Jag har suttit i ett tält i norra Tanzania och hört highliferytmerna få den afrikanska natten att dansa. Jag har förförts av Carmen på statsoperan i Prag och fällt nostaligiska tårar med Grizabella i Cats på Broadway. Jag har åkt runt i Haparanda skärgård en sommarkväll med gräddan av svenska folkmusiker som fick hela havet att gunga. Jag har skakat rumpa med Movits och Timbuktu i lilla Valvträsk i de Norrbottniska skogarna och jag har diggat Esbjörn Svensson, Georg Riedel, Bengt Hallberg och Arne Domnerus och resten av jazzeliten. Jag har suttit under Göteborgs himmel och häpnat över U2:s storslagenhet och jag har deltagit i ett intimt musikaliskt samtal med Per-Erik Hallin på Galleri Dr. Glas i Kungsträdgården.
Alla dessa musikupplevelser och några till har varit helt fantastiska men ingenting har berört mig så som den musikaliska resa som Ale Möller, Mats Öberg och Olle Linder tillsammans med Norrbottens kammarorkester tog oss med på här om dagen på Folkets Hus i Kiruna. Jag är fortfarande helt skakad.