Frun och barnen har åkt till Kiruna. Själv sitter jag i sviterna efter ett ryggskott hemma i stugan, skulle aldrig palla med fyra timmars bilresa så jag får fira nyår tillsammans med mig själv så gott det går.

Det blir ju mycket tid till läsning i alla fall. Läser just nu den fina boken om personerna i Glada Hudik-teatern - Shaken! (Not störd). Petter Karlsson har verkligen tecknat fina och kärleksfulla porträtt av Maja, Bosse, Bengt, Niklas och de andra profilerna på teatern. Mycket läsvärd.

Räknar med att under helgen även hinna avsluta ett par böcker som blivit liggande ett tag, Sonjas godhet av Owe Wikström och Förundran av Stefan Edman. Det finns gott om olästa böcker i hyllorna här hemma så det kommer inte att bli svårt att finna sysselsättning under 2011 heller...

Gott nytt år på er allihop!

Bobby Farrell har dött under en turné i Ryssland. Jaha tänker du nu, vad är det med det då? Vem var han?
Jo det ska jag strax berätta för dig.
Roberto "Bobby" Alfonso Farrell var en västindisk sångare och dansare som föddes i Aruba 1949 och flyttade från ön vid 15 års ålder. Han bodde i Holland och Norge i olika perioder och kom så småningom till Tyskland. Där jobbade han som discjockey och träffade så småningom Frank Farian, mannen som skulle förändra Bobbys liv och göra honom till megastjärna. Frank Farian behövde nämligen en manlig sångare till sitt projekt Boney M - och resten är, som det heter, historia.

Vi kan här lyssna till en av Boney M:s största hits - By the Rivers of Babylon:



Boney M upplöstes som grupp 1986 och efter det gjorde Bobby en svalt mottagen soloplatta och turnerade med olika sångerskor och spelade Boney M:s slitstarka gamla hits.
Att Bobby inte sjöng på skivinspelningarna var allmänt känd - det gjorde Frank Farian själv, men på Boney M:s konserter och på sina egna turnéer sjöng han förstås för egen maskin.

Här en annan gammal hit:


Bobby Farrell skulle ha sjungit i Italien på nyårsaftonen men avslutade sina dagar på ett hotellrum i St. Petersburg där han hittades död i morse. Han hade klagat på andningsbesvär både innan och efter gårdagens konsert. Bobby Farrell blev 61 år.

Vi avslutar med ytterligare en gammal discodänga med en av sjuttiotalets riktiga supergrupper, Boney M och frontfiguren Bobby Farrell. Varsågoda här kommer historien om den grymmaste katten i Chicago; Ma Baker.

Jag har varit så trött på sistone. Slut som artist. Har inte orkat uppdatera här på bloggen ens en gång. Jag ber så hemskt mycket om sorry.
På självaste julafton slocknade jag klockan 22. Det var som att slå av strömbrytaren. Vi hade firat jul i vederbörlig ordning och när jag nattat gossarna färdigt låg vi alla tre som små snarkofager och drog timmerstockar.

Det tidiga insomnandet på julafton möjliggjorde dock en helt ny upplevelse för min del. Av hävd är tidiga morgnar inte riktigt min tekopp. Jag är inte riktigt med i matchen om man säger. Julotta har därför aldrig varit riktigt aktuellt. Inte förrän i år.

Min lillebror och Jesus fyller bägge år på juldagen. Lillebror ringde jag och grattade på kvällen, men Jesus gratulerade jag alltså redan i ottan. Det var faktiskt riktigt mysigt att gå i kyrkan på morgonkvisten även om jag såg trött ut där jag satt i kyrkbänken.



I övrigt har julen bjudit på tindrande barnaögon, god mat, Karl-Bertil Jonsson, pepparkaksbak, julklappar och diverse julpyssel. Som sig bör alltså. Det har som alltid varit hög julstämning i vår lilla röda hus vid skogens slut med andra ord. Nytt för i år var att äldsta dottern deltog via länk. Nu för tiden går det bra att fira jul tillsammans även om man sitter 140 mil ifrån varandra. Tänka sig.

Julhelgen har hittills varit vederkvickande på alla sätt så jag hoppas att den stora tröttheten snart är över. God fortsättning på julfirandet allihop, och ett gott nytt år om vi inte hörs innan dess!

Om ni vill förstora någon av bilderna nedan, är det bara att klicka på den.

Förra veckan avslutades för min del på ett rätt hektiskt sätt. På fredag morgon vaknade jag i Solna, hade möte hela dagen och tog kvällsflyget upp till Kiruna. Där avslutade jag kvällen tillsammans med en kär vän med att titta på Bright Star, filmen om den brittiske poeten John Keats allt för korta liv och hans förhållande till Fanny Brawne. Titeln Bright Star, Strålande stjärna, är också namnet på ett poem som Keats skrev till sin älskade. Fin film men det blev sent innan jag kom i säng.

På morgonen tog jag min bil och körde de 34 milen hem till byn för en kort mellanlandning innan jag tog med mig dottern till Övertorneå där hon skulle framträda på julkonsert tillsammans med Sista minuten-kören, Lotta Hasselquist och Stefan Nilsson, Sveriges okrönte filmmusikkung som exempelvis har musiken till Skärgårdsdoktorn, Beckfilmerna och Såsom i himlen, med bland annat den vidunderliga Gabriellas sång, på sitt samvete.
Hektisk helg, men julkonserten gav plåster på såren. Stefan som alltid hörvärd och Sista minuten-kören har sannerligen spottat opp sig på sistone. Vi kan ta och lyssna på när den strålande stjärnan Stefan Nilsson tar sig an Frans Schubert. Enligt Stefans instruktioner får vi föreställa oss Schubert i en forsbåt nerför Torneälven när vi hör detta :



Pappas stora behållning av kvällen var dock min egen lilla stjärna, som ju inte är så liten längre. Time flies. Hur som helst så besjöng hon en annan strålande stjärna i julklassikern Gläns över sjö och strand.
Jag ber om ursäkt för den något omskakande upplevelsen, tyvärr hade jag inget stativ med mig. Hoppas att Linneas skönsång uppväger:

Så mycket bättre heter en programserie som vi har kunnat följa under den senaste månaden. Sju artister som samlats för att tolka varandras låtar. Låtar som i vissa fall ärligt talat känts lite så där, men som fått en helt ny kvalitet när de passerat genom en annan artists filter och serverats med lite nya tillbehör.

Lyssna bara på Thomas Di Levas tolkning av Lasse Berghagens outhärdliga pekoral Sträck ut din hand. I Di Levas tappning en svängig, lagom flummig kärleksbomb. Fantastiskt bra!



Så där är det med oss människor också. Outhärdliga sidor hos oss själva kan vi plötsligt se på ett annat sätt om vi får bolla lite med någon annan. Någon som kan filtrera bort orenheter som vi själva kanske har svårt att upptäcka, och som kan se på oss med nya friska ögon. Man behöver kärleksbombas lite när man själv bara tycker att man är patetisk, grå och trist.

På tal om kärleksbomb, så avslutar vi med några sanningens ord av poeten Christer Sandelin i mästerrockaren Pluras tappning. En redan från början bra låt som här får en helt ny tyngd. Sångens dokumentära innehåll har dock inte ändrats på de dryga tjugo år som gått sedan den skrevs:



Då vet ni det.