Jahaja, då var det klart vilken som blir vårens musikaliska plåga; Sophia Somajos I Rony. Än så länge kan jag njuta av denna ohyggligt trallvänliga lilla pop-pärla, och ohöljt beundra denna begåvade människa. Jag gissar dock att jag kommer att känna mig mer delat positiv framåt sensommaren någon gång när den oavbrutet serverats mig i eterns alla media.

Alltså, passa på att njuta nu för man vet aldrig när det känns bra nästa gång ...

Igår var jag en sväng till Apoteket, denna hedervärda institution, för att hämta ut förskrivna läkemedel. Nu för tiden slipper man ju ha med sig ett gult pappersrecept för att få ut sina mediciner. Detta recept, ett halvt ark papper som följde med under hela giltighetstiden, har blivit föråldrat. Vi ska inte hålla på med papper längre. Åtminstone inte på pappret.
I den verkliga verkligheten förhåller det sig dock på ett helt annat vis. Varje gång jag hämtat ut något på mitt papperslösa recept skickar man nämligen med mig två ark papper. A4:or. Ett med uppgifter om hur mycket jag har kvar att ta ut på det aktuella receptet, samt en fullmakt som kan användas om jag sänder någon annan att hämta ut mina läkemedel.
Hos det papperslösa Apoteket går det alltså två A4:or för varje gång. Gångra det med tre, om vi antar att vi inte får något papper vid det sista uttaget, och vi får sammanlagt sex hela istället för ett halvt ark papper per förskrivning. Vi pratar tolv gånger så mycket papper här.
Visst förstår jag att det finns andra fördelar med e-recept. De är ju garanterat läsliga till exempel. Men ändå; visst måste något vara skevt med detta. Vi har fått ett s för mycket. Det papperslösa Apoteket har istället blivit en riktig pappers-slösa.

Under min livstid har två helgon verkat i denna jämmerdal: Nelson Mandela och Moder Teresa. Ja Mr Mandela är ju inte helgonförklarad ännu i rent formell mening, men ändå. Ni fattar. När Moder Teresa dog sammanfattades hennes femtioåriga gärning bland föräldralösa, sjuka, fattiga och döende i några korta ordalag i riksmedia. En av vår tids resar hade lämnat oss och det nämndes knappt. Varför då? Jo en knapp vecka tidigare hade prinsessan Diana förolyckats och detta fyllde varenda tryckpress i hela västvärlden. Det fanns liksom inte utrymme för en liten albansk gumma också. Hon verkade i det tysta och hon dog i det tysta.
Ibland oss idag verkar också en mängd människor som gör en massa nytta för mänskligheten. Folk offrar sig och sina resurser för varandra och kämpar sida vid sida för att rädda svältande barn och andra nödlidande. Och vad skriver tidningarna om? Jo om slit & slängbella och hennes blogg, om sextips och bantning och om en påhittad ekonomi, en som inte ens handlar om varor och tjänster utan om förväntningar.

Fränt va?

Nu har ytterligare ett företag i ockersvängen, börjar på Citi och slutar på Bank, fått tillbaka. Enär jag börjar bli så less på att källsortera högar av bråte som diverse företag skickar på posten, har jag börjat göra så. Jag ger tillbaka. Så får de sortera själva.
Själv ska jag försöka sortera mig och gå tillbaka till min post och diverse bråte som jag är less på att göra ... 

När man är helt fel ute sägs det att man är ute i ogjort väder. Är man då ute i gjort väder när man är helt rätt ute? Vem har i så fall gjort det vädret ..?

Att tala om kärlek i bestämd form singularis är nästan lite befängt kan jag tycka. Ja, kanske inte att tala om det, men att försöka definiera den. Fånga dess väsen. Kärleken. Som om endast en funnes.
Hur skulle man exempelvis kunna ge sig på att definiera och förklara Relationen, såvida man inte först tog reda på exakt vilken relation det gällde. På samma sätt förhåller det sig med kärlek. Det är så mångfacetterat och komplext att det inte låter sig förklaras så lätt.
Inte ens när man vet precis vilken kärlek man talar om är det enkelt. Hur ska man förklara tant Elsas kärlek till sin hund? Eller tant Augustas kärlek till sin hund. De är ju inte likadana. Vilken natur har kärleken mellan fyraåringen och hans bästa vän på dagis. Eller den kärlek som violinisten hyser för sin konst? Eller den smärtsamt symbiotiska kärleken mellan Kathy och Heathcliff? 
Eller den som är din och min ..?

Det sägs ju att i Sverige är lagom bäst. Personligen tycker jag att ordet "bäst" passar dåligt i sammanhanget. Vi svenskar gillar inte nödvändigtvis det som är bäst. Åtminstone inte när det handlar om musik. Det är det som är ganska bra som vi uppskattar mest. Därför borde vi istället säga att "lagom är ganska bra". Det skulle liksom rimma bättre med själva andemeningen i utsagan på något vis.
Hur som helst, att vi svenskar föredrar det ljumma, det lagoma och medelmåttiga tycker jag bevisas av att vi tillber Evert Taube, Ulf Lundell och Håkan Hellström. Att det är dessa medelmåttor som anses ge oss de främsta musikaliska upplevelserna. Det faktum att Håkan kråkan kraxmaskin är ett energiknippe på scen borde inte vara orsak nog för att ge honom en massa utmärkelser. Det finns gott om artister som omvandlar vitt pulver till rörelseenergi på scen. Och det finns många som inte kan hålla tonen, så det gör honom inte heller unik. Hur originellt och nyskapande är det att sno andras texter och musik? Inte alls. Han är helt enkelt precis som de flesta andra, helt lagom.
Nä det är nog bara det att innerst inne i den svenska folksjälen så tycker vi att det är det lagoma som är ganska bra och premierar det som är lagomast.
Det är ganska dåligt tycker jag.

Yes! Äntligen har jag fått sätta min plan i verket. Tre miljöbovar har fått smaka på egen medicin; en världskänd serieblaska, ett svenskt bolag i ockerbranschen samt ett populärvetenskapligt magasin har fått sina portofria svarskuvert i retur. Men jag har varken köpt någon prenumeration eller tagit lån med ohemula räntor. De fick bara sitt skräp tillbaka i ograverat skick. Det kändes rätt bra faktiskt.

En sak slog mig häromdagen när jag öppnade ett av alla dessa reklamutskick som lusar ner den postala delen av vår tillvaro; varför inte ge igen med samma mynt? Varför inte skicka in det portofria svarskuvertet, men utan att fylla i någon talong? Man skulle dessutom kunna passa på att returnera lite klisterlappar, suddgummin och annan dynga som de tvingar på oss.

Föreställ er det merarbete och den irritation det skulle medföra för det marknadsförande företaget om väldigt många uppretade konsumenter gjorde samma sak. Det skulle bli väldigt många brev att öppna, men väldigt få nya betalande kunder. Och väldigt höga portokostnader. Med porton är det nämligen som med luncher; det finns inga som är gratis. Det är alltid någon som betalar. De "portofria" svarskuverten är ju bara portofria för oss. De som förser oss med dem får ju däremot vackert betala för vart och ett av de kuvert de får tillbaka.
Om då väldigt många under en period skulle skicka in tomma svarstalonger så tror jag inte att denna marknadsföringsmetod skulle överleva särskilt länge till. Däremot kanske några fler träd fick överleva.

Bra va?