Idag är det sjuttio år sedan Tyskland anföll Norge och Danmark. Danmark gav upp på en gång, men i Norge valde man att kämpa emot. Istället för skidturer och torskfiske kom livet i de norska fjordarna plötsligt att handla om avrättningar, deportationer till koncentrationsläger och motstånd till lands och sjöss.

Om detta har många berättat. Jag vill rekommendera Eyvind Jonssons protest mot den fega svenska hållningen i frågan; Krilons resa. En lysande berättare lär oss ett och annat om civilkurage. Något som det fanns gott om i vårt västra grannland under denna period.

En av dem som bjöd motstånd var Max Manus. Om honom och hans kamrater gjordes en sevärd film härom året. En stor portion spänning. Hjältemod, quislingar, kamratskap och en gnutta kärlek samt goda skådespelar-insatser. Se där de ingredienser som gör detta till en film som ni dagen till ära bör springa iväg och hyra.

En annan som visade prov på hjältemod var den då 39-åriga tvåbarnsmamman Ingrid Bjerkås som i september 1941 skriver till landets ledare: ”Hur vågar du, herr Quisling, förleda och förföra norrmän till att bli landsförrädare, kungasvikare och förbrytare mot sitt eget folk, till vanära inför hela världen?”
Efter ännu en skrivelse låter Quisling undersöka henne, och ytterligare en skrivelse senare, denna gång 1943 till rikskommissarien Terboven greps Ingrid Bjerkås och sattes i fängelse. Arton år senare, 1961, blev hon Norges första kvinnliga präst.

Då vet ni det.