Jahaja, så var man mitt i semestern. Ena halvan avklarad, den andra står nere i startblocken, redo att rusa iväg. Semestern började bra med finväder och härliga turer ute i geografin med cykel eller till fots med fiskespö i hand. Kollektivboende och många trevliga mat- och fikastunder med kompisar från förr. Och naturligtvis även kompisar från nu.
Häromdagen fick jag och min lille sjuåring tillfälle att gå ner till älven en stund för oss själva för att fiska lite. Det var gott om småabborre men ingen som var tillräckligt stor för att ta med hem till röken. Plötsligt hördes ett rejält plask och jag vände blicken uppströms för att se var det kom ifrån. Här finns det STOOOR fisk tänkte jag. Jag såg inga ringar i vattnet efter något vak men högre upp såg jag en and komma simmande. Eller var det en and ..? Nä, vänta nu ... är det inte en bäver ..? Eller en utter ..? Det är väl bara ett huvud man ser? Eller ..?
Jo då, det var bävern som kom simmande. Jag stod på huk för jag höll just på att byta drag åt min lille storfiskare när jag hörde plasket, och vi stod så stilla vi någonsin kunde för detta ögonblick ville jag inte gå miste om. Det var knappt vi tordes andas. Bävern simmade så fridfullt nedströms, dök ner under vattnet en sväng för att åter dyka upp alldeles framför oss. Ännu hade den inte upptäckt oss och simmade i sakta mak förbi två andäktiga fiskare som just var med om Ett med naturen, fast alldeles på riktigt. När bävern hade kommit en trettio-fyrtio meter nedströms från oss, var jag tvungen att vrida lite, lite på kroppen för att kunna se den. Den lilla vridningen räckte för att avslöja oss. Med ett rejält skräckslaget plums försvann vår lille vän och magin var bruten. En liten abborre fick vi med oss hem. Den blev gott pålägg på pappas tunnbrödskiva, men framför allt fick vi med oss en naturupplevelse som skall finnas kvar så länge vi lever.
I morse har jag bokat tågbiljetter till södern. Dags för Hr och Fru Bråddjup att ta några dagars semester på tu man hand. Åka nattåg, bo på vandrarhem och gå på rockkonsert med U2 som om man vore 23 igen. Och så får vi ju träffa vår numera ganska stora plutt också. Hon som är 23 alldeles på riktigt. Det ska bli kul!