Ibland säger barnen saker på ett sätt som får en att tänka: Ja men så kan man ju faktiskt säga ju. Det händer ganska ofta men nästan lika ofta glömmer man bort dessa vinklingar så därför tänkte jag börja skriva ned dem här allt eftersom de dyker upp. Vissa gamla uttalanden kan jag kanske med lite ansträngning komma ihåg och nedteckna retroaktivt, men jag börjar väl med morgonens konversation:
I bilen på väg till matvaruaffären tyckte jag att det lät som om min minsta gosse lät lite täppt i näsan, så jag undrade om vi kanske skulle ta och fräsa nosen innan vi gick in i butiken. Men fyraåringen tyckte inte alls att det var så täppt som pappa fått för sig utan avböjde erbjudandet i det han konstaterade att " ... näsan känns helt ren faktiskt. Jag känner att jag kan andas ganska långt med den." Och så kan man ju faktiskt säga ju.