Vi har kommit varandra så nära på sistone jag och hustrun. Det känns fint att ha en människa som man verkligen kan prata om allt med; livet, döden, rädslor, glädjeämnen och egna tillkortakommanden. Man behöver inte gå omkring och bära sina bördor helt på egen hand utan kan ta stöd hos varandra och man vågar visa sig så bristfällig som vi människor kan vara mellan varven.

I morse till exempel. Jag gick och funderade på ett förfärligt misstag jag begått i lördags. Ett misstag som skulle kunna ta knäcken på den mest förhärdade om man inte haft någon att dela skammen med. Jag var förkrossad.
"Det är en sak jag måste berätta för dig" sa jag skamset till hustrun.
"Berätta för mig vad det är som tynger dig" sa hon, ovetandes om vidden av mitt elände.

Med sänkt huvud och svansen mellan benen och efter stor vånda tordes jag till sist lätta mitt hjärta. Det känns som sagt fint att vi kommit varandra så nära att jag verkligen törs berätta ALLT för henne.

"När jag löste Melodikrysset i lördags..."
"Jaa..."
"Då... då skrev jag 'Ronnedal' istället för 'Rongedal'. Och SKICKADE in mitt svar!"
"Åh din stackare!" sa hon. "Jag förstår verkligen att det känns jobbigt. Ett så gravt misstag har väl knappast begåtts tidigare. Aldrig har jag hört talas om lidanden så svåra som dina!"

Jag är så tacksam för att jag har en så förstående hustru.