Såg härom dagen ett inslag på kulturnyheterna i SVT. 

Man har satt upp en balett baserad på Victor Hugos gamla klassiska berättelse om den vanskapte ringaren i Notre Dame. Om dennes fosterfar Claude Frollo och om deras gemensamma kärlek till bortbytingen Esmeralda.

Man fick i inslaget naturligtvis se brottstycken ur baletten. Tjusig koreografi och teatrala masker och kostymer. Det som fångade min uppmärksamhet var dock varken koreografi eller kostymering. Jag reagerade istället omeddelbart på musiken. Den gick rätt in i synapserna trots att man bara fick höra ett kort stycke. Vad är detta, tänkte jag. Och jag borde ju instinktivt ha förstått det: Stefan Nilsson.

Dansen har sina primadonnor, musiken har sina. Och så har man en Prima Don också; Stefan Nilsson.