När jag började skriva detta inlägg så skrev jag att Thåström, Takida och de andra skolgossarna får ursäkta, men kungen av KirunaFestivalen är Jerry Williams. Karln är snart 70 och rockar fortfarande röven av de andra.
And then came Timbuktu. Och så var den diskussionen slut. Vilket band, vilken energi, rytm, musikalisk skicklighet , känsla och glädje. En Zouk Machine som oförtrutet skakade rumpa genom den ljusa sommarkvällen. De fick oss andra att dansa med dem, och så fick vi fälla en liten samfälld tår för The King of Pop med deras smarta lilla tribute. Världsklass. Och på efterfesten fortsatte dansen och glädjen natten igenom.