Mångkunnande superbloggerskan Barock-Olga, aka Alma-Lena sin födelsedag begår. Nu begynner hennes jubelår.
Vi på Bråddjups Det-ska-vi-firaredaktion gratulerar å det grövsta!

Då Hr. Bråddjup varit gravt sysselsatt med flytt och ombyggnation har inläggen duggat otätare än normalt här på bloggen. Kompenserar nu detta genom att bjuda på en räcka bilder hemifrån gården:

 

 

 

 

Köket är väl hittills det enda rum som är i någorlunda ordning. Så här fint ser det ut från min plats vid frukostbordet. Stallbygge pågår

 

 

Somligt drog vi iväg med till loppis på Kvarngården i förhoppningen att bli av med en del prylar, men det resulterade bara i att vi åkte hem med fler grejer än vad vi hade haft med oss från början.

Bland annat köpte jag en del böcker som var svåra att motstå, och Lena och Linnea hittade varsitt paraply hos mormor som delade bord med oss...

Bara att fortsätta köra lass efter lass med prylar alltså.

Man pratar också jätteroligt när munnen är bedövad. Kan ju vara kul för mina kollegor.

Lägger undan min bok. Tittar på min vackre gosse en stund innan jag släcker lampan. Jag är ett lyllo.

Överkalix lär ha varit den enda socken i landet där till och med självaste Djävulen behövde tolk för att språket var så obegripligt.

Det må vara hur det vill med sanningshalten i det påståendet, men obegripligt är det verkligen Överkalixmålet. Lika obegripligt är det att man i Överkalix inte månar bättre om sitt unika mål. Till exempel verkar det saknas undervisning i målet i kommunens skolor. Vi får hoppas att den uppmärksamhet som Överkalixmålet nu får i och med detta program gör att man blir mer intresserad av att ge sina barn möjlighet att få lära sig sitt eget unika språk i kommunens skolor.

Smälter verkligen glass?

I brist på annat kunde man ändå hoppas på att man någon gång åtminstone fick drömma om att man var på resande fot, men de gånger jag är nattlig globetrotter är det sällan så där mjukmurrigt mysigt som man skulle önska.
Istället är njutningen ytterst begränsad. Lyckas alltid komma till flygplatsen utan pass, biljetter, väska och/eller pengar. Iförd endast kortkalsonger eller fullständigt desorienterad så jag inte hittar till gaten.
Ja men ni vet; frustration, ångest och stress när man helst av allt bara skulle vilja ligga och snorkla i ett korallrev eller sitta i lugn och ro på en irländsk pub och lösa världsproblemen över ett glas Guinness.

Jag får helt enkelt nöja mig med att dagdrömma. Det är liksom lite lättare att få till den perfekta verklighetsflykten om inte ens undermedvetna vill ha ett ord med i laget.

Utan ert helhjärtade engagemang hade inte vår exempellösa tillväxt varit möjlig. Ni har också med ert sätt att leva gett en ny och fördjupad innebörd åt begreppet "Det kontantlösa samhället".

Stort tack!

Som jag tidigare berättat, driver KirunaTidningen sedan några månader tillbaka en boklåda med det fyndiga namnet Kiruna Bokhandel. En bokhandel som varit ytterst efterlängtad enär någon sådan inte funnits i staden på berget under allt för lång tid.

En bra bokhandel ska naturligtvis ha en läshörna med blädderex. Här ser vi Hr. Redaktör Bråddjup slänga ett getöga i en historisk skildring i ord och bild om livet längs Malmbanan.

Just som jag noterade Guds starka arm på hyllan råkade den ena av bokens två författare komma in i butiken. Jag passade naturligtvis på att ta ett idolporträtt. Jag tvekade ett tag, tänkte att hon kanske skulle tycka att jag var fånig. Men till sist vågade jag i alla fall fråga. Vi har ju trots allt varit gifta i 27 år.