Länstrafiken, kommunen eller vem det nu är som ansvarar, tycks tro att det finns något otroligt värdefullt att bevara inne i väntsalen på busstationen i Töre. Själv är jag inte lika övertygad efter att ha kikat in. Två träbänkar, en städskrubb och en toalett. That's it. Inte mycket till skyddsobjekt.
I fredags skulle jag byta buss i Töre. Vi kom dit enligt tidtabell 19.10 och anslutande buss skulle avgå 19.30. Tjugo minuters väntan alltså. Eftersom det var 25 minusgrader så var det liksom inte tal om att stå ute och vänta. Fyra personer var vi som skulle vänta på nästa buss. Fyra personer som alla styrde sina steg mot väntsalen, och fyra personer som kallt kunde konstatera att dörren var låst.
Tjugo minuter i tjugofem minusgrader. Det är ungefär vad en normalbyggd svensk kontorsarbetare pallar med. Där går smärtgränsen. Otur att väntsalen var låst, men vi kommer nog att överleva.
Efter en halvtimme började stämningen bli något kylig. Bussen hade inte dykt upp och det började nu uttalas förbannelser över dem som låst dörren. Någon ringde Länstrafiken och de i sin tur försökte få fatt på chauffören. Efter ett antal försök lyckades de, och vi fick beskedet att han precis hade lämnat Råneå. Om en stund skulle han vara framme.
Till sist. Fem minuter över tjugo, 20.05, rullade bussen in. 55 minuter hade vi alltså stått där ute i kylan och väntat. 55 minuter i minus 25 grader. Med väntsalen låst. Det känns inte särskilt smart att ha en väntsal som är låst mitt i vintern. Och inte heller känns det särskilt skönt.
Vår relation till Länstrafiken får nog betecknas som rätt frostig efter det inträffade.