste nästa kommentator att det fullständiga namnet löd.

Det berättades många historier om Nestor. Han ska ha varit ett matematiskt snille av stora mått. På Domusrestaurangen satt han ofta och skrev på servetter. "Avancerade beräkningar" var det någon som hade sett att det rörde sig om. En Kirunabo som var med på den tiden kommenterade bilden på Facebook och sa att Nestor ibland kunde få för sig att skicka iväg dessa servetter per post. "Greta Garbo, Hollywood" kunde det stå på kuverten.

Han luktade inte tårta precis, Nestor. Att duscha var nog inte högprioriterat i hans liv. Inte heller att tvätta kläder. Eller att raka sig. Han trivdes bra om han fick röka och skriva på sina servetter.
Han hade lite svårt att sitta still också minns jag. Han bytte ofta bord. Rökte en cigarett och så hittade han raskt en ny stol att ockupera. Det var som om han hade myror i sina svarta, otvättade byxor.

Enligt andra säkra källor ska han haft vanan att spika för sin ytterdörr för att istället använda fönstrena på baksidan för att ta sig in och ut ur lägenheten sin. Det berättades som sagt en hel del, inte bara om Nestor utan även om flera andra som inte uppfyllde den sociala dress-coden.

Sune Grape som ville veta om man var "AIF-are ällä IFK:are". Åsså fanns där Ture Majlöf, och Frasse Brazowski konstnären, och förstås Blonde Blondie och de andra grabbarna som rullade hatt och drack svagdricka, eller vad det nu var de drack. Det fanns, och finns väl fortfarande, en hel del människor som av olika skäl lever sina liv på ett annat sätt än vi andra.

Jag får för mig att när vi ser i backspegeln så kommer vi ihåg dessa lite udda existenser som väldigt berikande för vår stad och för våra liv, men jag är inte så säker på att de verkligen rönte riktigt den uppskattningen i matkön på Konsum där de kanske talade lite för högt eller kom för nära. Störde våra Palmolive-känsliga luktsinnen och utmanade vår medmänskliga kärlek.

Jag tror som sagt att vi minns dem som skiljer sig från den grå massan bättre än vi kommer ihåg den alldaglige mannen i beiga kläder från Algots. Det vore roligt om du skulle kunna fylla på vår gemensamma minnesbank genom att lämna en kommentar till detta inlägg med ett personligt minne eller en anekdot du snappat upp. Det kan vara om någon av de profiler jag nämt ovan, eller kanske Kemal Pasha eller någon annan som levde långt innan jag själv fanns till. Minnen av Kirunas ovanliga människor genom stadens korta historia.