Sommarrepris - Ridå ner
En i övrigt ganska normal bekant till mig tyckte enligt hörsägen att den italienske TV-deckaren Montalbano liknade mig. Sådana uttalande hade kanske fått en och annan mindre luttrad herre att antingen bli förnärmad eller känna sig smickrad beroende på vad man själv råkar tycka om Montalbanos utseende. Själv fäster jag inte längre någon vikt vid att liknas vid diverse filmstjärnor. Det har nämligen hänt förr. Om man ska tro mina uppgiftslämnare så är jag inte bara lik Montalbano utan även Claes Malmberg, Kurt
Russel och Pierce Brosnan. Hur nu det är möjligt.
På den resebyrå där jag jobbade i mitt förra liv hade jag en kollega som var vacker som en dag. Men blond. Hon sa en gång: "Du ser precis ut som en filmstjärna". Jag som var ung och oerfaren sträckte då på mig och tänkte: "Åhåå"
"Ja", fortsatte hon, "du ser precis ut som, vad heter han ... Danny DeVito!"
Ridå ner.
Sommarrepris - Påhittigt
Hörde om Samuel Fröhler på radio igår. Han skulle provdirigera en eller annan orkester för att kunna gestgalta en eller annan dirigent på film. Trovärdighet kom jag då att tänka på.Dagens böcker, och detta gäller såväl storslagna mastodontverk som de mest obetydliga små deckarnoveller, tycks ha ett krav på sig att alla detaljer skall kunna beläggas. Om motivet till mord i en i övrigt påhittad mordhistoria står att finna i en båtolycka på Vättern 1938 som krävde 18 människoliv, ja då SKA denna olycka ha hänt på riktigt, annars blir det inte trovärdigt. Om bokens personer går längs Snorres väg i Ytterhogdal och passerar det röda huset intill kiosken, ja då SKA det finnas ett sådant hus alldeles på riktigt.
På film däremot går det bra att låtsas att man är i Visby, men filma i Kiruna. Eller låta Samuel Fröhler vara dirigent trots att han antagligen bara övat ett litet tag. Han lär ju inte vara utbildad dirigent i alla fall. Och detta är det intressanta tycker jag; varför har vi så skilda krav på autenticitet mellan bok och film ..? Jag har inget bra svar, bara en bra fråga.
Nu behöver ni inte googla efter olyckor på Vättern 1938 eller kolla på flygfoton över Ytterhogdal. Jag hittade bara på. Jag har ingen aning om det verkligen finns ett rött hus intill kiosken, eller om det ens finns en Snorres väg i Ytterhogdal. Eller om det skedde en båtolycka på Vättern 1938. Exemplena är helt påhittade bara för att förtydliga mitt resonemang och för att sätta lite färg på min text, men jag hoppas att min trovärdighet inte skadas för det ...
Sommarrepris - Den gyllene regeln
Vi vill gärna ha rapporter från olycksplatser och krigshärdar. Från flyktingläger, från massgravar och från Stenbron. Vi vill se hur människor lider. Kanske får det oss att må lite bättre. "Ja, jag har det i alla fall inte så där jäkligt" Kanske tänker vi så. Kanske. Våra medier är helt övertygade om att det är så. Själv är jag inte lika säker.
Visst vill vi veta. Hur ska vi annars kunna hjälpa till? Hur ska vi annars kunna lära oss något? Men vi behöver nog inte veta allt, och definitivt inte till vilket pris som helst. Jag har svårt att tro att någons personliga utveckling, eller mänsklighetens utveckling heller för den delen, gagnas av att vi frossar i skildringar av och bilder på skadade, lemlästade och lidande människor. Vi behöver få se, men inte allt. Och inte överallt. Inte så detaljerat. Inte så påträngande. Och framför allt inte så hjärtlöst.
Vi behöver reportrar och fotografer som ger oss dessa jobbiga texter och bilder. Men det är just reportrar vi behöver. Inte gamar. Det vi behöver är rapporter sprungna ur medlidande och inte ur sensationslystnad.
För en stackars människa blev denna sanning smärtsamt tydlig när han som gam for iväg till flygplatsen i Rio för att jaga anhöriga till offren i flygkatastrofen men istället slutade som jagat villebråd när han upptäckte att en av de saknade var hans vän. Såsom han hade behandlat andra blev han nu själv behandlad.
Hoppas att andra gamar kan lära sig något av hans historia. Läs den. Sådana skildringar kan vi behöva lite mer av.
Sommarrepris - Ögonblicksbilder
Det sägs ibland att det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Själv tycker jag tvärtom att det ofta är svårt att se trädet för all skog. Man förlorar fokus på det lilla när det är så mycket annat runtomkring som pockar på uppmärksamhet.
Man kan till exempel ibland minnas att vissa perioder av ens liv varit särskilt lyckliga. Skimrande. Det är sådana perioder då de speciella ögonblicken kommit tätare än vanligt, men det kan vara vanskligt att så här efteråt återkalla minnet av själva ögonblicket. Den samlade bilden, hela skogen av ögonblick finns där för mitt inre, men inte riktigt alla enskilda speciella ögonblick.
"Tiden skall man inte fästa sig så mycket vid. Det är ögonblicken som räknas." Så berättar Thomas Sjödin att Stefan Andhé en gång uttryckt sig. Jag kan bara hålla med. Man får nog bli en trädkramare. Omfamna varje speciellt ögonblick som i fortsättningen dyker upp där i skogen och hoppas att man därigenom får lite klarare ögonblicksbilder att titta på i sitt inre album på ålderns höst.
Sommarrepris - Fromma förhoppningar
För ett par år sedan kom jag att samtala en stund med Torgny Lindgren. Mannen vars stämma är som hummelhonungen. Njutbar och liksom smeksam för sinnet. Och vars berättelser är som en väl lagrad Västerbotten. Eller som pölsan. Mustiga. Goda.Tillsammans med min dotter och en författande vän satt jag och drack kaffe på Centralstationen i Stockholm. När de två kollegorna fick syn på varandra hälsade de på varandra såsom kollegor plägar göra, varpå han gjorde oss sällskap en liten stund innan tåget hans skulle gå.
Av en händelse vars orsak jag inte känner gled vårt samtal snart in på böckerna. Jag nämnde då att vår familj flyttat från de två lägenheter vi tidigare belamrat, till ett litet hus vid skogens slut som redan var fullt och att större delen av vår litteratur av utrymmesskäl förvarades i flyttkartonger nere i källaren. En situation som jag inte var riktigt nöjd med.
Boken vill jag ju kunna läsa uti då andan faller på. Men jag vill inte vara den som klagar. Vi får alla vara nöjda och tillfreds med den pölsa som blivit oss given.
Av en händelse vars orsak jag inte känner gled vårt samtal snart in på böckerna. Jag nämnde då att vår familj flyttat från de två lägenheter vi tidigare belamrat, till ett litet hus vid skogens slut som redan var fullt och att större delen av vår litteratur av utrymmesskäl förvarades i flyttkartonger nere i källaren. En situation som jag inte var riktigt nöjd med.
Boken vill jag ju kunna läsa uti då andan faller på. Men jag vill inte vara den som klagar. Vi får alla vara nöjda och tillfreds med den pölsa som blivit oss given.
"Du ska söka dig en gammal prästgård" sa då Lindgren. "Du kan få han billigt. Och med lite tur sitter det kvar lite fromhet i väggarna som du kan få på köpet!"
Ni förstår. Man måste bara älska en människa som säger sådana ting.
Sommarrepris - LIVETS OBÖNHÖRLIGA GÅNG
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Min unge fyller 15, din mor får gå vidare efter en tids kamp där både kropp och själ stått för motståndet. Ett nytt liv får sin början någon annanstans, och mitt i allt detta står vi förundrade, ibland något förvirrade och vi hänger liksom inte riktigt med alla gånger. Verkligheten drabbar oss och vi paralyseras nästan av den kraft som genereras av livets obönhörliga gång. Den som hållt sin nyfödda i famnen vet vilken kraft jag talar om. Det gör också den som förlorat en älskad människa. Glädjen och sorgen slår till så oerhört att vi tappar andan.
Så går livet oförtrutet vidare, och ibland önskar vi att det skulle vara lite mer förtrutet. Vi vill att det ska hålla upp en stund mellan varven, så vi kan ha förnuftet och känslorna med oss hela tiden i livets varjehanda. Men så är det inte. Det tuffar på, och vi hinner inte med alla gånger.
Då är det bra att vi har varandra. Att vi kan slå oss ner över en kopp te och efteråt bearbeta det som skett. När stormen blåst förbi får vi samla ihop oss och tillsammans skapa någon typ av ordning i den version av verkligheten som nu gäller. Lära oss att förstå de nya villkor vi har att leva med. Och kanske kan vi finna att denna nya verklighet också är beboelig om än helt annorlunda än den gamla vanliga.
Sommarrepris - Pengarna eller livet?
En del människor som inte har några som helst bekymmer med pengar ... nä förresten ... en del människor som har väldigt gott om pengar, så ska jag säga, bekymmer med pengarna har säkert de också, om än av annat slag. Hur som helst; de med gott om pengar, de kan ibland säga att "pengar är inte allt". Lätt för dem att säga tycker då vi som inte har det så fett. Klart man kan säga att inte pengar betyder allt när man aldrig behöver bekymra sig om huruvida lönen kommer att räcka till mat och kläder åt ungarna eller avbetalning på huslån och allt annat som man har att betala varje månad. Kanske vi går omkring och känner det som att pengar faktiskt ÄR allt. Vi vill ha mer pengar, ganska mycket mer faktiskt.
Och vad skulle vi då göra om vi hade alla dessa pengar? Ja vi föreställer oss stora hus och vräkiga bilar, hästar, husvagnar, bling-bling och lånväga resor. Och när vi har allt det då? Vad gör vi då? Vad värdesätter den som har alla pengar, hus och bilar man överhuvud taget kan tänka sig behöva? Jo, sannolikt tycker man i det läget att det bästa som finns är att sitta och babbla med en god vän över en kopp te. Det är trots allt det som vi alla längtar efter, egentligen. Att bara kunna slå sig ner i lugn och ro och umgås. "Man är mans gamman" står det i Hávamál. Det vill säga att det bästa för en människa är en annan människa. Det är i umgänget med andra människor som vi känner verklig glädje. Inte i umgänget med pengar. De kan vara bra till mycket, men särskilt sällskapliga är de faktiskt inte.
Och vad skulle vi då göra om vi hade alla dessa pengar? Ja vi föreställer oss stora hus och vräkiga bilar, hästar, husvagnar, bling-bling och lånväga resor. Och när vi har allt det då? Vad gör vi då? Vad värdesätter den som har alla pengar, hus och bilar man överhuvud taget kan tänka sig behöva? Jo, sannolikt tycker man i det läget att det bästa som finns är att sitta och babbla med en god vän över en kopp te. Det är trots allt det som vi alla längtar efter, egentligen. Att bara kunna slå sig ner i lugn och ro och umgås. "Man är mans gamman" står det i Hávamál. Det vill säga att det bästa för en människa är en annan människa. Det är i umgänget med andra människor som vi känner verklig glädje. Inte i umgänget med pengar. De kan vara bra till mycket, men särskilt sällskapliga är de faktiskt inte.
Om vi bara taggar ner lite och slutar jaga så kanske vi inser att det som alla människor innerst inne längtar efter finns inom räckhåll för de flesta av oss. Och det kostar knappt nåt.
Sommarrepris - Kejsarna av Portugallien
Såg igår filmen om Goya. Natalie Portman gjorde sitt livs roll enligt omslaget, och visst var hon duktig. Hon gestaltade Goyas musa Inés som mister förståndet efter att ha varit fånge hos den spanska inkvisitionen och i fängelset fött, och blivit fråntagen, sitt barn. Stellan Skarsgård spelade Goya och det var väl det som fick mig att tänka på en liten egendomlighet. Vilken roll är hans bästa? Ja många skulle säga att det var rollen som den enfaldige mördaren. Den efterblivne som slår ihjäl sin plågoande.
Så där kan vi antagligen hålla på ett tag, men jag stannar vid det i mitt tycke bästa exemplet; Ingvar Hirdwall. Vi ser honom iförd stödkrage i Beck-filmerna och han har gjort allt möjligt på scen och på film i snart ett halvt sekel. Allt han gör är lysande, men det finns en rolltolkning som står över alla andra: den som Jan i Skrolycka vars värld krackelerade den dag han förstod hur det var ställt med den älskade dottern Klara Fina Gulleborg. Han klarar inte av att hantera den verkliga verkligheten utan skapar en egen. Han blir Kejsarn av Portugallien och väntar på att kejsarinnan Klara av Portugallien ska komma hem i all sin prakt, eskorterad av kungar och soldater. "Kejsarinnans fader, han är så hjärtans glader."
Tom Hanks blir främst ihågkommen för sin Oscarsbelönade insats som den begränsat intelligente Forrest Gump.
Tänk så många fina karaktärer Dustin Hoffman gjort. Han var ju till exempel helt fenomenal i Little Big Man, men det vi bäst kommer ihåg är Rain Man. Den prestationen gav för övrigt även honom en Oscar för bästa manliga huvudroll.
Så där kan vi antagligen hålla på ett tag, men jag stannar vid det i mitt tycke bästa exemplet; Ingvar Hirdwall. Vi ser honom iförd stödkrage i Beck-filmerna och han har gjort allt möjligt på scen och på film i snart ett halvt sekel. Allt han gör är lysande, men det finns en rolltolkning som står över alla andra: den som Jan i Skrolycka vars värld krackelerade den dag han förstod hur det var ställt med den älskade dottern Klara Fina Gulleborg. Han klarar inte av att hantera den verkliga verkligheten utan skapar en egen. Han blir Kejsarn av Portugallien och väntar på att kejsarinnan Klara av Portugallien ska komma hem i all sin prakt, eskorterad av kungar och soldater. "Kejsarinnans fader, han är så hjärtans glader."
Är inte detta lite underligt? Vi älskar personer som inte riktigt använder sin hjärna som alla andra. Men bara om det är på film. I den verkliga verkligheten blir även vi Portugalliska kejsare. Fast vi förskönar inte verkligheten. Vi förfular istället. Vi låtsas att dessa personer är sämre än vad de egentligen är och vill helst inte ha med dem att göra.
Sommarrepriser
Då hela Bråddjups redaktion tagit semester samtidigt har styrelsen beslutat sig för att under sommaren reprisera ett antal inlägg från förr. För de flesta i läsekresten kommer dessa inlägg att te sig som helt nya i alla fall då de sannolikt läses för första gången.
Under min livstid har två helgon verkat i denna jämmerdal: Nelson Mandela och Moder Teresa. Ja Mr Mandela är ju inte helgonförklarad ännu i rent formell mening, men ändå. Ni fattar. När Moder Teresa dog sammanfattades hennes femtioåriga gärning bland föräldralösa, sjuka, fattiga och döende i några korta ordalag i riksmedia. En av vår tids resar hade lämnat oss och det nämndes knappt. Varför då? Jo en knapp vecka tidigare hade prinsessan Diana förolyckats och detta fyllde varenda tryckpress i hela västvärlden. Det fanns liksom inte utrymme för en liten albansk gumma också. Hon verkade i det tysta och hon dog i det tysta.
Ibland oss idag verkar också en mängd människor som gör en massa nytta för mänskligheten. Folk offrar sig och sina resurser för varandra och kämpar sida vid sida för att rädda svältande barn och andra nödlidande. Och vad skriver tidningarna om? Jo om slit & slängbella och hennes blogg, om sextips och bantning och om en påhittad ekonomi, en som inte ens handlar om varor och tjänster utan om förväntningar.
Fränt va?
Håll tillgodo! ( Och ha en skön sommar kära ströläsare!)
Håll tillgodo! (Och ha en skön sommar kära ströläsare!)
Vi börjar vår reprisserie med denna reflektion som hade rubriken "Perspektiv":
Under min livstid har två helgon verkat i denna jämmerdal: Nelson Mandela och Moder Teresa. Ja Mr Mandela är ju inte helgonförklarad ännu i rent formell mening, men ändå. Ni fattar. När Moder Teresa dog sammanfattades hennes femtioåriga gärning bland föräldralösa, sjuka, fattiga och döende i några korta ordalag i riksmedia. En av vår tids resar hade lämnat oss och det nämndes knappt. Varför då? Jo en knapp vecka tidigare hade prinsessan Diana förolyckats och detta fyllde varenda tryckpress i hela västvärlden. Det fanns liksom inte utrymme för en liten albansk gumma också. Hon verkade i det tysta och hon dog i det tysta.
Ibland oss idag verkar också en mängd människor som gör en massa nytta för mänskligheten. Folk offrar sig och sina resurser för varandra och kämpar sida vid sida för att rädda svältande barn och andra nödlidande. Och vad skriver tidningarna om? Jo om slit & slängbella och hennes blogg, om sextips och bantning och om en påhittad ekonomi, en som inte ens handlar om varor och tjänster utan om förväntningar.
Fränt va?
Krya på sig
Nej, Hr. Bråddjup har inte lagt ner bloggen. Hämtar bara andan lite.
Innan den definitiva comebacken, kan jag bara i förbifarten konstatera att Springsteens saxofonist, den store Clarence Clemmons har drabbats av en allvarlig stroke. Krya på sig, anser Bråddjups musikredaktion!
