Lina på NSD frågar sig vad kärlek är. Jag har i ett tidigare inlägg konstaterat att kärlek är så mångfacetterat och komplext att det inte så lätt låter sig förklaras, men jag kan ju åtminstone göra ett litet trevande försök:

Tänk dig hur rusigt förälskad du känner dig när du helt nyligt har lärt känna en ny vän som det klickar direkt med. En som du känner att du är på samma våglängd som. En som tar sig rätt in i hjärtats högra förmak, utan att passera gå. En som får dig att le mest hela tiden, som gör dig så upprymd att det känns som om du svävar på små moln. En som är klok och får dig att reflektera och kanske tänka i nya banor. Du börjar ana att ni delar värderingar och ser att detta är en människa som du bara vill lära känna bättre. En som säger att du är charmant. En människa som är toppen. Ni har påbörjat en relation som ni ännu inte riktigt vet vart den ska ta vägen.

Tänk dig sedan en människa som du delat glädje och sorg med i ett kvarts sekel. Ni har kanske barn ihop. En människa som står dig så nära att när du tittar på henne, så ser du dig själv. En som är klok och delar dina värderingar, som får dig att tänka i nya banor. En människa som du är fullkomligt trygg med, en människa i vars sällskap ingen förställning behövs eller ens är möjlig. Ni ger varandra livsutrymme. Ni vet sedan länge att detta är en relation som kommer att vara livet ut, men som inte stagnerar utan ständigt förändras. Förbättras. Fördjupas.

Tänk dig hur du älskar ditt syskon. Din fina lillebror.

Dina barn. Som du skulle gå i döden för.

Din hund. Som troget finns där för dig hela tiden.

Dina föräldrar.

På sätt och vis talar vi om olika sorters kärlek här, men ändå inte. Olika nyanser av kärlek kanske. Olika uttrycksformer och på lite olika villkor. Men det finns ändå något som är gemensamt. En kärlekskärna.

Denna kärna beskrevs för 1955 år sedan av aposteln Paulus: