Tänk dig att gå till jobbet och varje dag mötas av människor som bara älskar att du är där. Det kanske inte alltid är så det funkar på de arbetsplatser där vi normalstörda jobbar, men för Pär Johansson som grundade Glada Hudik-teatern är det en realitet. Hans kollegor tycker inte bara att det är kul att han är där, de är lika glada för att de själva får komma till jobbet varje morgon. Vilken gåva!

Och vad är då hemligheten bakom denna arbets- och livsglädje? Jo, jag tror precis som Pär Johansson att alla människor behöver få känna sig sedda, älskade och tagna i anspråk. Utvecklingsstörda och normalstörda lika. Och i de lyckliga fall då dessa behov tillfredsställs, ja då leker livet och man kan till och med känna glädje över att gå till jobbet.

Till en början fick han kämpa i motvind, Pär Johansson. På det sociala i Hudiksvall diskuterade man hellre inköp av kaffe och hålfotsinlägg än teater för de utvecklingsstörda. De fick hugga ved och träna på att knyta skosnören, men teater det kunde man väl inte hålla på med?
Efter en kupp vid ett personalmöte startades i alla fall till slut en liten teatergrupp. Glada Hudik-teatern var född. De tränade in en pjäs men många var tveksamma. Även föräldrar till skådespelarna: "Folk har skrattat åt min dotter sedan hon föddes, aldrig i livet att hon får ställa sig på en scen och bli till allmänt åtlöje!"

Av 400 biljetter till den första föreställningen fick man ge bort 376 stycken. Endast 24 biljetter lyckades man sälja. 
Idag är succén ett oöverträffat faktum: över 120 000 har sett föreställningen "Elvis". Man har figurerat i alla landets radio- och TV-kanaler, och till och med varit i New York med Elvisföreställningen. Från att ha varit allmänt åtlöje har skådespelarna blivit stjärnor.

En flicka blev värvad till teatern för hennes fina sångrösts skull. Ett litet problem var att hon inte tordes stå på scenen för att träna ens en gång. Hon fick stå på toaletten och sjunga tills hon kände sig mogen att komma ut och träna med resten av gänget.

En tid senare uppträdde hon i Melodifestivalens mellanakt i direktsändning inför miljoner TV-tittare.
Att känna sig behövd, älskad och tagen i anspråk. Och att få utvecklas i sin egen takt. Det kan göra underverk med oss människor:



Och skådespelarnas föräldrar då, vad tycker de idag? Vi tar och hör efter.



Även vi normalstörda behöver få växa som individer. Vi skulle alla behöva ta efter Pär Johanssons exempel och låta våra vänner och medarbetare få känna sig behövda, älskade och tagna i anspråk. Det är ingenting vi behöver överlåta åt närmsta chef att ombesörja. Vi behöver inte heller invänta något styrelsebeslut eller någon lagstiftning. Det är bara att sätta igång. Ge varandra lite tecken på uppskattning och både dela ut och anta utmaningar som gör att vi får gå utanför vår trygghetszon och utöka vårt kunnande. Vi skulle alla må bättre av det.