Att vara människa bland andra människor är något alldeles fantastiskt. Människor av kött och blod. Med helt andra erfarenheter än jag själv. Andra drömmar. Besvikelser. Kärlekar.

Det kanske egentligen är först i interaktionen med andra människor som vi själva blir människor. Vi behöver varandra, inte titlar och bilar. Inte heller ettor och nollor. Egentligen. Hud behöver vi. Och röster. Blickar. Attraktion. Skratt. Tårar. Varandra behöver vi. Med fel och brister. Med förtjänster och styrkor. Som stöd. Som tröst.  Att garva med. Att arbeta med. Att ta spjärn emot, så man vågar språnget in i framtiden. Älska och älskas.

När jag läste Maddes blogginlägg kom jag att tänka på den här obegripligt bra låten från förr:



Någon är vacker, någon är vackrare
Någon är jag, någon är du.

Stort.