Vi har alla våra frågor. Så här i juletid ägnar vi oss kanske mest åt de mer jordnära, lite ytliga frågorna; Har vi kommit ihåg att köpa mandelmassa? Finns det några snälla barn? Ska du lukta på glöggen, pojk?
Men det finns ju viktigare frågor. Djupa. De stora omvälvande frågorna som kanske aldrig får något svar. Inte förrän på den yttersta dagen. Om ens då.
På Wikipedia kan vi läsa om Eskatologi:
"Skapelsen är, även om den innehåller det som är gott och från början är skapad av Gud, i sin nuvarande form alltid trasig och ofärdig. Detta kommer till uttryck i form av orättvisor, smärta, krig, död, förtryck och annan synd. Det eskatologiska hoppet innebär då en förhoppning och ett löfte - från Guds sida - om att detta inte är beständigt."
Skönt kan man tycka. Att det blir bättre någon gång.
Husets femtonåriga dotter brottas just nu med en sådan fråga. Hustrun såg väl på henne att det var något hon grubblade på. Tonåringar kan ju bli så där ibland. Att de tänker. Till sist delgav hon även för oss andra vad som plågade hennes oskyldiga själ:
"När jag dör ska jag fråga Gud hur han kunde tillåta att Last Christmas skrevs, och hur det är möjligt att någon kan tycka om den."

Arma plågade barn. Hav tröst. Orättvisorna och smärtorna är inte beständiga. Det blir bättre.