När en glad gosse i vänkretsen hade inflyttningsfest i vår gröna ungdom, kom Salubrin att för evigt etsa sig fast i många av de närvarandes medvetanden.
Min svåger satt på toaletten när en av polarna bultade på dörren och högljutt ropade: "Salubrin! Salubrin!" Svågern som är en godhjärtad människa öppnade då dörren trots att han egentligen satt rätt risigt till, han tänkte ju att nu finns det någon vars nöd är större än min.
Salubrinmannen - låt oss kalla honom så, av barmhärtighetsskäl - hakade då helt sonika av dörren från sina gångjärn och bar iväg med den. Där satt så svågern med byxorna nere till allmän beskådan, och eftersom lägenheten var liten så var det verkligen omöjligt att undgå att beskåda hela hans ohyggligt prekära situation.
Sensmoralen då? Ja det måste väl bli att "Om du värnar integriteten din, våga vägra lämna ut Salubrin."