"Vet ni vad som är det bästa i livet?" frågade femåringen från baksätet. "Det är vänskap."
Han är klok pojken. Precis så förhåller det sig nämligen. Fast han har det själv lite kämpigt på den fronten just nu. Inte för att han saknar vänner eller så, men han saknar en vän. Sin allra bästa vän saknar han. Mycket. Hon har nämligen börjat på förskolan men han som är ett år yngre får vara kvar på dagis hela dagarna. Att vara utan sin allra bästa vän är jobbigt. Vänskap är ju som sagt det bästa i livet.

"Du" sa jag till honom. "Jag ska berätta om min bästa vän när jag var lika gammal som du." Och så berättade jag om min allra bästa vän, om hur vi ALLTID var tillsammans och hur mycket hon fattades mig sedan jag flyttat in till stan när jag var sju.
Att jag faktiskt glömde bort henne efter några år med nya vänner omkring mig höll jag tyst om. Inte heller skröt jag om den skam jag kände efter den gången då en helt främmande snygging kom fram till mitt tonårsjag och frågade om jag kom ihåg henne från när vi var små, och jag först dagen efter insåg vem hon var.

Det jag däremot berättade om var att jag härom dagen fick en väninbjudan på Facebook. En människa med obekant namn och ett lika obekant ansikte ville bli min vän. Det tog mig en liten stund att förstå vem det var, men efter att ha frågat runt lite fick jag bekräftat det jag anade, och hoppades; det var min allra bästa vän som jag saknat i nära fyrtio år. Nytt efternamn, ny uppdaterad version av ansiktet, ny hemstad men hon.

Jag kan inte med ord förklara hur glad jag är för detta. Det bästa i livet är vänskap hörni. Min femåring förstår precis vad jag pratar om.