Tvångshumor
Såg brottstycken av Idrottsgalan i går. Håhåjaja. Det enda riktigt positiva var väl att Rolf-Göran Bengtsson fick Jerringpriset. Och så var minneskavalkaden rörande så klart och Lisa Miskowski sjöng vackert. Och så har ju Charlotte Kalla magnifika överamar.
I övrigt lämnar detta spektakel en hel del övrigt att önska.
Ett problem är att man tvångsmässigt anlägger en helt omotiverat flåshurtig, smågarvande approach. Inte bara på Idrottsgalan utan i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Varför tror man att man måste skämta hela tiden? Att krysta fram urusla oneliners som ingen skrattar åt är ju direkt förödande för trivseln. Framför allt om de är inskrivna i manus. Jag orkar då inte se särskilt länge innan jag av hälsoskäl måste göra annat. Jag pallar inte med.
Alla galor lider av samma åkomma. Färdigskrivna skämt som på ett närmast panikartat vis levereras som om de skulle vara sprungna ur stunden. Det är bara det att man måste vara en rätt så begåvad skådespelare för att få ett skådespel att se trovärdigt ut. En halvbra komiker gör det inte.
Anlita för bövelen en programledare som inte lider av humoristiska tvångstankar nån gång. En som kan improvisera. Eller åtminstone rabbla sin utantilläxa lite mer trovärdigt.
Kommentarer
Postat av: Tjockast i Aneby
Har ju ingen TV, så det är tydligen skönt att man missat den.
Däremot har jag läst i tidningen att man förfasas över dessa kvinnliga skidåkares armar.
Enkel ekvation: Träna+hårt=muskeltillväxt
Oavsett om man är kvinna eller man.
Postat av: Bråddjup
Precis så enkelt är det.
Postat av: Alma
Hurra för Rolf-Göran! och Kallas armar: det är som att se sig själv i spegeln=)
Trackback
