Det sägs ju att i Sverige är lagom bäst. Personligen tycker jag att ordet "bäst" passar dåligt i sammanhanget. Vi svenskar gillar inte nödvändigtvis det som är bäst. Åtminstone inte när det handlar om musik. Det är det som är ganska bra som vi uppskattar mest. Därför borde vi istället säga att "lagom är ganska bra". Det skulle liksom rimma bättre med själva andemeningen i utsagan på något vis.
Hur som helst, att vi svenskar föredrar det ljumma, det lagoma och medelmåttiga tycker jag bevisas av att vi tillber Evert Taube, Ulf Lundell och Håkan Hellström. Att det är dessa medelmåttor som anses ge oss de främsta musikaliska upplevelserna. Det faktum att Håkan kråkan kraxmaskin är ett energiknippe på scen borde inte vara orsak nog för att ge honom en massa utmärkelser. Det finns gott om artister som omvandlar vitt pulver till rörelseenergi på scen. Och det finns många som inte kan hålla tonen, så det gör honom inte heller unik. Hur originellt och nyskapande är det att sno andras texter och musik? Inte alls. Han är helt enkelt precis som de flesta andra, helt lagom.
Nä det är nog bara det att innerst inne i den svenska folksjälen så tycker vi att det är det lagoma som är ganska bra och premierar det som är lagomast.
Det är ganska dåligt tycker jag.