När jag gick i fyran stod Ellery Queen högt i rang. Jag lånade samtliga de titlar som fanns i vårt lilla skolbibliotek. Då tyckte jag att de var fantastiska. Det samma gällde Jan Lindblads böcker om hans resor i Guayana och längs Amazonas. Jag lånade allihop. Och jag såg alla hans filmer på TV.
Jag försvann bland röda fåglar, tapirer och jättelika anacondor och jag ville bli som honom. Jag skulle paddla längs Amazonas och lära känna flodens djur och människor. Jag skulle lära mig att locka fåglar. Jag skulle kunna jonglera.
Idag skulle jag kanske inte ha uppskattat Ellery Queen på samma sätt. Däremot tycker jag fortfarande att Jan Lindblad är något av det mest fantastiska vi har haft i detta land. Jag blev aldrig som honom, men han finns där inne någonstans i alla fall och påverkar mig.
Än idag när jag läser hans böcker, kan jag höra hans magiska röst i mitt huvud. Den milda stämman. Engagemanget. Fascinationen inför naturens under. Och detta engagemang och denna fascination blir också mina. Han hade den effekten Jan Lindblad. Man satt fastnaglad framför TV:n och önskade att det aldrig skulle ta slut. Som en hungrig pärluggleunge satt man där och gapade och ville bara ha mera.
Min farfar tittade gärna på naturprogram på TV. Han var lika fascinerad han.  "Ja, det er förunderligt" kommenterade han på norska och häpnade över Guds uppfinningsrikedom. Tänk ändå vad vist allt är inrättat i naturen.
Inte var vi ensamma om att beundra Jan Lindblad farfar och jag. Varenda människa med TV-kanna, ryamatta och raketost gjorde det. Därför är det besynnerligt att det inte går att hitta mer material av och med honom på nätet.
Detta inslag från Hylands hörna är det enda jag har kunnat hitta. Men det är å andra sidan ett väldigt bra inslag.
Jag önskar så att SVT visar hans verk på nytt, eller att någon kan ha något liggande hemma i lådorna som de kan lägga in på YouTube. Då bleve jag tio år på nytt och satte mig framför TV:n och gapade.