Häromdagen hade vi kalas för minstingen som begick femårsdag. När man fyller fem ska man ha ballonger. Ganska många ballonger ska man ha, och dessa ska blåsas upp och knytas ihop. Då gäller det att man hjälps åt att blåsa så att man hinner med alla. Alla kan blåsa, men att slå en knut på lilla flärpen sedan är inte det lättaste. Då kan man behöva hjälp. Eller så tränar man rejält så att man lär sig.

Om man snart är åtta år så vill man gärna kunna en del vuxensaker. Som att slå knut på ballongflärpen till exempel och då är det bara att träna. Tur då att lillebror har kalas.

Lillebrors kalas förlöpte väl. Vi fick gott fika och lillebror fick roliga presenter. En av leksakerna var dock lite klent byggd och behövde lappas ihop efter en liten stund.

Också ett uppdrag för en åttaåring med ambitioner. Han hämtade skruvstädet och klämde helt sonika fast den lossnade delen igen. Och det funkade.

Stolt med sig själv och glad att ha tagit ytterligare ett par steg på vägen mot vuxenlivet säger han: "Nu har jag lärt mig både att knyta ballonger och att laga leksaker. Man är ju helt otrolig!

INTE EN ENDA GÅNG?

Minsta gossen ville ha ner mig i källaren för att hämta upp en eller annan leksak som enligt hans bedömning nu hade legat tillräckligt länge där nere i kylan. Trött som jag är sa jag "Nej. Jag orkar inte börja bängla med det där nu."

"Snääälla pappa. Please. Jag gör vad som helst. Till och med lyder dig i en hel vecka!" 

Håhåjaja.

Vi busade igår jag och minsta plutten. Ibland gör vi det. Då kan det gå rätt livat till må ni tro. Han passar på när jag lagar mat vid spisen och står med ryggen helt oskyddad. Eller snarare rumpan. Det är den han ger sig på. Ett snabbt slag och så vänder han blixtsnabbt och springer iväg.