Lettermann berättar sin historia sakligt, med ett neutralt tonfall, med en lite lätt bekymrad min och redogör för hur han en morgon hittat ett paket i sin bil med hotbrev och avslöjande dokument, och erkänner utan omsvep att utpressaren hade rätt; Letterman har haft förhållanden med flera av sina kvinnliga kollegor. Han blottar sin strupe och publiken ... skrattar åt honom! En eller ett par gånger frågar han publiken vad det är som är så roligt. De tycktes inte förstå att han menade allvar.

Detta får mig att fundera. Inte på otrohet eller på utpressares kantstötta moral. Jag funderar istället på vår förmåga att uppfatta ett skämt. Och framför allt när vi är i grupp. Det är mycket hos människan som försämras när vi samlas i grupp. Vår humor är en sådan sak. Hade vi skrattat åt gravt töntiga TV-serier eller halvtaskiga ståuppare ensamma hemma i soffan om vi inte påverkats av förinspelade eller liveupptagna gruppskratt? Sannolikt inte. Inte så ofta och inte så hjärtligt i alla fall.

Vi skrattar för att andra gör det och det är lite kusligt att vi faktiskt inte är mer självständiga än så. Tror vi bara att det förväntas av oss, så är vi beredda att göra vad som helst, till exempel att skratta åt något som inte är roligt eller, i andra sammanhang, betydligt ondare ting. Lettermans publik skrattade för att de trodde att det var meningen att de skulle skratta. De gjorde det de trodde att resten av gruppen förväntade sig det av dem. De fortsatte att skratta ända fram till slutet av det snaskiga avslöjandet och bevisade för oss alla att vi nog borde fundera ett varv extra på hur vi förhåller oss till grupptrycket.