En givare är god människa och en tagare är en parasit. Ungefär så tycker vi i allmänhet. Det är ädlare att ge än att ta. 

När vi säger "Arbetsgivare" och "Arbetstagare" så får vi per definition en känsla av vem som är god och vem som borde stå med mössan i hand och tacka för att ha fått ta del av denna godhet.

 

När jag lyssnar på P1:s Taxikungen blir det oerhört tydligt att nomenklaturen är helt missvisande, rent av sin motsats. Det sitter en bandit på Palma och vältrar sig i den lyx som hans chaufförer gett honom genom 13 timmars arbete om dagen, 7 dagar i veckan. Dessa chaufförer hinner knappt träffa sina barn och har naturligtvis ingen ork kvar till familjen när arbetsdagen är slut. Taxichaufförerna ger, ger, ger och ger. Av sin tid, av familjens tid, av sin kropp, sin sömn, sin hälsa. Taxikungen tar, tar, tar och tar. Alla pengar. Chaufförernas tid, deras hälsa, deras sömn, deras familjer.

 

Arbetsköpare och arbetssäljare vore en mer adekvat benämning. Det är nämligen så det är. Arbete är en handelsvara. Det är inte frågan om att ge eller ta, och i den mån det ändå handlar om givande och tagande så är det i alla fall inte på det sättet som nomenklaturen antyder. Det är tvärtom.