Vissa böcker glömmer man aldrig. Somliga för att de är så magiskt bra. Andra för att de är riktigt otäcka och andra igen för att de föder så många tankar. En del böcker kommer man ihåg bara för att de var så roliga.

Min bästa bok när jag var liten var Hus är gott, sa Oskar. Jag fick den när jag fyllde sex år, och den läste jag sönder helt och hållet. Det tog några år, men till slut fanns det bara atomer kvar.

Boken skrevs av en herre vid namn Larserik Eriksson och handlar om lille Oskar som ratar all slags mat, även köttbullar, glass, polkagrisar, korv och annat som vanliga barn brukar tycka om. En dag när hans mamma varit och handlat blir hon så förskräckt att hon tappar sina kassar när hon ser hur lille Oskar sitter i sin vagn och tuggar på husknuten!

Ack och ve! Vad göra? Jo, det är bara för mamma att börja tillaga varma tegelstenar med cementsås åt Oskar. Som lördagsgodis får han en strut blandade skruvar. Läkaren har undersökt Oskar och funnit att hans besynnerliga diet inte skadar honom på något sätt så det verkar inte vara någon större fara på det tak som Oskar mer än gärna hade inmundigat till kvällsvard.

Det har dock sina fördelar att äta hus. Oskar får anställning på en rivningsfirma och får bra betalt för att göra det han gillar mest. Till sist har han fått så mycket pengar att han kan köpa ett eget hus på landet så att han och far och mor kan lämna stadens trista miljonprogramsmiljö.

Men det nya huset innebär ju också en frestelse. En frestelse som Oskar dessbättre lyckas motstå: ”Vårt hus är nog gott”, tänker Oskar ibland, ”men jag tror aldrig att jag kommer att äta upp det!”

Denna lilla barnboksklassiker avslutas med en inblick i Oskars skafferi: